Politik är mer
Jag har inte upphört att kalla mig själv eller definiera mig själv som ”vänster”. Jag talar inte om partipolitik nu, utan om tillhörighet i stort.
Ändå har det ibland under det gångna året känts lite tungt att vara vänster; t.ex. när vänsterdebattörer antingen varit tysta eller direkt hånfulla mot Lars Vilks. (Jag delar inte hans konstsyn, men ingen kan förneka att han var en modig man under föreläsningen på Uppsala universitet när scenen stormades av ett stort antal hotfulla demonstranter. Dessutom är han ju faktiskt hotad till livet!)
Likaså när SCUM debatterats, jag har inte mycket till övers för detta våldsförhärligande manifest som närmast unisont hyllats av de ”radikala” kultursidorna.
Likaså återigen, när berättigad Israelkritik ibland gått över till ren judefientlighet inom vänstern. Mot detta känner jag avsky!
När jag besökte Socialistiskt forum i höstas kände jag av denna dubbelhet. Jag delar vänsterns åsikter om jämlikhet, ekonomisk utjämning, utförsäljningen av hyresrätter, privatiseringen som grundideologi med mera. Allt detta fanns det seminarier kring. Här kan man tala om en skenande högerpolitik, med speciellt Stockholm som experimentverkstad.
De seminarier där fackliga representanter hade en framträdande roll tyckte jag var både bra och viktiga, som till exempel det om privatiseringen och uppstyckningen av det gamla SJ. Mindre bra tyckte jag om seminariet ”Varför är det så dyrt att åka kollektivt i Stockholm?” där två av fyra paneldeltagare uppmanade till plankning, som om det vore lösningen på kollektivtrafikens problem i Stockholm.
En annan sak som jag kan reta mig på är de frekventa ad hominem-angreppen på vänsterns motståndare. På Galagos humor- och satirseminarium under Socialistiskt forum tog det till exempel bara fem minuter innan de förväntade angreppen på Axess’ Johan Lundberg och SvD:s Per Gudmundson kom. Bara omnämnandet av dem drog ner skrattsalvor vilket tyder på en brist på argument. Jag delar inte alls Johan Lundbergs politiska åsikter men vill påstå att han är en betydligt kunnigare bedömare av konst och litteratur än de flesta av dem som angriper honom. Det gör att hela debatten kantrar, när man försöker utdefiniera en av de mer kunniga debattörerna ur offentligheten.
Väl att märka; jag hade det mycket bra på Socialistiskt forum! Åtminstone när jag satt i restaurangen och pratade med folk. Det var min sorts människor, samhällskritiska, varma, öppna, kunniga. Som t.ex. personerna knutna till tidskriften BiS, Bibliotek i samhället, en vänstertidskrift för bibliotekspersonal och andra intresserade, där jag för övrigt medverkat själv en gång i början av 90-talet.
Så kommer vi fram till nuet och Bengt Ohlssons beramade artikel. Den är väl ganska låg, även om den var rolig att läsa. Men å andra sidan höll Åsa Linderborgs svar inte heller någon högre nivå.
Brist på självkritik, ibland något pompöst finns inom de delar av vänstern som också jag ställer mig kritisk till. Men det berör inte mitt ställningstagande på ett djupare plan. För politik är mer, liksom politisk poesi.
När jag kom till Kafé 44 och estradpoesitävlingen Erkkis minne sent i höstas gick ändå mina tvivel bort. I denna oas för vänstersinnade kände jag återigen en värme och en självklar solidaritet bland föga välbärgade människor. Jepp, så är det, tack mitt hjärta.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
14 kommentarer :
Dessutom anser jag att Slussen bör bevaras och rustas upp, i brist på bättre alternativ; i själva sakfrågan var ju Bengt Ohlsson och Åsa Linderborg häpnadsväckande nog rörande överens!
Fin reflektion tycker jag. Själv är jag uppvuxen inom vänstern och har vänsterrörelsen, eller snarare alternativrörelsen, i blodet. Ändå röstar jag blått.
Det är inte för att jag gillar utförsäljningen av allmännyttan och privatiseringen av sjukvården etc. tvärtom; det har med andra saker att göra. Det har heller inte med bekvämlighet eller egoism att göra, för själv tjänar jag inte på det.
Utan det bottnar i något slags tillhörighet till grundäggande idéer och värderingar att jag närmast definierar mig som liberal, inte socialist.
Vänstern har alltsedan 60-talet haft problem med en borgerlig kulturuppfattning där den personliga utvecklingen sätts i första rummet. Det här är du inte ensam om att se. men nog ganska ensam om att erkänna och reflektera över. Inom vänstern.
Johan Lundberg - konstkunnig?
Joda; om man anser att en människa med slagträ och konstkomplex har bra syn...
Gabrielle: nu är du fördomsfull. Jag antar att ni aldrig har träffats och att du dömer honom utifrån hans mediebild. Den är inte vacker, absolut inte, men den är han inte ensam ansvarig för. Johan Lundberg är litteraturvetare, men ändå mycket intresserad av och insatt i konst. Jag vet få konstvetare som är så intresserade av och insatta i litteratur.
Ja Anna, det händer ju att man är fördomsfull mot de fördomsfulla.
Jag har läst kvalitativa saker av Lundberg. Men i debattsammanhang visar han alltid sina knölpåkstendenser. Då finns det ingen som är mer fördomsfull än han.
Ett litet men naggande gott exempel är att han (nyss) kallade Mats Arvidsson på Kulturradion för konsthatare. Konsthat? Varför? För att M A inte föll för Edsviksutställningen. Då blir han skälld för någon sorts vänstermodernist som inte förstår det fina nya retromåleriet: En konstvetare som gjort de mest underbara program i radio om målare som Giotto, Goya, Bruegel, och som kanske varit som bäst när han gjort sina klassikerprogram. Konsthatare?
Se där en verklightesförvrängning som bara tillkommer de med slagträ.
Mats Arvidssons "recension" var det uslaste i kritikerväg jag någonsin läst. Det är frågan om han ens har läst katalogtexten eller beömdat sig att se utställningen ordentligt. Den recensionen hedrade honom verkligen inte. Så får han vara så mycket konstvetare han vill. Det var ett lågvattenmärke.
Anna, jag tyckte också att just den recensionen var dålig. Men jag nämnde några av de - många - program han gjort som uttrycker att han minst av allt är någon "konsthatare".
Om du tittar igenom hur Johan Lundberg hanterar sina antagonister så tror jag det är enkelt att komma fram till att de (två) är ungefär lika goda kålsupare när de visar sig från den sämre sidan.
Men så här brukar det ju vara med motsättningar; den man håller på är bra, och den man inte håller på är förfärlig.
Pointen i min kommentar var inte att Mats A är konstvetare; utan att han tydlig visat sin entusiasm och förståelse för de stora klassikerna inom konsten; dvs att han inte kan karikeras som någon sorts program-tänkare.
Sådana finns dock; och de är alltid lite tråkiga.
Ja, därvidlag kan man säga att de är lika goda kålsupare, alltså när det kommer till stridens hetta och vad man kan klämma till motståndaren med.
Fast i det här fallet vill jag ändå hävda att det främst är Mats Arvidsson som förblindas av det faktum att Johan Lundberg är inblandad. Recensionen är därefter.
Konsten i sig har inga ideologiska undertoner av högerpropaganda eller uppvisar något gemensamt program. Det är en samling målare,inte norska retrogardister, utan skandinaviska målare som verkar i en figurativ och berättande tradition. Därav illustrationerna Friedrich, Goya och Böcklin i katalogtexten.
Det som många kritiker har så svårt att förstå är att det "program" om man nu skall kalla det för det (som Lundberg hävdar), är ett försvar för ett traditionsbejakande måleri.
Det innebär att traditionsbejakande och förnyelse inte främst sker genom brott mot traditionen (som modernisterna hävdade) utan att utveckling och förnyelse sker genom förfining och förvaltande av ett arv. Det är här du har motsättningen mellan de båda perspektiven, och jag kan inte säga att Lundbergs perspektiv skulle vara mer fel än Arvidssons, men de krockar.
Jag tycker att det är en arrogant attityd av Arvidsson att inte ens bemöda sig att läsa katalogen eller se utställningen ordentligt bara för att det är Lundberg som står bakom, men att säga att han hyser ett kulturhat är väl att ta i.
Ja, det där med retrogardisternas konstsyn har jag liksom förstått för minst en kvart sen.
Men jag har också sett vilket enormt stånkande aggressivt utspel Lundberg ägnar sig åt med jämna mellanrum. Arvidsson kan också vara knölig, visst. Och sur och aggressiv.
Jag skulle tyckt det varit helt okej om Lundberg dragit till med "klumpig, onyanserad, arrogant" eller vad som helst, Det är ord som "kulturhat" som luktar åt ett visst håll, jag behöver inte nämna vilket.
Nu råkar det ju dessutom vara så att mycket av den här konsten inte har någon som helst ingång i mig heller. Alltså förstår jag kritiken, trots att jag lämnar öppet för att det säkert finns en hel del bra grejer på den nya Edsvikutställningen.
Med eller utan brott mot traditionen; jag gillar båda delarna. Men jag gillar inte falska kashmirsjalar och inte fejkade Rembrandt.
Tyvärr är det nog så att Lundberg svarar med samma mynt, och det är det han får tillbaka. Kulturhat är något han själv då och då blir anklagad för. Men när han urskillningslöst anklagar tillbaks drar han snart det kortaste stråt.
Påminner det hela inte lite grann om en sk. dans som relationsexperter varnar för? Man dansar runt i ömsesidiga anklagelser utan att egentligen mötas.
Min avsikt är egentligen inte att försvara vare sig retrogardism som estetisk strategi eller Lundberg som person. Men jag reagerar, precis som du, när direkta övertramp sker.
Nej, inte är pashminasjalar eller falska Rembrandt något vidare, men för den som inte har råd med kashmir eller en äkta Rembrandt på väggen kan det för många duga.
Å andra sidan görs det en hel del upprepningar inom samtidskonsten också. Det där med att vara ett stort original är få konstnärer förunnat.
För att nu ta det här ytterligare ett varv så har jag inget emot att X antal konstnärer odlar en klassisk tradition; det gjorde ju i viss mån Ola Billgren, Georgia O´Keefe och gör David Hockney, samt många fler.
Det jag ogillar är pretentionen på att vara något nytt gammalt eller något gammalt nytt, som oavsett vad själva bilden ger mig som person i en viss tid, ska beundras för sin tekniska skicklighet eller dyl.
Jag bryr mig inte om vad andra anser beundransvärt, vare sig i retro eller avant, har aldrig gjort. Alltså har jag också haft svårt för en hel massa samtidskonst; kluvna kossor, rävar i mosaik, videos med kaffeprat, sadistiska målningar, kleinkunst i serieform och annat rätt så likgiltigt.
Jag har heller aldrig pratat om original; varje konstnär står på någon annans skuldror, Picasso och Braque fick många efterföljare, en del riktigt bra, t.ex. var nog Pollock som bäst när han lärde av Picasso. Osv. osv.
Däremot har jag svårt för en återblickande konst som försöker likna Rembrandt; och dessutom gör ideologi av saken.
Jag tror Anna, hur väl vi än vill, att här blir vi bara inte överens. Och det gör inget. Vi kommer fortsatt att ha utbyte av varandras texter, tror jag. Nu skiter vi i grabbarna!
I alla fall gör jag det.
OK, vi lägger ned här.
Jag vill bara slutligen säga, att det som är intressant är ju inte fenomenet i sig, att X antal konstnärer odlar en viss stil eller påstår något, utan det intressanta är att det blir ett sådant himla liv för att just dessa konstnärer odlar en viss stil och påstår något.
Där ser du genast ideologin bakom, men du ser inte ideologin bakom all annan konst som odlar en viss stil eller påstår något. Det är som att se grandet i den andres öga men inte bjälken i det egna.
Jag ser alla möjliga ideologier i all möjlig jävla konst, och jag blir alltid lika TRÖTT. Däremot är det ju alltid kul om någon skriver/målar/filmar ngt av värde, oavsett ideologi. Exempel finns hur många som helst.
Bjälkar håller jag mig inte med, men jag märker när jag stöter på dem, det är allt.
Och det "himla livet" omkring den ena eller andra konstriktningen har väl de inblandade fått stå ut med ända sedan impressionismen, minst (utan alla jämförelser, gudbevars). Undrar om de också så där synd om sig själva?
...om de också tyckte...(ska det stå).
Skicka en kommentar