Hon resonerar klokt och viktigt om ekonomins betydelse för kritikarbetet; ska man ha ett brödjobb vid sidan av eller ska man släpa sig fram på otillräckliga arvoden är väl den ofrånkomliga frågan. Tyvärr nämner hon inga siffror, trots att hon delvis tar sig själv som exempel.
En som inte var rädd för att nämna siffror var poeten och kritikern Bengt Jändel (1919-1983). I ”Ekofragment”, en volym med urval ur hans fem utgivna diktsamlingar och efterlämnade dikter citerar hans änka Birgit Jändel ur en debattartikel Bengt Jändel publicerade i Stockholms-Tidningen den 17 november 1958, ”i vrede och förtvivlan över en orättvis insinuation i en insändare om att han och andra ’författaridealister’ levde ett lyxliv på krogarna.”
"Jag har under 20 års tid försökt uppnå en nödtorftigt tillräcklig inkomst av min penna men vad jag skrapat ihop skulle en vanlig svensk arbetare (socialgrupp 3) flina åt. Jag kan ändå yrket. Jag har accepterats som medarbetare på välsedda tidningars kulturspalter, givit ut några böcker som fått delvis hygglig kritik, anförtrotts att under flera år sköta lyrikbedömningen i en av landets mest kulturmedvetna landsortstidningar och har fortfarande ett motsvarande uppdrag i en av våra mest kända kulturtidskrifter.
Tvånget att skriva kortsiktigt för pengars skull har berövat mig kraft, ro och tid att ägna mig åt det skönlitterära arbete jag önskat utföra – men jag har ändå inte trots tåligt och ambitiöst slit förmått få ihop en enda hygglig årsinkomst. En sex sjutusen har det kanske kunnat bli ett eller annat år när det varit som bäst!”
Nedsliten av brödskrivandet deklarerar Bengt Jändel i sitt inlägg att han nu söker ett ”vanligt jobb” men upptäckt att hans kropp inte duger till det. Bland annat försökte han sig på att jobba som konduktör på Stockholms Spårvägar men hans rygg var för dålig för att tåla det.
Bengt Jändels hänsynslöst ärliga text är värd att återvända till för att sätta dagens diskussion i perspektiv. De sex sjutusen han nämner att han kunde tjäna för 60 år sedan motsvarar knappt 90 000 kronor i dagens penningvärde!
I drygt 20 år kom han sedan att vara anställd som kamrer, ett jobb fullt av på den tiden obetald övertid, vilket hade konsekvensen att han i stort sett ”tystnade” som poet. Han blev tvungen att hitta en försörjning som samtidigt gjorde det svårt eller omöjligt för honom att upprätthålla nivån i sitt skrivande, men hans poesi är värd att återupptäcka!
Jord doftar döden
flöjter viskar vilse
mer och mer
tonar en klarhet
av glas
och eko
dess vittne
till sträng fullbordan
alltmera tystnad
vitnande
en vinge.
(ur ”Frostvarning”, LT:s förlag 1955, Bengt Jändels sista utgivna originaldiktsamling, 35 år gammal)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar