Jag skrev i mitt förra blogginlägg om hur många recensenter använder sitt spaltutrymme till att göra mer eller mindre tydliga positioneringar. Vad ska man då säga om den här texten av Aase Berg i fredagens DN?
Visst, hon recenserar Gassilewskis senaste diktsamling, i hyllande ordalag. Men hon gör också några mer saker. Hon går rätt in i en snart tio år gammal debatt om metaforens vara eller inte vara i svensk poesi. Hon ansluter direkt till Anna Hallbergs metaforkritiska artikel i DN från 2003, som kom att utgöra startskottet för hela språkmaterialismdebatten. Men hon låtsas inte om det. Är det det här som kallas att "gå på i ullstrumporna"? Betänk att Aase Berg också är DN Kulturs nya "stjärnvärvning", som redan i sin första artikel för tidningen om poesi visar sig ha en klar agenda.
Hon kritiserar användandet av metaforen inom poesin, för vilken Tranströmer är den främsta representanten. Hans poesi är tydligen "auktoritär" och oschyst mot läsaren, alltså i motsats till Gassilewskis. Här kommer den Tranströmer-fientlighet inom svensk poesi som Johan Lundberg skrev om här återigen upp till ytan.
Jörgen Gassilewski erbjuder läsaren en poesi befriad från metaforer, ett platt ordlandskap (språkmaterialismens). Detta ska alltså tala till hans fördel. Återigen agerar Aase Berg som om språkmaterialismdebatten aldrig har funnits, och jag tvingas därför påminna om min egen gamla artikel från 2004 där jag påvisade att Aase Berg var negativt inställd till kommunikation. Att Gassilewskis poesi inte kommunicerar och inte heller vill kommunicera tillhör ju det som Aase Berg gillar med den. Men här finns en historia bakom, vad gäller svensk samtidspoesi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
2 kommentarer :
Man kan läsa det här också, av en av dom bästa litteraturskribenterna idag:
http://hd.se/kultur/boken/2012/02/17/diktens-barndom/
Och sen konstatera att DN mest är en tråkig provinsiell tidning.
Mmm. Anders Olsson påpekade redan innan OEI-klubben etablerades - i "Försök om litteratur" - att kritiken mot metaforen ofta vilar på en ideologisk grynna: den ser metaforen som ett utslag av människans övervåld på den för-språkliga naturen, härskarens proppmätta förakt för dem som bär upp honom. Ungefär samma tankefigur som i en del queerteorier om den manligá härskarblicken som måste avvisas.
Och problemet med denna yviga generalisering är ju att språket i sig bygger på metaforer, det är just semantikens fria förmåga att leda från ett ord, en innebörd till en annan som gör språket möjligt, öppet och skapande. Ett språk där allt, varje ord, ses som helt definierat av vad det refererar till, och där asociativa kopplingar (människans fot - bergets fot etc) inte får någon plats blir ett petrifierat språk.
Skicka en kommentar