Något om Augustpriset och Kallifatides’ nya roman

Vissa författare verkar vara givna kandidater till Augustpriset, inte bara i år utan varje gång de ger ut en bok. Det är ju bara att titta på listan i Svenska Dagbladet så ser man att ett flertal författare nästan abonnerar på Augustnomineringar.

Årets nomineringar har annars väckt en del uppseende, men då på grund av vilka författare och vilka böcker som saknas. Lars Linder och DN:s kulturredaktion har närmast drivit kampanj för sin egen arbetskamrat Henrik Berggrens Palme-bok ”Underbara dagar framför oss”, i sina kommentarer till Augustpriset. Jag säger inte att de har så fel i sak, men det ser väl ändå inte så bra ut!

Jag personligen är då snarare upprörd eller förvånad över uteblivna nomineringar på den skönlitterära sidan. Jag kanske inte borde bli det – men ja, jag är faktiskt ändå förvånad över den uteblivna nomineringen för Theodor Kallifatides nya roman Det gångna är inte en dröm. Jag håller på och läser den nu, och det verkar vara en fullgången berättelse av en av våra stora skönlitterära författare. Kallifatides har en väldigt speciell, omisskännelig stil; han är inte formellt nyskapande, men hans kärleksfulla och liksom filosofiska sätt att foga samman meningarna på svenska språket gör att berättelserna får en alldeles egen ton. Han utgår från sin uppväxt i Grekland – förhållanden som skiljer sig väldigt mycket från dagens svenska samhälle; en uppväxt i armod och med sträng social kontroll. Han har av allt att döma närmast fotografiskt minne, med cirka femtiofem års siktdjup förmår han återge sin historia på ett doftrikt och detaljrikt sätt som imponerar. När jag första gången hörde talas om den här romanen tänkte jag faktiskt: Äntligen kommer Theo att få den Augustnominering han av bekräftelseskäl innerst inne alltid längtat efter! Kanske kommer han till och med att få priset. Men så enkelt var det inte.

Det Kallifatides tar upp i ”Det gångna är inte en dröm” är själva ursprungshistorien, vad som ledde honom till att frivilligt lämna Grekland och försöka etablera sig som svenskspråkig författare vid tjugofyra års ålder. Förföljelsen av hans familj på grund av dess kommunistiska förflutna, svårigheten eller omöjligheten att få läsa vidare på högskolenivå för den studieintresserade pojken osv. Allt detta berättade han om på ett seminarium på ABF i Stockholm för nu ett och ett halv år sedan. Jag var moderator på detta seminarium med temat ”språkbytare”.

Den nya bokens personliga bakgrund skymtar redan i hans första roman ”Utlänningar” från 1970! Jag tror alltså att det här är den roman eller självbiografiska berättelse som Kallifatides alltid velat skriva. Och jag är som sagt, trots allt oerhört förvånad över att denna folkkäre berättare inte anses värd en enda Augustprisnominering under sin bana. Är det verkligen så som Theo sa under detta seminarium att ingen invandrad författare har fått eller kommer att få priset? I rest my case.