Dikter baserade i landsbygden har onekligen en annan ton, ett annat perspektiv, än de som rör sig i storstadens artificiella ljus. Den nakna sanningen finns på landet, om man ska tro Ingela Strandberg i När jag var snö (Norstedts, 2024).
Ingela Strandberg har länge besjungit vildheten inom sig och utom sig. Hon har känt naturen som blodsmak, kåthet, bundenhet, och letat efter en flyktväg, sittande vid en busshållplats hela natten, betraktande stjärnbilderna.
Nu är hon sedan något decennium tillbaka utropad som en av de viktiga svenska poeterna, hennes naturkänsla vinner nya läsare.
I den nya boken är
det en katt som har gått bort, som driver på samtalet i existentiell riktning.
Innan katten
försvinner i jorden
sitter jag en
stund och ser på honom
Jag sluter inte
hans ögon
De ser ju det
outgrundliga
Kom
inte och säg något nedlåtande nu, om det enkla i språk och vision, nu när närvaron läser sin egen
nötta andning. Och tar livtag på döden.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar