Jag läser Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (en fin bok trots den avtändande titeln) och trots att jag tycker mycket av det jag läser är både intelligent formulerat och välfunnet stöter annat mig för pannan.
(Sämst är de reaktionära betraktelserna - som naturligtvis varit tidigare publicerade i DN - men det mesta är riktigt, riktigt bra.)
Tvärtom mot vad han själv tror så är det inte så mycket hans stil som irriterar mig (den är utsökt) som hans hållning; det totalt apolitiska, föraktet - som samtidigt ändå är lite kluvet - för den romantiska konstnärsrollen.
På sid. 44 vill han att Bruno K. Öijer ska vara en ren skrivbordspoet - så att folk förstår att poesin är ett hårt arbete.
Redan på sid. 6 förnekar han engagemangets värde i litteraturen. Bristen på passion är det största hotet mot Horace Engdahls verk, och därmed också hans liv.
William Hazlitts verk Liber Amoris lever i all sin destruktivitet.
Se en annan hållning här.
OBS! gammal inbjudan, ej aktuellt arrangemang. Men det borde vara aktuellt!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar