250.000 oåtkomliga böcker

Nog är det en kulturskandal, men frågan är vem som kan ställas till svars, om någon! Av Stockholms stadsbiblioteks ca 500.000 volymer ligger ungefär hälften i magasin, 250.000 böcker. Detta på grund av utrymmesbrist, förstås, men det verkar också som om bibliotekarierna gör en dygd av nödvändigheten och framförallt vill lyfta fram den någorlunda nyutkomna, aktuella litteraturen; det som är efterfrågat ska finnas lätt tillgängligt. Klassiker måste få finnas, men annars kan man ana en vilja inom den moderna biblioteksvärlden att rensa ut böcker som sällan eller aldrig lånas ut. Detta är kanske fullt rimligt, även om det försvårar nyupptäckten av böcker som inte känns aktuella i en viss tidsanda, men snart kanske blir aktuella igen.

När jag var liten (yngre) älskade jag att botanisera bland böcker, gärna diktsamlingar, som inte precis levde upp till tidsandan, utan som snarare kom in från ett lite snett håll. Sålunda tedde sig en antologi med den udda poesigruppen ”Vesuvius” märkligt tilldragande när den mesta utgivningen annars bestod av ”nyenkel” poesi. Även 50-talslyrikens romantiska och/eller surrealistiska tongångar tilltalade mig på samma grunder. Sådana upptäckter har blivit svårare att göra idag, när så mycket (alltså hälften av bokbeståndet) är magasinerat.

Men om det stannade vid detta vore väl allt någorlunda gott och väl. Nu är det så, sedan över ett år att böckerna i magasinet inte får lånas ut, och därför aldrig ser dagsljuset. Detta på grund av radon i källaren, i magasinsutrymmena. Därmed har magasinet förvandlats till något som är att likna vid en massgrav för böcker, en egyptisk gravkammare. Om de någonsin ska kunna lånas ut, måste de radonsaneras först, och hur ska det gå till?

Bland oändligt många andra böcker finns även mina två första diktsamlingar Från mitt kontor (outsiderförlaget, 1988) och Visitbok (Megafon, 1991) magasinerade. Förutsättningarna att de någonsin ska kunna upptäckas av någon låntagare i framtiden kan ju var och en själv räkna ut. Risken är att många författarskap raderas ut på det här sättet, först magasinerar man deras böcker, sedan bommas magasinet igen. (Som den optimist jag är, fortsätter jag dock att ge ut böcker.)

Ett standardverk om svensk romantik, som Albert Nilssons ”Svensk romantik – den platonska strömningen” gick inte att låna i Stockholm utan fick tas in på fjärrlån från – Skellefteå. En gång i tiden hade det magasinerats. En gärning med långtidsverkan. Nu verkar det vara oåterkalleligt så att exemplaren i Stockholm inte går att nå.