2010-07-24

Tre x Woolf, plus en Kidman



Nicole Kidman fick en Oscar för sin roll som Virginia Woolf i Timmarna, men jag är inte imponerad. Det är vådan av att veta för mycket om förlagan till rollen: En Virginia vars begåvning överträffar det mesta. Läser man Woolfs brev framstår hon som en bräcklig men okuvad människa, fullt kapabel att vräka ur sig kvickheter och djupsinnigheter om vartannat, och att även under djup depression bevara sitt verbala fäktande med omvärlden. I Kidmans tolkning blir fågelkvinnan Woolf förvandlad till en tjurig tonåring, en anorektiker som går inåt med fötterna och begraver sina händer djupt i fickorna på en illa sydd klänning. Med stirrande blick och sårbart halvöppen mun försöker Kidman gestalta det inre mörker som Virginia drogs ned i under de sista månaderna av sitt liv. Det är inte dåligt spelat, men det är onyanserat. Woolf var rikare än så, hon skulle absolut, även i sina värsta stunder, kunna slå upp ett blixtrande leende mot svart fond. Det märkliga med depressiva människor är nämligen deras humor, ofta svart, ofta självironisk. I Timmarna blir den hotfullt begåvade kvinnan, omedvetet oskadliggjord. Woolf gestaltas som en knäppskalle till kvinnligt geni, en lolla med skrivmani, mindre mänskligt rik än hon var.

Annorlunda är det i Nigel Nicholsons biografi om Woolf. Nicholson är en vital och rolig författare som skyr förenklingen utom i de stunder den kan ge upphov till den berömda engelska vitsigheten. Han berättar med ett lustbetonat flyt, och en för biografer ovanlig förmåga till beskärningar. Som son till den berömda Vita Sackville-West blev han bekant med Virginia redan i sin barndom, och han varken idoliserar eller förminskar henne. Han beskriver melankolin, men säger att hennes vanligaste ansiktsuttryck "var tankfullt, inte strängt... och när hon tittade upp var det med ett leende som var bräddfullt av nya idéer och formuleringar". Nicholson är på våglängd med sitt objekt, och låter texten flyta fram som snabba moln över ett landskap. Den ständigt skiftande vinkeln är besläktad med Woolfs egen verklighets-och-litteratur-syn: Att allt är föränderligt, och att allt och alla lever i och av varandra.

Också i Timmarna kan man spåra Virginias ande, associationerna till romanen Mrs Dalloway är många och filmens berättarteknik är influerad av Woolfs litterära stil. Det gör den till ett ovanligt sårbart stycke film, fragmentarisk, som en modernistisk roman, tvetydig och öppen. Meryl Streep, Ted Harris och Julie Moore gör formidabla insatser i en story som går på tvärs av de amerikanska förväntningarna om lycka, framgång, äktenskap och visar oss en samling skärrade gestalter, fullt upptagna med att försöka få ihop ett liv som bara blev som det blev. Men de fortsätter att leva i solidarisk ömhet för varandra, och för de genomlysta stunder som plötsligt finns där, mitt i timmarnas rush. Som Woolf skrev: ""It´s a constant idea of mine...that we - I mean all human beings - are connected...that the whole world is a work of art; that we are parts of the work of art."
Streep, Harris och Moore är skådespelare vuxna nog att förmedla en livskänsla som gränsar till det religiösa och poetiska, som låter skärvorna bli till mosaik, och ger det splittrade en mening också i stunder av kaos och tragik. Nicole Kidman är inte på nivå med den komplexiteten. Hon gör en Kidman, inte en Woolf.
Så mycket för en Oscar!
_________________________________________________

Artikeln har tidigare varit publicerad bl.a. i UNT och på Moviebox
Romanen som inspirerats av Woolf och som filmanuset bygger på: Timmarna Originaltitel: The hours. Författare: Michael Cunningham . Förlag: Bonnier, 2000

4 kommentarer :

Bernur sa...

Mm, fast problemet med både Nigel Nicolsons (som han heter) biografi och Quentin Bells dito är att de är för lojala med objektet, att de har känt henne, antingen som moster eller förälders älskarinna. Man får en mer nyanserad och balanserad bild i Hermione Lees biografi från 1996 (tror jag).
Annars: mycket fint skrivet, och jag håller ändå med om att Nicolsons bok är bra.

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, va kul med Lees biografi; den har jag inte hunnit. Fast jag läst en hel del annat om och av Woolf. Skrev en uppsats om henne på Litt. Vet. Har du läst hennes brev, Björn?

Bernur sa...

Jo, men bara den svenska översättningen, ett ganska njuggt urval. Vad handlade uppsatsen om? Själv har jag ett ganska ambiv. förh. till VW, tål henne inte ibland ... Men ändå finns det nog ingen jag har läst lika extremt, alltså läst och läst om, hennes böcker, och alltså en del om henne också, så det är en slags fascination ändå ...

Gabrielle Björnstrand sa...

Uppsatsen handlade mest om Mot Fyren, som jag sätter högst bland hennes romaner.
Visst, man kan ha det lite si och så med VW, hon kan likna moderna narcissister alltför mycket, och bli i överkant egotrippad både i brev och annars. Men man kan aldrig betvivla hennes väsentliga talang.
Dalloway är ett exempel på en bok, bland många, (och av andra författare) jag har svårt att komma igenom. Jag inbillar mig att det beror på att den är lite för flummigt flytande från det ena till det andra...just det där som kan vara hennes styrka, kan också vara hennes svaghet.
Som med så många andra.
PS: Sthlms Univ Bibl har en väldigt rejäl Woolf-collection.