Lyrik ur den kristna sfären

Lars Björklund, författare och fd kaplan vid Sigtunastiftelsen, svävar tyngdlös i den kristna sfären i sin poesi. Eller är det i bokens underrubrik ”instagramdikter” som lättheten och tyngdlösheten i anslaget sitter? Hans diktsamling Allt är en början (Libris, 2022) kallas just för ”instagramdikter” av förlaget.. Jag tycker personligen det är lite teksamt att fästa sådan vikt vid den ursprungliga publikationsformen, Lars Björklunds instagramkonto (ett socialt medium som jag inte själv är beroende av). Det är att förminska dikterna så att de riskerar att inte tas på allvar i sin egen rätt.

En mer intressant fråga är hur dikter skrivna och publicerade inom den kristna sfären skiljer sig från den icke-konfessionella poesin. Den kristna lyriken är idag en liten rännil jämförelsevis men det har dock sina egna spridningsvägar i framförallt kyrkor och församlingar.

Det handlar framförallt om tron naturligtvis, och de konsekvenser den får för det poetiska uttrycket. Jag uppfattar det som att den kristna lyriken genom sin speciella livsåskådningsgrund gärna erbjuder en slags nödutgång ur tillvarons svårigheter. Vi kan se det även hos en stor poet som Bo Setterind, att dikten vänder på en femöring och kastar fram ett trösterikt slut. I andra dikter stannar dikten vid de svårigheter som finns i människolivet och vid att att upprätta den jordiska glädjen.

Lars Björklund är en bra poet med ett enkelt tilltal, men han använder sig ibland lite i onödan av den patenterade kristna vändningen där allt slätas ut mot ett hoppfullt slut. Paradoxalt nog tar det ner dikten, som mer blir ett trosvisst statement än levande poesi. Som själv varande troende kristen har jag svårt för den förenklande hållningen.

Jag gillar ändå den här samlingen. Den talar om de allmänna mänskliga livsvillkoren som går igen hos snart sagt varje livsmedborgare. Jag kommer att tänka på Benkt-Erik Hedins enkla dikter men Lars Björklund bygger sina lyriska utsagor lite mer artikulerade.

Här finns en oro utan att Kristusvägen automatiskt kommer upp som reservutgång.

 

De sönderkörda djuren

längs motorvägen

och björkarnas redan förtorkade löv

påminner om livets tillfällighet

Ena stunden finns vi

andra inte

Det oroar mig verkligen

men ännu mer

att jag kör förbi

med oförminskad hastighet

utan den minsta

tvekan

 

Det finns ett tiotal dikter av den kvaliteten som gör allt är en början till dikter som hör också till det stora lyriska kretsloppet.