Mare Kandre (1962-2005): Närvaro i den svenska litteraturen

Mattias Fyhrs Skitigt vackert mörker om Mare Kandre är en bok helt i min smak. Jag gillar att författaren tar plats i sin egen bok, nästan jämsides med Mare Kandre själv (på det sättet kan den påminna om Peter Lindforss’ Mannen som förstörde mitt liv om Leonard Cohen). Jag gillar också det närmast minutiösa redovisandet av olika artefakter knutna till Mare Kandre, liksom betonandet av att liv och dikt är en helhet.

Boken har fått kritik för att vara alltför distanslös och egentligen inte få fram någon vital information om Kandre. Jag tycker inte det stämmer. Den tidigare opublicerade intervjun daterad 991218 är t.ex. väldigt givande. Avsnittet om skrivarkurser intresserar mig och ligger för övrigt nära mina egna åsikter.

”På min fråga om skrivarkurser alltså inte var aktuella för henne svarar hon ’Aldrig’. Hon förklarar om författande att: ’Det är subversiv verksamhet för mig. Jag kan inte föreställa mig... Att sitta i ett klassrum.”

Och fortsättningen, lite längre ner:
”Men på nåt sätt... författarens roll är... är för mig mycket att inte gå och bli dikterad till - på nåt sätt och att liksom i sitt anletes svett i sin lilla kammare liksom mot världen... mot krafterna liksom. Att tyglas på nåt sätt - jag tycker det är hemskt.” (Fyhr, s. 67)

Ofta är jag på hennes sida, och de diskussioner hon tar upp är fortfarande relevanta för den svenska litteraturen, som när hon talar om det medvetet distanslösa skrivandet, idealet att läsaren ska sugas in i berättelsen. Det gäller för henne både som läsande och skrivande människa, som jag uppfattar det. Vilket inte hindrar att det är medvetet konstnärligt gjort. Men i Sverige ska man vara lite ”sval och detached” och visa att man har distans till skrivandet, säger Mare. Är det inte så fortfarande?

*

Det är intressant att se hur Mare flera gånger återkommer till Ulf Lundell när hon diskuterar manligt och kvinnligt skrivande, om det finns något sådant. Jag vet inte om man kan säga att hon hatar Ulf Lundell och vad han står för; det verkar snarare vara hatkärlek. Så här säger hon i varje fall:

”Alltså om jag läser Ulf Lundell, för att ta ett verkligt och extremt exempel va - jag kan inte... det, det, nämen det är bara frånstötande för mig, hans sätt att beskriva världen, jag finner inte den... Jag kan inte känna igen - eller känn - nej jamen jag är inte intresserad av att känna igen mig /.../ Det känns frånstötande, sättet han beskriver liksom kvinnor OCH män.” (s. 101)

Hon ser detta som en generationsfråga, att Lundell som sen 40-talist har en annan relation till detta med könsrollerna, medan det i senare generationer är mycket mer jämställt. Men när hon återkommer till Uffe Lundell senare i den långa intervju som upptar ett ganska stort parti av Fyhrs bok, så uttalar hon sig mer försonligt.

Det är underligt att tänka att det var jag som på sätt och vis sammanförde Ulf Lundell med Mare Kandre, genom att publicera dem i samma tidskriftsnummer, nämligen Den Blinde Argus nr 28!