Nej, jag är inte partipolitiskt ansluten på något sätt. Men det är ingen hemlighet att jag "sympatiserar med arbetarrörelsens värderingar", speciellt den tidiga arbetarrörelsen.
Det är inte heller någon hemlighet att jag är intresserad av kulturtidskrifter. Synd bara att så många av de mest läsvärda litteraturtidskrifterna redan är nedlagda, en process som har accelererat under senare år. Jag saknar bland annat Komma, BLM, Vår Lösen och Post Scriptum, för att bara nämna några av de jag brukade följa och ibland även medverka i.
Desto roligare då - återigen - att bli tillfrågad av chefredaktör Suhonen att lämna dikter till den socialdemokratiska tidskriften Tiden.
Är Tiden en kulturtidskrift? Det beror förstås på hur man definierar, men jag tycker definitivt det.
Tiden är en klassisk idéburen tidskrift, grundad av Hjalmar Branting 1908. En längre tid har den väl levt ett liv i skymundan, men den verkar ha fått en nytändning under de nya redaktörerna Kristin Linderoth och Daniel Suhonen. En titt på det hittills utgivna nr 1/2012 (om de asociala ingenjörerna) och genomläsning av några av de viktigaste artiklarna visar att Tiden är seriös och tillgänglig som Fokus men samtidigt vassare än Ordfront Magasin. Det bådar gott.
Dessutom tar Tiden upp den fallna manteln från tidigare decenniers breda litteraturtidskrifter genom att publicera både dikter och artiklar om litteratur och konst.
Enligt redaktörernas förord i det senaste numret vill de se Tiden som en "länk mellan arbetarrörelsen och kulturarbetarna". Det är något som verkligen behövs i en tid när kontaktytorna mellan poesin och samhället i övrigt snarare har minskat. Där kan Tiden vara en motkraft. Daniel Suhonen har tidigare också visat sin tilltro till den kommunikativa dikten genom att publicera dikter både av mig och arbetarpoesins klarast lysande stjärna, Jenny Wrangborg, i Tvärdrag som han tidigare var redaktör för.
I det senast utgivna numret publiceras således en diskussion om den politiska poesin under rubriken "Kulturens diversearbetare", mellan Helene Rådberg, Jenny Wrangborg och (den allestädes närvarande) Aase Berg. Artikelförfattaren Rasmus Landström drar sig inte för att ta upp språkmaterialismen (utan citationstecken) till diskussion i ett samtal där Johan Jönson är den i sin frånvaro mest omnämnda författaren. De intervjuade som samtliga presenteras som "samtida, radikala poeter" är långtifrån ense om den politiska poesins vägar.
Nå, hur som helst är jag väldigt glad att själv förhoppningsvis få medverka i ett sammanhang där man blir sedd både som social och politisk diktare, och inte enbart existentiell, vilket jag självklart är. Om mina dikter nu kommer med i nästa nummer, som för övrigt ska handla om arbetsmarknaden.
Ett smolk i glädjebägaren dock. De senaste dagarna har det kommit upp en nyhet i media som har att göra med redaktör Suhonens ställning. Kommer han att få fortsätta som redaktör på heltid för Tiden, eller kommer han att tvingas gå ner på halvtid? Socialdemokraterna vill uppenbarligen göra besparingar på sin ledande tidskrift för idédebatt, något som lett till intressanta inlägg hos bland annat Ulf Bjereld om vad orsakerna är till detta. Se även Enn Kokks blogg.
Kan det vara så att artiklar som denna ligger Daniel Suhonen i fatet? Hoppas sannerligen inte.
Men det är ingen tvekan att redaktörer som har stöttat mig ofta har fått sina tidskrifter utsatta för besparingar. Men de brukar alltid komma igen. Tiden är för viktig för att något ska få hända med den. Det måste även socialdemokraternas VU inse.
Här är några redaktörer som har stöttat mig genom åren:
Lars Andersson, Peo Rask, Boel Schenlaer, Daniel Suhonen...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar