Vem var poeten Pär Hansson?

Visst finns det något lockande över tanken på försvunna, bortglömda poeter. Paradoxalt nog, eftersom det ofta ligger en tragisk livshistoria bakom försvinnandet. Men det är en lockande tanke att på så sätt – genom upptäckten eller återupptäckten – av ett bortglömt mästerverk tvingas revidera litterarurhistorien en aning. Det slår in en kil av frihet i en alltför etablerad kanon där man hela tiden vet vilka värderingar man har att vänta sig.

Få poeter har försvunnit så (nästan) fullständigt från jordens yta och alla litterära bedömningsmallar som Pär Hansson den äldre (1932-1997); så får man väl om man ska vara noggrann kalla honom för att skilja honom från nu verksamma poeten Pär Hansson (1970-).

När jag först hörde talas om att det skulle bli ett releaseparty på Rönnells för den bortglömde och återupptäckta poeten Pär Hansson ställde jag mig lite frågande. Vem rörde det sig om? Var det en bortglömd dekadenspoet? Fanns det någon substans i detta?

Nja, det visade sig att det rörde sig om en Metamorfos-gruppens samtida. Han vore i alla fall lämplig att se i det sammanhanget. Dock möttes han till skillnad från Metamorfos-gruppen av tystnad och ointresse när han 1952 gav ut en diktsamling på eget förlag. Inte något helt ovanligt predikament men i Pär Hanssons fall hade han lika väl kunnat göra en komet-karriär som ung och lovande poet – om han alltså inte varit född och verksam utanför alla litterära sammanhang och utan viktiga kontakter.

Uppdraget att uppmärksamma Pär Hanssons öde (som man nog får kalla för tragiskt) och lyfta fram hans enda diktsamling har så att säga gått i flera led, från den ursprungliga eldsjälen och konstfackskamraten Hans Åsberg, som var en av de få som en gång köpte boken direkt av författaren. I fyrtiofem år hade Åsberg redan i samband med fester tagit fram sitt alltmer skamfilade exemplar av Pär Hanssons bok med titeln”låga visan” och idkat uppskattad högläsning medan vinet flödade. Till slut tyckte Åsberg väl att det var dags att låta budkaveln gå vidare och låta Carl Henrik Svenstedt läsa hans exemplar av den extremt sällsynta utgåvan. Här fanns ett ungt geni att hjälpa fram, om än ur vissa aspekter alldeles för sent. Svenstedt gick vidare och visade den alltmer sönderfallande boken för förläggaren Jonas Ellerström som bestämde att detta måste vi ge ut!

Resultatet som nu presenterades för första gången blev en trogen faksimil utgående från Hans Åsbergs exemplar av diktsamlingen, komplett med vinfläckar och allt. Den släpptes förra helgen på Rönnells i 100 numrerade exemplar, på samma sätt som originalutgåvan en gång trycktes.

Dagen till ära var antikvariatet nersläckt och upplyst av många små kulörta lampor – i kontrast mot den ”gråa" poeten och hans älskade i diktsamlingen, vars grå sammetsjacka genom dikterna växer ut till ett slags betydelsebärande signaturplagg:

svanarna börjar fyllna till
deras näbbar är kletigt röda av margaux
sannerligen börjar inte mänskligheten
bli berusad
ljus som vitt spanskt vin

och jag
är tydligt påverkad
av innehållet i den gråa sammetsjackan

Förordsskrivaren Carl Henrik Svenstedt berättade inledningsvis om den sista gemensamma ateljéfesten 1953 på Konstfack där reklamaren Pär Hansson - helt klädd i grått – sålde sin diktsamling för tre kronor styck och där alltså kamraten och konstnären Hans Åsberg nappade på erbjudandet. Jonas Ellerström berättade om hur de gick till väga med layouten på faksmilutgåvan.

Hannes Meidal läste sedan dikterna ur boken, starkt och chosefritt, medan Matti Bye och Mats Persson spred musikaliska dissonanser.

grus grus
grus grus
sulornas grus mot markens
ögonens grus mot markens
klädernas grus och markens grus

grus grus
grus grus
ensamma steg

Den onomatopoetiska marschen i ovanstående diktrader blev upptakten till ett glömt mästerverk.