Ny diktsamling av Håkan Sandell (första läsningen)

HÅKAN SANDELL - Där våra floder rinner samman Nya dikter 2023-2024 (Bokförlaget Faethon)

DIKTFÖRTECKNING / FÖRSTARADSREGISTER

I:1 från rökbanderollerna/ slagorden av snö …

I:2 portvakterna försvunna vid porten …

I:3 efter ödesvalet, mer av samma sort …

I:4 med blått hår under hörlurar, falnat …

I:5 finns ingen information som räddar dig …

I:6 så är kylan över, en mörkblå luft …

I:7 aftonstjärnan vilar kind vid kind …

I:8 en magiker, väl knappast ständigt …

I:9 samtliga indicier är igenkänningsbara …

I:10 julisol följd av augustisol …

I:12 till sist rinner våra floder samman …

I:13 här faller i sin långa cyklus …

I:14 det är ett stort stycke skuret ur oktober …

I:15 kväll föll, som en kort skimrande svart sten …

I:16 efter barbarerna blir allting så skönt …

I:17 jag ser det stora kulturskeppet sjunka …

I:18 kråkorna gungar av tillfredställelse …

I:19 jag vet bara vad jag ser, inflyttande unga …

I:20 utsikten är snabbtecknad: två på en …

II:1 vår tid är som om medeltiden krockat …

II:2 några måste leva i en okänd tid …

II:3 cirrusmolnen verkade som framskrapade …

II:4 massorna jagade varandra på Twitter …

II:5 så länge du inte ställer det minsta krav …

II:6 i dag, i en sval förhall till sommardag …

II:7 medelklassen vill ha trädgårdar …

II:8 i staden är det så mycket som är fel …

II:9 en droppe av Dionysos blod föll …

II:10 tillbaka från en smutsig metropols …

II:11 evig koppar och brons lyser ärgad …

II:12 vi vet inte så mycket om det förflutna …

II:13 det kan inte kallas kulturens slut …

II:14 för aftonland, det ordet förstår jag inte mer …

II:15 där sushi-kedjorna stänger och avrundar …

II:16 tiden och staden möts igen över  …

II:17 till och med sms-grälen ligger sparade …

II:18 om du kom in från regnet, som jag kom …

II:19 säg mig, är alltsammans likväl inte värt det …

II:20 du har sett folk fladdra iväg till sina arbeten …

III:1 fullmåne över det mesta av Akershus …

III:2 i drömmen ser vi ut över maskinhallen …

III:3 fabrikerna längs älven är stängda …

III:4 men fortsatte att skriva djupsinniga essäer …

III:5 där är vi i Den Haag, kan se in …

III:6 ett obesökt Malmö som nattligt lever …

III:7 kan en kultur nå en lysande höjdpunkt …

III:8 ett stort politiskt ledarskap - genomfalskt …

III:9 från sidogatorna letar sig folk sig ner … 

III:10 likt vågor över stora hav tog vi oss hit …

III:11 Baku-infarten med sin 8-filiga motorväg …

III:12 det kändes ovant att deltaga i att rädda …

III:13 så föder undergången ett barn …

III:14 nu slutade regnet över polishusets park …

III:15 lång kjol och långa Persefone-armar …

III:16 i ett slags grovt misslyckad tillbaka-till-naturen …

III:17 det är stormtid, förhållanden bryts upp …

III:18 du har blivit hängande kvar …

III:19 vid ryska kyrkan på Akersveien …

III:20 helt svagt hörs mig var gång vid nyårets …

Coda: jag höll min hoppfulla fackla hårt, länge …

Omslagsteckning av Christopher Rådlund

Dikt från en vänskaplig gränsmänniska

Jag hittade ett gammalt nummer

Av Sundsvalls tidning

Där jag angrep språkmaterialismen 

Och försvarade Boel Schenlaers redaktörskap för Lyrikvännen

Folk slogs om vem som skulle vara

Hedersmotståndare

Till min typ av poesi

Också med munnen stängd

Var jag estradpoet

Jag sa: jag är romantiker

*

Jag vill att Leonard Cohen spelar mungiga på mitt bröllop

Jag vill att Peter Lindforss reciterar en diktsvit

Som det aldrig blev något särskilt av

Jag vill att Osip Mandelstam kliver av tåget

Vid min station

Och att han tvättar bort den där hemska övergivenheten

I sina ögon

Jag vill att döden ska losa sin allmakt

Genom att det öppnas en filial 

Här I mina kvarter

Som kallas det oresonliga livet

Jag vill att de täckta snörosornas parti

Installerar ett boktryckeri på Svarvargatan

Check redan gjort levandegjort

Jag vill att jag kommer in till Hultsfred

Och att jag som vanligt ligger tre öl efter de andra

Men jag har aldrig varit nåt vidare

På matematik

Jag är livets mecenat in i rabarbertiden

© Andreas Björsten

Om Eva-Stina Byggmästar: Klarvaken poesi om Sãpmi

Den här diktsamlingen borde vara en sensation. Inte för det faktum att Eva-Stina Byggmästar härmed har gett ut ännu en riktigt bra diktsamling (varav ett tiotal tillhör de omistliga), det borde inte förvåna någon.

Det som gjorde mig förvånad och inledningsvis en liten bit bestört, var att Byggmästar den här gången hade valt ett s.k. hybridförlag, dessutom ett av de mest kontroversiella och utskällda – nämligen Lava

Med detta baktalade bokförlag i ryggen kommer du inte att få många recensioner, kära Eva-Stina, tänkte jag första gången såg denna koppling mellan en (relativt) högstatusförfattare ocn lågtatusförlaget Lava. 

Jag funderade på detta nya litteraturpolitiska schackdrag av den nordliga poesins buddhagestalt eller dharma bum. Kanske ville hon helt enkelt visa sitt oberoende av alla dessa förlag hon blivit utgiven av genom åren.

Bokens titel ”En dag i Mieron” känns inledningsvis lite kryptisk, man undrar vad detta ”mieron” är för nägot. Men det är inte så svårt, det är en liten by i hjärtat av finska Sàpmi. Hit har Byggmastar kommit i sin strävan efter lugn och ro och stillsam andakt inför den karga naturens skiftningar. Här verkar det gå att leva!

Från sin vanliga utsiktsplats i nordliga Sverige har hon sökt sig vidare till Nordkalotten, än längre norrut. 

Hon är det androgyna barnet (eller åldringen) med målarlådan på ryggen som i dikt efter dikt, scen efter scen, visar upp sin hängivelse till det nya livet i Sàpmi. Mest av allt verkar det stå för frihet. 

        på nätterna 

        satt jag uppe

        och studerade

        stjärnhimlen

        på nätterna

        satt jag uppe

        och målade

        jättelika målningar

        inne i mitt huvud

Vi orienterar oss bland myter

Jag sitter här och funderar på om det kan vara så att poeter och konstnärer från Linköpingsområdet har kommit att bilda ett slags cluster av samhällsupprorisk konst ända sedan 70-talet, Utställningskommissarierna Elggren och Pauser som satt samman  "Återkomsten - 53 levande och döda konstnärer"  "Återkomsten - 53 levande och döda konstnärer" som snart har vernissage på Östergötlands museum är tydligen inne på något sådant. 

I liknande banor har jag själv tänkt. Östgötaslätten förefaller i alla fall ha en gynnsam mylla för poesiexperiment, Men vi lämnar ju staden - bara för att återkomma.

Jag ser Roger Skjöld, Vesuviusgänget och (vad gör han här?) Atterbom stå nere vid stationen; vi är väntade. Det är i det här ögonblicket man ska börja dela ut sitt fanzine gratis. Har du gett ut tio diktsamlingar på mikroförlag, säger du?

Inför fängslade författares dag

Han drömde om en skrivmaskin

som kunde fungera som medicin 

Han tog dock fel –

Det fanns inga bokförlag

i en gulagarkipelag

Han tvingades memorera

allting som han skrev

och se 

så korta dikterna blev

Fängslade författares dag uppmärksammas den 15 november över hela världen.

Mannen som förstörde mitt liv II

Att vara författare är att ge underlag för anekdoter.
Några av dem har fallit på din lott att berätta.

Skyddsängeln för Leonard och Peter  - du kommer
snart att kunna hälsa på henne.

”Jag har väntat hela livet på det här” sa Peter till 
Leonard när de möttes första gången på Hydra
och Leonard bad att få slå sig ner vid hans bord.
Jag skulle kunna säga detsamma om när jag mötte
Peter och tog till mig hans poesi. Inget liv 
var ännu förlorat, inget liv hade ännu förötts. 

Nils-Åke Hasselmarks Ingenmans strand (Norstedts 2024)

Det finns något strängt och kylslaget över Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling. med titeln Ingenmans strand (Norstedts).

Hasselmark är en av de äldre poeter som håller en stilla koll över det poetiska landskapet och bidrar med sitt eget vart tredje eller vart femte är. Nu vid fyllda 90 verkar han snarast trappat upp sin utgivningstakt till en ny bok vartannat år. Han har intagit sin plats på parnassen på allvar. 

Hasselmark var länge bosatt på ön Arholma i Stockholms skärgård. Hans konstnärskap är fortfarande färgat av det

Det handlar om ett strängt återhållet skärgårdsliv där karga livsomständigheter möter det öppna havets ständiga brus på vägen till Arholma. Dikterna i sig anammar den överväldigande hemlighetsfullheten hos havet självt. Dikterna är elementära och tunga som levrat blod.

Författaren tillhör de äldre poeter som fortsätter att skapa något nytt eller åtminstone håller konstarten poesi levande med sitt sinnes resonansbottnar. Men nu är det som sagt de äldre som driver på utvecklingen. 

När Nils-Åke Hasselmark debuterade var året 1957; samma år grundades även Romantiska förbundet. Jag finner att romantiken klingar på nytt i några av de bästa stroferna:

Vi är många

med ensam belysning från vintern

        Jag låter minnet

stanna kvar i tidens flimrande hav

bland frusna ting

årens isblå sjöbodar och förtegna nätter

Per Hagman slår ner sina bopålar

Jag påstår inte att han verkar tråkig i sin framställning av sig själv, den gode Per Hagman, men något är det. Kanske är det hans mentala mage, tankens trivselvikt som vid fyllda 50 får honom att återvända till den inre exilen och lämna den av omständigheterna påtvingade exilen ute i Europa.

Där kommer han nu, Per, vankande över broarna i sitt nya kungarike, Johannes, dvs. den lite undanskymda stadsdelen Johannes. Han är på flykt undan sin diffusa berömmelse, samtidigt på väg hem. För vad har han funnit? Ett liv som översättare av romance-litteratur. Ett eget hyreskontrakt. Ett liv med några nära vänner och en älskad dotter i sju-åttaårsåldern.

Han tycker om att vandra genom stadens gator, lufta sin egen närvaro i en berättelse om tidens gång. Lägga sin tyngd i detta. Nu har han som sagt en egen dotter att ta hand om och långsamt överlåta världen på.

Det är myternas Stockholm han framförallt dras till. Det är trakten runt Johanneskyrkan, med dess egensinniga armeer han uppsöker på tidiga morgnar och försöker göra till sin, nu i den älskade dotterns sällskap. Han vill lära henne kärleken till de små tingen. Hans kärlek till att leva lyxliv och ett tillbakadraget liv förefaller ungefär lika stora.

Så när han säger att de ska gå på Operakällaren och äta potatissoppa en kväll och hon hakar på blir han glad som om detta vore der enklaste de kunde göra tillsammans, Han glömmer tala om för läsaren (och sin unge) att Operakällaren är Sveriges dyraste restaurang.

Låt oss återvända till Johannes och trakterna däromkring.

Framförallt är det Christer Pettersson, Sigge Cedergrens spelklubb Oxen och Palmemordets kufiska atmosfär som suger in honom i sin mystiska värld.

Han lyssnar till de äldre och medelålders männens dialoger på kvarterskrogarna runt om i Vasastan som har fastnat i det egendomliga Palmeältandets legender och myter. Fast ofta nog rör det sig om monomana monologer; man åldras med dem  som med andra små men väsentliga inslag i livet och som vanligt vet man inte vad man ska tro.

 

I tjocklek räknat är boken ett slags utspädd minnestripp genom ett slags inre och yttre landskap. Mot slutet hårdnar boken och blir bättre som social- och samhällsskildring när han skriver om brottet med sina föräldrar och hans pappas solkiga sätt att lura honom på pengar, Pappan smet nämligen undan ett solidariskt taget bostadslån och lämnat sonen ensam med skulden.

Men livet i Stockholm med dess nyfunna familjeliv tar över hans hjärta och själ; med sin dotter som inspiration skriver han lojhetens och löjromens evangelium. Det är vacket så.