Ända sedan jag började skriva och läsa dikter har jag lagt märke till poesin som ett sätt att vilja upphäva tiden. Ett yttre uttryck för det blir poetens vägran att gå och lägga sig, därför att en annan upplevelse väntar än detta att bara inordna sig i ordinarie tideräkning och plikter. Detta kan tyckas vara barnsligt eller uråldrigt vist, svårt att säga vilket. Ett drag hos mycket av den bästa poesin är ändå detta, även om det långt ifrån alltid görs explicit ligger det under ytan på många poetiska rader. I dag skulle jag vilja lyfta fram två poeter som inte vill gå och lägga sig; Verner von Heidenstam och Nils Ferlin. Två klassiker.
Månljuset
Jag vet ej, varför jag vaken sitter,
fast dagen ingen glädje skänkt,
men allt i mitt liv, som likt solar blänkt,
och allt som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.
- Verner von Heidenstam
Nu sover Sorg –
Nu sover Sorg och nu sover Skratt
och alla stjärnorna sova.
Men jag som vakat så mången natt
har ingen längtan att sova.
Jag måste vänta en stund och se
om inte något ska hända,
om inte någonting stort vill ske
förr’n natten lupit till ända.
- Nils Ferlin
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar