Marcus Birro; en borttappad del av svensk poesi

Det är svårt att få korn på Marcus Birros position i den svenska samtidslyriken, men någon accepterad eller erkänd litterär ställning har han i varje fall inte. Dessutom har han definitivt för många skelett i garderoben för att nånsin bli ledare för något parti. Han blev officiellt portad (tillsammans med sin bror) från Hultsfredsfestivalen 1992, på grund av alltför svinigt uppträdande i logen. De hade slitna ögon när jag mötte dem på Dalarocken senare samma sommar.

Jag minns honom när han läste, eller snarare vrålade fram, sina dikter i ett av Robert Aschbergs trash-tv-program från början av 90-talet i påmålad svart skinnjacka. Han har drag av offentlig clown. Men i grunden, som jag läser honom, är han en romantisk poet.

Han började publicera sig i en tid när språkmaterialismen gjorde entré, och blev väl därför aldrig riktigt accepterad. Naturligtvis borde han ha blivit inbjuden till exempelvis antologin med 90-talslyrik. Men det skulle ha krossat illusionen av att det bara fanns och finns en sorts svensk poesi.

Hur pass bra han är vet jag inte säkert. Men han har någonting. Tvärtemot vad man kanske väntar sig bjuder hans två första diktsamlingar på synnerligen lågmälda explosioner.

Jag gillar ju rabarber, så jag citerar den här drygt tio år gamla dikten i dess helhet:


Jasmine plockar rabarber
invid en kvällssol som spiller
konjak över himlen
Våren har värkar
och i glaset på bordet
kyler isbitarna
likt kolliderande världsdelar
min gin

I uthuset står min koffert packad
Jag har inget att dölja och
jag förnekar ingenting

Vinden vilar
likt en uppgiven änkling
och jag drar henne intill mig
rabarberna faller ur hennes händer
och vi talar om resan vi ska göra
som likt alla resor
är nära förestående

Vi avsäger oss
för några ögonblick
makten över varandra

når
helt kort
ända till
kärnan
och vidrör
förvånade
dess mjuka skal

(ur Skjut dom som älskar, Tre Böcker 1997)