Apropå eko-poesi

Det har visst uppstått något av en rötmånadsdebatt kring detta med eko-poesi. Jag hade delvis missat den. Aase Bergs första artikel om Djuren i litteraturen där hon tar upp några aktuella titlar var införd i DN 29/7.

Lisa Gålmark i Aftonbladet hade invändningar mot några namngivna skribenter som skrivit om djur i bokform på sistone, däribland Berg. Det är väl i och för sig så som Gålmark skriver, att ekopoesi alltid har funnits. Men Viola Bao i SvD som hon nämner i sitt debattinlägg hade väl ingen avsikt att skriva uttömmande om begreppet utan tog upp några aktuella verk för att nå fram till något tidstypiskt, i sin understreckare och t.ex. sin recension av Jonas Grens diktsamling "Antropocen."

Tonläget i Aase Bergs replik är häpnadsväckande, och jag är inte heller ense med hennes påstående i den första artikeln om att djuren alltid står för något främmande. Det kan ibland vara alldeles tvärtom!

Min hållning till begreppet eko-poesi eller naturlyrik är annars lätt avvaktande. Jag har lite svårt för filosoferande i diktform kring förhållandet människa-natur. Jag vill ha gestaltning. Naturlyriken har väl alltid oscillerat mellan en utanför-känsla hos människan (fast hon befinner sig mitt i naturen) samt stundtals en känsla av dubbelexponering, sammansmältning med naturen. Antagligen bara i korta stunder, men låt så vara!

Trombones skriftserie "Svavel" (med sextonsidiga diktsamlingar) innehåller två titlar som är intressanta i detta sammanhang. Dan Gustavssons "Naturlyrik" och Christer Bobergs "Haiku" (bägge 2013). Dan Gustavssons dikter oscillerar väl, så som jag nyss har försökt beskriva det, mellan hur människan-naturiakttagaren så att säga lägger sig intill naturen med sin blick. Och i andra ögonblick når fram, stillnar. Det är mycket läsvärt.

Väntar
i ösregns öga
tills granars
efterregn faller
friskare

Christer Bobergs haiku-dikter är (även de) vad titeln lovar, men så är också haiku-dikterna i grunden någon slags naturlyrik också de, med sina årstidsbestämningar och gärna överraskningar på sista raden. Haiku-dikterna tar också metaforen till hjälp, eller rättare sagt, omgivningen som blir både verklighet och bild.

Min kalla hjärna
är ett frilagt gravröse
bland vitsipporna.

eller

Sjörökens grepp om
vardagens decimaler.
Vitnande knogar.

Här sker med andra ord sammansmältningen. Men då är det natur, människa och dikt.