Ett litet samtal om filmen Vi är bäst

Ett samtal med Thomas C. Ericsson efter premiären av filmen Vi är bäst.
Vid bordet på Café Blå Lotus: Thomas, Helena, Malin och Ola som frågar ut Thomas om Lukas Moodyssons nya film.

I samband med premiären överlämnades en sammanställning av de ungdomsdikter som Lukas publicerat i bl.a. tidskriften Den Blinde Argus.
Till vänster: en förväntansfull Thomas utanför premiärbiografen.

HL: Du sa ju att du tyckte att filmen var bättre än du trodde?!
TC: Sa jag verkligen det?

HL: Och det var för att du sett någon dåligt trailer som valts ut medvetet för att s.a.s minska förväntningarna?

TC: Ja, man undrar ju vem som gjort eller valt trailer... Om Lukas verkligen sanktionerat det - det är sådana frågor man bär med sig efter premiären.
Sen glömde jag fråga honom på efterfesten vem som valt musiken, om det är han själv som gjort det.
Varför valde dom Ulf Lundells låt Kär och galen?

OL: Det verkar lite konstigt, lite mal placé... men är inte du ett riktigt lundellfan?

TC: Jo, men... När kom den plattan... Ja, det var nog runt -80, -81 kanske. (det var 1982).
Men just skivorna Öppna landskap och Kär och galen; två av hans lågvattenmärken, och det kändes inte som att den låten riktigt passade in i filmen.

MH: Är inte filmen baserad på ett manus av hans fru?

TC: Jo, på den serieboken... vad den nu heter - Aldrig godnatt.

MH: Var det den boken som handlar om hennes uppväxt på Mariatorget på Söder?

TC: Ja, den är nog ganska starkt självbiografisk, men i boken heter ju huvudpersonen Coco, men i filmen har hon fått namnet Bobo, för att det inte ska bli alltför likt. De har även uteslutit några scener från boken - bl a episoden där tjejerna på nyårsafton ringer upp punkbandet som dom läst om i Kamratposten, eftersom de blivit lite kära i killarna i bandet. Tjejerna beger sig till nyårsfesten men upptäcker besviket att sångaren i bandet, som de sett upp till, hånglar med två andra unga tjejer som dansat i en flashdance-liknande julshow innan bandets framträdande tidigare på kvällen.
Den scenen är alltså INTE med i filmen. Så man bör nog läsa boken innan - eller efter - man ser filmen.

OL: Jag har läst att Coco Moodysson är, eller ialla fall har varit, ett riktigt hardcore-Robert Smith-fan, alltså sångaren i The Cure, så mycket att det nästan gått överstyr, hur mycket sanning det nu finns i det...

HL: Var det ingen sådan musik i filmen då?

TC: Nä, inget med The Cure alls. Med hon har ju givit ut ett eller två seriealbum om The Cure.
Sedan var ju både Lukas och Coco på Hultsfredsfestivalen när the The Cure spelade - enligt Andreas.

HL: Sen var det en fin scen på ett tak i filmen som du kan berätta om?

TC: När dom var ute i Solna, första gången dom träffade det här bandet, Sabotage. Då var dom i en replokal i någon sorts ventilationsrum där dom repade. Sedan klättrade alla upp på taket, det var en ganska kall decemberdag och det knarrade när dom gick på taket. Det låg någon liten sjö nedanför som man såg på håll.
Finns det någon sjö i Solna?

MH: Det gör det väl... Karlbergskanalen?, det finns vatten kring Frösunda m.m.

TC: Då tittade dom ner emot vattnet långt bort, det var rimfrost i träden och det ångade upp ifrån vattnet, väldigt fascinerande.
Det är ju nu bara två killar i Sabotage-bandet, men det är tre tjejer. Tjejerna fryser och  killarna värmer varsin tjej genom att krama dem, men då blir Bobo utan och hon går då fram till kanten på taket som om hon vill hoppa ut - det var starkt.

OL: Det var ju tur att hon inte hoppade för då hade ju inte Coco funnits nu, typ. Och då hade det ju blivit en hel annan historia...

HL: Det låter lite som att det är ett grabbperspektiv på den här filmen? Var det det?

TC: Nej, det kan man inte säga, snarare tvärtom. Jag läste nåt inlägg på Twitter där det fanns ett (1) tillfälle i filmen där två killar pratade med varandra, och då pratade dom om tjejer. Så var det.

MH: Åh va, fint. Den klarar testet, alltså. (syftar på genustestet för filmer http://bechdeltest.com/)

TC: Ja, det var mycket starka tjejporträtt.
Thomas berättar vidare, bl a om hårdrocksbandet Iron Fist, som repar i en lokal på fritidsgården dit tjejerna går. De tvingar till sig en reptid, på Iron Fists bekostnad och startar så sitt punkband. Dom vill absolut inte kallas för tjejband för dom var ju ett band som spelade musik - Iron Fist kallades ju inte för killband, dom var ju ett hårdrocksband.

Så småningom så spelar bandet tillsammans med Iron Fist på Tomterocken, i Västerås, på en annan fritidsgård. Tjejerna var först ut och sjunger en låt som heter "Hata sport" vilket publiken inte gillar utan börjar bua. Då visar tjejerna en ganska tuff attityd och svarar emot, och det blir nästan upplopp när tjejerna ändrar texten och sjunger "Hata, hata Västerås" istället. Då blir det förstås ännu värre.
Efter spelning ska de båda banden ta bussen tillbaka till Stockholm. Då berättar killarna att dom tyckte det var tufft av tjejerna att stå på scenen och sjunga som dom gjorde, och på så sätt kan man säga att dom vann över killarna på sin sida.

HL: Det låter som att du var nöjd med din filmupplevelse.

TC: Javisst, jag tyckte att det var fint. Det är kul med premiärer och festligheterna runtomkring, och på efterfesten på Kolingsborg.

- - -

Vi pratar vidare, om gamla tider, om maratonlopp, om Jonas Berghs nya bok, om Malmö och Lund, om Torgny Lindgren, Vimmerby och Hultsfred. Det är ju nästan ett redaktionsmöte, kors i cafétaket - men dom stänger och våra samtal  fortsätter sedan på puben Harvest Home en bit bort, innan vi skiljs åt i natten.