Öppet brev till Kulturrådet

Som lyriskt engagerad och intresserad sedan början av 80-talet har man en viss koll på vilka kritiker och poeter som varit verksamma och vilka som med tiden kommit att sitta på dubbla, för att inte säga tredubbla stolar. En av dem som har och har haft mest inflytande över svensk poesi under det senaste tiotalet år, inte bara som kritiker, utan också i rollen som ”opartisk” bedömare för Kulturrådet är Aase Berg. Med det här brevet vill jag ifrågasätta hennes roll i den jury som kallas arbetsgruppen för skönlitteratur. Jag uppfattar henne i själva verket som väldigt partisk, vilket kommer att framgå. Men först måste jag rekapitulera några tidningsartiklar med betydelse för ämnet, med början i metaforfejden i DN 2003.

”Varför har metaforerna försvunnit från samtidspoesin?
/…/
I kritiken av metaforen förenas så skilda poeter som Aase Berg och Gunnar D Hansson, Helena Eriksson och Johannes Heldén, Marie Silkeberg och Lars Mikael Raattamaa, Jörgen Gassilewski och Åsa Maria Kraft, Ulf Karl Olov Nilsson och Camilla Hammarström, Fredrik Nyberg och Agneta Enckell - för att nämna några.”

Så skriver Anna Hallberg i inledningen till sin inflytelserika artikel ”Metaforen bättre förr om åren” (DN 6/12 -03). Över huvud taget har det växt fram en bild av att den goda samtidspoeten inte använder sig av metaforer. Den bilden och den litterära analysen har förmedlats kanske starkast av just Anna Hallberg och Aase Berg, den sistnämnda inte bara poet och kritiker utan även medlem i Kulturrådets arbetsgrupp för skönlitteratur. Anna Hallberg förnekar i artikeln att det rör sig om en sammanhållen grupp poeter, men faktum är att den här inriktningen förknippas i första hand med tidskriften OEI, dess redaktion och redaktionskommitté (varav ett flertal av ovan uppräknade poeter varit eller är medlemmar).

Aase Berg har i sin gärning som högprofilerad kritiker i framförallt DN och Expressen bl.a. angripit Tomas Tranströmers bruk av metaforer (Expr. 9/12 2011) och lyft fram Jörgen Gassilewski som en ”minde auktoritär, schystare” poet än T. T. (DN 17/2 2012). Allt detta låter sig göras, vad än läsaren tycker om det. Men Aase Berg har inte nöjt sig med det utan i andra recensioner och artiklar i största allmänhet dömt ut mer traditionell lyrik än ovan listade metaforkritiker (språkmaterialister). Således talar hon om ”smågulligt läsartillvända, lite eftersackande centrallyriska dikter” i en recension (Expr 9/3 2012), vilket måste sägas vara en extremt nedlåtande syn på den bredare lyriken. Över huvud taget är Aase Berg en recensent med en tydlig agenda, som driver en specifik litterär linje.

I språkmaterialismdebatten som efterträdde metaforfejden och ägde rum i nättidskrifter och tryckta medier mellan 2004-2005 förknippas denna linje med just metaforkritik och ett förnekande av kommunikationens värde. Det förtjänar påtalas att en annan medlem av Kulturrådets arbetsgrupp för skönlitteratur, nämligen Martina Lowden, tillhörde de som hårdast drev denna linje i debatten.

I det litteraturpolitiska landskap som ritades upp under några år i mitten av 00-talet stod Aase Berg och Martina Lowden på samma sida. Några av opponenterna under dessa år – de som försvarade metaforen – som t.ex. Boel Schenlaer, Carl Forsberg, Håkan Sandell och undertecknad – sitter mig veterligen inte i några arbetsgrupper. Här ser jag en ojämn maktfördelning, där metaforkritikerna gynnats med inflytelserika poster medan de som försvarat en mer traditionell lyrik i stort sett står utan makt och inflytande över litteraturen.

Desto viktigare då att arbetsgruppen för skönlitteratur står neutral och inte ensidigt belönar en viss litterär inriktning!

Författaren Boel Schenlaer har givit ut två diktböcker och en prosabok med insprängda dikter sedan 2014. Samtliga dessa tre nekades litteraturstöd, vilket är underligt med tanke på att 40 procent av ansökningarna ändå beviljas.

Poeten Roger Skjöld återkom i höstas med sin första diktsamling på tjugosex år, Det öde huset på Bokförlaget Megafon, även den nekades litteraturstöd enligt beslut i ärendet KUR 2015/5350. Bland de mer gynnade böckerna, där förlagen fått bifall på sin ansökan om litteraturstöd, återfinns däremot Aase Bergs Hackers (A. Bonniers förlag) och en poesiantologi, Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet (OEI Editör). Jag vill påstå att Aase Berg genom sina offentliga ställningstaganden är jävig, inte bara i förhållande till sin egen diktbok (där hon inte deltog i beslutet) utan också i förhållande till den mesta andra svenska lyrik som ges ut. Metafor- och språkkritisk poesi gynnas helt klart.

Roger Skjöld är en kvalitetspoet vars nya bok varit under förberedelse i många år, inte ”smågulligt läsartillvänd” men med integritet och något berörande i sitt tilltal. Han använder sig dessutom av metaforer.

I skrivande stund har det influtit en recension av Det öde huset. Det är Jakob Carlander i Corren (14/11) som skrivit under rubriken ”Strålande återkomst för Linköpingspoet”.

Men jag vill avsluta detta inlägg genom att här citera slutklämmen av Eric S. Alexanderssons recension av Stilla hav (GP 11/5 1981), som var Roger Skjölds tredje diktsamling. Recensionen håller streck inte bara vad gäller diktsamlingen Stilla hav, utan som karaktäristik av Roger Skjölds dikter över huvud taget.

”Men Roger Skjöld är en spännande poet. Hans språk är kräset och koncentrerat; bilder, metaforer och symboler ger en mängd associationer och upplevelser, och hans Stilla hav rymmer mycket av liv och rörelser – inte minst nere på djupet.”

Detta låter sig sägas även om Det öde huset.

för Bokförlaget Megafon

Andreas Björsten
/redaktör