Den som vill fortsätta följa sommarens poesidebatt kan med fördel införskaffa dagens DN (eftersom artikeln garanterat inte kommer att dyka upp på nätet). Själv är jag prenumerant, mest för att följa med i "Sveriges största morgontidning", om det nu är det man gör. Just nu försöker jag sitta på solstekta bryggor och läsa tidningen, men eftersom jag inte har tillgång till något lantställe blir det olika bryggor varje gång.
I dagens tidning har i alla fall Magnus Carlbring en jättelång artikel med rubriken "Poesin är alltid på väg". Inledningsvis tar han upp det önskemål som har framförts från flera håll i debatten om en mer berättande, narrativ dikt. Och, menar han, en sådan finns i riklig mängd, som etablerad genre, i USA väl att märka. Han räknar upp namn som Mark Strand, Louis Simpson med flera. Jag har inga invändningar, men det var väl svensk poesi diskussionen i huvudsak gällde?
"Nu markeras den svenska poesin ut igen, som vore den på något vis apart och icke-kommunikativ i sitt ständiga formsökande. Det låter som så ofta förut..." skriver Magnus Carlbring, och fortsätter lite senare i artikeln:
"Kruxet är väl trots det stora utbud och de många olika poetröster som Anna Hallberg beskriver i DN den 22 juni, att poesin smalnar av och poesikännarna blir till en sofistikerad gruppering. Alla kan inte följa allt. Hallberg beskriver en krets som riskerar att bli som alla andra invigda och inbitna fans; de som står utanför begriper inte kodspråket.
Men det är nog så vårt samhälle ser ut: subkulturer som sällan möts som omgärdar en bred mittfåra, en plattskärms-tv-kultur där man är lagom ignorant och slappt omdeveten om vilken lycka (eller insiktsfull förtvivlan) poetisk medvetenhet skulle innebära för ens tillvaro."
Detta betyder ju någonstans att de som inte hyllar den typ av poesi som Anna Hallberg hyllar skulle tillhöra någon slags plattskärms-tv-drogad mainstreamkultur? Det är ett rent lögnaktigt påstående. Experimentella modernister har alltid tillhört en liten grupp och varit väl medvetna om sin exklusivitet, skriver Carlbring senare. "Motvinden var enorm", skriver Carlbring. Ja, men som bekant har knappast motvinden varit enorm för de poeter som redan tidigt i sitt författarskap blivit nominerade till de mest prestigefulla litterära priser, som Nordiska rådets litteraturpris (Anna Hallberg) och Augustpriset (Aase Berg). Men de som efterlyser en berättande poesi; de har förstås haft medvind de senaste tio åren?
Nej, men de har fått sitt lystmäte inom populärkulturen menar Magnus Carlbring, och citerar en Jocke Berg-text (Kent). Återigen ett försök att blanda bort korten. Vad är det för fel på att ge ut en kommunikativ poesi i traditionell diktsamlingsform? Just detta verkar vara det mest omöjliga av allt.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
11 kommentarer :
Vad är "en kommunikativ poesi"? Jag frågar inte retoriskt.
"Ett moraliskt innehåll kan finnas i en form" sa visst Åke Hodell på sin tid ...
Alltså, allvarligt talat Leonard, vad finns det som är svårt att förstå i uttrycket "kommunikativ poesi"? Jag myntade det 2004-2005 som en svar på vissa poeters uttalat icke-kommunikativa hållning (se exempelvis vad Aase Berg och L. M. Raattamaa skrivit och sagt om detta, jag har kommenterat det här massor av gånger). Det här är i grunden enkelt men resonemanget kan också kompliceras, vilket jag verkligen ansträngde mig att göra i nu raderade inlägg på dåvarande nättidskriften O-tidskrifts gästbok. Alltså, det är ju inte jag som raderat inläggen utan närmast sajtens ansvariga Martina Lowden/Elise Karlsson, som för övrigt bad om att hela diskussionen/debatten skulle flytta över till deras sida från tidskrift.nu där den startade. Det handlar inte om något motsatspar begriplig/obegriplig poesi, eller om svår respektive lätt poesi, det handlar om kommunikativ respektive icke-kommunikativ poesi! Hela poesidebatten har till stor del handlat om detta, för mig under fem-sex år.
Andreas: Släng dig gärna med begrepp som "kommunikativ poesi", men utgå inte automatiskt från att det ska äga giltighet hos andra. För mig låter det mest som en gimmick snarare än något genomtänkt. Det som talar för det är att du inte kan förklara begreppet på ett kortfattat och enkelt sätt, ens för dig själv, utan måste hänvisa till olika inlägg och debatter förda under flera års tid.
Jag frågar igen: vad är "en kommunikativ poesi"?
Din medvetna vilja till oförståelse är på sätt och vis ganska skrämmande, Leonard. Samtidigt som jag misstänker att den är representativ för många debattörers sätt att jobba (när de vill försvara språkmaterialismen). Vet du över huvud taget vad "kommunikation" betyder?
Ja, nu måste jag hålla med Andreas lite grann igen, känner jag. Ska man hålla på och plocka sönder vartenda begrepp så blir det en väldigt konstig debatt. Eller, ibland kan det vara intressant att gå ner på detaljnivå på det viset, men det kan lika gärna vara ett sätt att komma bort från sakfrågan.
Fast jag tror att ett stort problem i den här språkmaterialistdebatten är att parterna inte har satt sig ner från början och kommit överens om vilka ord man ska använda och hur. I en vanlig diskussion öga mot öga kan det ju vara vettigt att börja med att definiera begreppen. Vilka ord ska vi använda, menar vi samma sak med dem, förstår vi över huvud taget varandras språk? osv.
Jag kan förstå din frustration i den här frågan, Andreas. Du slåss mot något som faktiskt finns, men de angripna låtsas hela tiden vara väderkvarnar - det blir en väldigt märklig situation.
Jag vet inte om du är ett troll, eller någon etablerad språkmaterialistisk poet/skribent, eller om du är en kombination av detta, Leonard! Men sant är att jag inte sprungit benen av mig för att ge dig ett svar. Jag känner att din fråga är mer dikterad av illvilja än av något annat. Det betyder inte att jag är oförmögen att svara. Likafullt är jag inte så mycket intresserad av skolboksdefinitioner utan av aktiva begrepp, som säger något och som inte behöver plockas sönder i detalj!
Kommunikation (med dess avledning kommunikativ) tror jag är ett begrepp som ungefär 99 procent av svenska folket förstår. Du tillhör undantagen. Kommunikation är ett grundläggande begrepp, vilket inte hindrar att det har många betydelser och är mångfacetterat. Låt oss ändå här göra ett litet försök:
Kommunikativ poesi är (ungefär) poesi som vill nå ut & beröra.
Slår man i ordboken ser man att bland många betydelser och nyanser finns begreppen "meddelelse" och faktiskt också "muntlighet" med. Inte helt fel!
Andreas: Varken troll eller "språkmaterialist", tack för omtanken. Inte heller hyser jag någon särskild illvilja, annat än mot för snäva perspektiv och inskränkthet.
Den springande punkten är att du gör anspråk på att tala för alla när du i själva verket ringar in en subjektiv definition av ordet. Vad som är kommunikation för dig är det inte nödvändigtvis för mig och vice versa. Det innebär inte att ordet "kommunikation" inte kan användas, men att det i någon mån måste definieras när det används. Den underförståddhet du dikterar finns faktiskt inte.
Om "kommunikativ poesi" inte kan definieras närmre än att det är "poesi som vill nå ut & beröra" så är jag tveksam om det som begrepp är något värt. Nu tror jag inte att det bekommer dig, för om man läser det du skriver så är det lätt att se att din helt oöverstigliga hangup är "kampen mot språkmaterialismen". Det tycks överordnat det mesta, även att skriva om sådant du personligen uppskattar. Mest av allt liknar det en besatthet. Det här med "kommunikativ poesi" är alltså som begrepp väldigt tveksamt, men funkar säkert bra som ett argument mot de tendenser i samtidspoesin som du finner förhatliga. Tänk om du i alla fall ville tillstå det.
Jag förstår. När Stefan Eklund, Jesper Olsson, Hanna Nordenhök, Hanna Hallgren, Anna Hallberg med flera skriver upp den språkmaterialistiska poesin då är det ett slags allmänintresse de försvarar. Men när jag vill lyfta fram en kommunikativ poesi - för att inte helt enkelt säga en bättre poesi - då slåss jag för något slags särintresse.
Men människorna är värda ett bättre poesi än den som i dag i huvudsak erbjuds. Det är min grundinställning. Dominansen för den språkmaterialistiska poesin inverkar skadligt på den svenska poesin och hindrar alternativen från att komma fram.
Själv har jag en lidelse för att diskutera estetik och poetik, men möts nästan alltid bara av tillmälen, nur det nu kan komma sig.
Terminologin är irriterande svårfångad. Begreppen används på helt personliga vis, ibland som smicker, ibland som hån.
Ranelid verkar vara en förbisedd språkmaterialist:
”Ranelids radikala språkmaterialism har också gett resultat. Han har brutit barriären till läsarna och skapat ett rikt konstspråk grundat på starka bilder. De finns kvar, men ibland får liknelsen nu ersätta de mer associativa metaforer med vilka han utmanat vårt ingrodda seende.” (Magnus Eriksson SvD 17/10 2000)
... jag själv har också blivit kallad språkmaterialist. Vilket jag inte fattar ett smack av. (Det ordet kan användas hur som helst, precis som begreppet "kommunikativ poesi".) I det sammanhanget gällde det ett akademiskt tilltal i mina essäfragment i senaste diktsamlingen, men vad som gjorde dem språkmaterialistiska är svårt att förstå: är ett analytiskt tonläge språkmaterialism, det också? Jag förde fram teser, idéer och känslor. Jag sysslade med kommunikation. Som de flesta "språkmaterialister" jag själv tycker om att läsa, och som de poeter jag överlag tycker om. John Milton. Ida Börjel. Många.
Leif Holmstrand
http://www.ubu.com/concept/
Belyser både disk. om begreppet språkmtrl. och Andreas def. av komm. poesi.
Skicka en kommentar