Om Eva Hesse och minimalismen

Ibland håller jag med konstens distanserade belackare som hävdar att provokationens ständiga återkomst är en insats säker som ett bankfack. Och att dessutom göra om samma provokationer? Någon sorts ”trash minimalism”, eller skräpkonst vandrar nu in på muséerna igen. Jag nämner ingen, så slipper jag polemisera. Jag är alltför förkyld för det.

I stället ska jag – som jag gärna gör – ta ett steg tillbaka. Till den minimalism som uppstod på 60-talet i New York, bland konstnärer som Donald Judd, Robert Smithson, Sol Le Witt med flera. Bland dem fanns just då en enda betydande kvinna: Eva Hesse. Den första som dessutom kunde ha viftat med epitetet trash minimalism, om hon velat. Hennes verk är inte någonting jag direkt ”tyckt om”, men det intresserar mig, det ställer frågor. Det existerar i ett för den tiden ovanligt fält av organiska associationer; av veckade och runda former, i en spatial utbredning enligt minimalismens förkärlek för det repetitiva. Men hennes objekt har också en konstig utstrålning som laborerar på gränsen mellan begär och avsmak, och ofta tippar över totalt till det frånstötande, till ett ”objet a” som hela tiden gränsar till abjectet, för att tala med Lacan och Kristeva (det gör vi ju sällan här, bara när vi är förkylda). Det laddade objektet blir obegripligt mänskligt; ofta på ett sätt som ser skadat och sorgset ut. Men Eva Hesses konst rymmer även en svart, "sjuk" humor, som hon själv kallar det.

Nu publicerar jag på björnstrand backwater en artikel jag tidigare skrivit om henne.

Den börjar här:

Snön faller på en bakgård där alla fönster är svarta. Svarta rutor i gråvitt ljus. Jag tänker på Eva Hesse som står i sin studio på the Bowery där trafiken bullrar utanför och där hon kan se tvärs över gatan mot sin mans, Tom Doyles´ ateljé. Hon gör ibland små målningar av vita fönster i svarta ramar. Kanske som ett minnestecken över mamman som hoppade ut genom ett fönster när Hesse var sexton år. Nu är hon är hon trettiotvå och mitt inne i en stark konstnärlig utveckling. Privatlivet och konsten befinner sig i ikonoklastisk gungning. Inflytandet kommer från alla håll, rester av abstrakt expressionism, surrealism, popkonst, minimalism, process-konst, performance och land-art. Det mittersta sextiotalet i New York är en av konstens häftigaste perioder, men det domineras av en manlig armada, Carl Andre, Ad Reinhardt, Sol LeWitt, Donald Judd, Robert Smithson, Richard Serra, Frank Stella, Dan Flavin, Claes Oldenburg, Robert Rauschenberg, m.fl. Minimalisternas - särskilt Judds - teorier har rensat hjärnorna från varje tanke på måleri och personliga uttryck. Gallerier och muséer fylls med blocklika eller på annat sätt geometriska föremål med en opersonlig, industriell aura, ofta i stål. På andra flanken finns popkonsten som klipper och klistrar sig fram mellan ett ironiserat begär och den kommersiella bildflodens klichéer. Två idé-flöden kör med hög fart den nya amerikanska konsten ut i världen. "Made in USA" är marknadsdominant. I Stockholm står Andy Warhol och hälsar frånvarande på medlemmarna i Moderna Museets vänner. Hesse beundrar Warhol, och Claes Oldenburg, stora män med stora grejer, men när hon träffat Meret Oppenheim noterar hon kortfattat: "mötte damen som 1935 gjorde den pälsfodrade koppen". Det här är tiden före kvinnors riktiga genombrott i konsten. Anais Nin går i analys hos Otto Rank som förklarar att hon måste välja mellan att vara kvinna eller konstnär. Georgia O´Keefe är en amazon och Louis Bourgeois en outsider. Eva Hesse skriver i sin dagbok: "Do I have a right to womanliness?...Can I achieve an artistic endeavour and can they coincide?"

Artikeln fortsätter som sagt: här.