Jasim Mohameds diktsamling ”Vittnen till meningslösa händelser” visar på skillnaden mellan ”politisk poesi” med citationstecken och politisk poesi som befinner sig mitt i skeendet. Där orden inte blir åsiktsmarkörer eller partipolitik utan bär ett engagemangets budskap, som samtidigt är utmejslat poetiskt språk.
För det här en verkligt stark diktsamling, om en sekvens av händelser som uppenbarligen gjort outplånligt intryck på dem som var med, titelns omtalade ”vittnen”.
Diktsamlingen handlar tematiskt om en dramatisk folkförflyttning, den stora mängd flyktingar som kom sjövägen och mellanlandade på en liten grekisk ö – oftare förknippad med semesterparadis än med flyktingkatastrofer – under några månaders tid för något år sedan. Det handlade då om att finnas på plats, vare sig man ville eller inte, höll jag på att skriva, som en del av en nödvändig humanitär insats. (Konkret: dela ut bananer, baguetter och blöjor. Det nödvändigaste.) Så här efteråt blir det till ett konstnärligt material som författaren varsamt frilägger med stor behärskning och fint handlag.
Var man än står politiskt eller vilken inställning man än har till flyktingpolitik skulle jag säga att det är omöjligt att värja sig mot kraften i dessa upplevelser, som av allt att döma förvandlade dem som var med. Allt är basalt i den värld som Jasim Mohamed här ser. Är det resignation eller bara en bävan inför den ibland trytande orken att ta itu med det nödvändiga?
På kalkvita väggar avtecknar tystnaden
skuggor som rör sig på led
Vid lägerelden
döljer lögnen sanning
och ett barns leende
byggsatsernas urelement
Några ord till om diktsamlingens titel som jag läser den. Dikterna skildrar ”meningslösa händelser”, således. Ja, meningslöst riskerar det att bli för dem som var med, de som överlevde flykten men där kanske familjemedlemmar dog, drunknade, på vägen. I den bemärkelsen kan situationen påminna om den som Imre Kertész målar upp i ”Mannen utan öde”. Händelserna framstår som meningslösa därför att individerna blir spelbrickor i ett större historiskt skeende, där människans individuella öde mer eller mindre försvinner. Ur det kan formuleringskonsten resa sig och skapa något trots allt meningsfullt av det som har hänt (och kanske fortsätter att hända):
Jag var vittne till vindens brott
dess grymma pakt med plötslig gråt
Jag såg en barndom
ryckas ut ur händer
blåsa bort
driva mot vår horisont,
en evig prick, ett hål
i vilket vi en dag kommer
att söka ljus
Jasim Mohameds tredje diktsamling är hans hittills starkaste.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar