Andra röster i svensk poesi

Nobelpriset till Tomas Tranströmer är naturligtvis en fantastisk händelse. Jag minns förstås var jag befann mig när priset tillkännagavs. Jag befann mig som vanligt i arbete ombord på Tvärbanan vid ettiden den dag i början av oktober då årets litteraturpristagare skulle utses.

Då såg jag en tjej i röd regnkappa med vita hörlurar i öronen; hon lyssnade uppenbarligen på radio. Hon blev stående vid avstigningen och sökte ögonkontakt med mig. Så ropade hon över ett avstånd på kanske tre meter: Tranströmer fick priset! (Eller om hon sa: Priset gick till Tranströmer!).

Jag blev jublande glad, euforisk på ett sätt jag absolut inte hade väntat mig. (Jag hade ju inte heller väntat mig den pristagaren.) Jag gick fram till henne, ville krama henne, men nöjde mig med att lägga armen om hennes rygg. Det var förbrödring och försystring i ett, och nej, vi kände ju inte alls varandra.

*

Priset till Tranströmer är som sagt viktigt, och en stillsam manifestation för vad jag skulle vilja kalla för "den riktiga poesin". Men denna händelse kan inte dölja att återväxten bakom honom är fruktansvärt skral. Några få åldermän inom svensk litteratur tillåts hålla på med sin existentiella poesi, det är olikartade röster men med det gemensamt att de använder sig av metaforer och skriver en någorlunda tillgänglig poesi.

Jag tänker på Tomas Tranströmer - portalgestalten och den främste - men också på Lennart Sjögren och Lars Gustafsson. Till åldermännen får man väl snart även räkna Bruno K. Öijer - han fyller 60 i höst!

*

De poesiantologier som ges ut med något decenniums mellanrum inom svensk litteratur är en del av vårt kollektiva minne, de visar upp förslag på vilka namn och vilken poesi som är värd att gå på djupet med. De poeter de väljer ut är förslag till framtiden, vilka författarskap som kan tänkas överleva. Då blir det fruktansvärt missledande och faktiskt också ett slag mot svensk poesis överlevnad som en mångfald av röster att utesluta viktiga poeter som Boel Schenlaer, Charlotte Orwin, Håkan Sandell och Bob Hansson från poesiantologiernas värld.

Det är så många - framförallt medelålders - poeter som har tystnat och man vet inte alltid vad det beror på. Eller rättare sagt, i normalfallet vet man det inte. Kanske har förlagen tröttnat på att ge ut just denna poet, kanske har tidsandan förändrat sig för mycket så att de inte längre vill satsa på just denna röst. I de fall där jag har haft inblick vet jag att det oftast handlar om förlagens ändrade inställning. Då blir det än mer frapperande hur antologiredaktörerna ägnar sig åt en tidig, mot tidsandan alltför inställsam sållning, och redan på förhand tar bort avvikande röster som i själva verket kan tänkas tillhöra de viktigaste i sin tid.

*

Jag var nere i katakomberna vid Kungliga biblioteket häromdagen. Jag ville kopiera några dikter av Lars Hasselblad för eventuell publicering i en tidskrift. Lars Hasselblad är en i sina bästa stunder lysande poet (f. -43) som givit ut ett par diktsamlingar på Bonniers i slutet av 60- och början av 70-talet. Man kanske kan säga att han skrev i en Tranströmer-tradition utan att ha förebildens över tid jämna mästerskap. Men i de dikter där Lars Hasselblad är som bäst, når han väldigt långt. Det gäller framförallt några av dikterna ur "Feodorovska" (1970) som jag var intresserad av.

När jag var på KB fick jag återigen den där krypande känslan; vilken rikedom av poeter det finns och vad mycket bra som har publicerats! Vad mycket som finns att upptäcka men vad mycket som också är bortglömt! En del av det är helt enkelt bortoperat ur vårt kollektiva minne, fick aldrig komma med i sin tids antologier, bars aldrig vidare som del av den levande organism som vårt språks poesi utgör. Det finns en stor sorg i detta, och jag finner blindhet hos många poesiredaktörer och kritiker, som inte förmår skilja mellan äkta ingivelse och bluffmakares tomma rader.

Jag vet inte varför Lars Hasselblads verk inte har fått någon fortsättning, kanske tröttnade han själv, kanske tröttnade Bonniers.

Men jag prisar de äkta poeterna, de är så få, och vi har inte råd att göra oss av med dem. Poesiantologiredaktörerna måste öppna sina ögon för den mångfald som faktiskt existerar utanför deras snäva bekantskapskrets där alla tycks dela samma estetik. Tragiken består i att de äkta rösterna inte tillåts bryta in där de behövs som mest.