John Peter Gister 75 år

 https://www.facebook.com/share/p/17K3jLdtJj/

Roligt att Mats Barrdunge lyfter fram och uppmärksammar en av våra gemensamma vänner, den fantastiska, numera bortgångne John Peter Gister!

Filmen med uppträdanden är från sent 80-tal eller tidigt 90-tal (kolla in årgången på min Hultsfredströja så

får ni en bra ledtråd!).

"Placerad, registrerad och etablerad i trakterna av Roslagstull, Vasastan, Stockholm." Så skriver John Peter i sin självbiografiska presentation i antologin "Den lyriska Kalendern" (DBA).

Det finns en stor dos magi i mycket av det han gjorde. Om han så förlorade allt han ägde skulle dessa centrala platser finnas kvar och bära upp hans medvetande.

Förra veckan skulle John Peter Gister ha fyllt 75:år. Tyvärr försvann en del manus under natten då han dog.

.

youtube.com

Hemma hos John Peter Gister del 3

Jag besöker John Peter Gister i sin hem i Stockholm

Rock against raggare

 

När punken nådde Småland
köpte jag en basgitarr på postorder
lyckades koppla in den i en gammal rör-radio
utan att vare sig radion eller basen blev strömförande

vi repade några gånger i familjens källare
föräldrarna alldeles för snälla, naiva inför oljudet
den ende som kunde spela i gänget, R, gillade Thin Lizzy
på gymnasiet gled han omkring i lång päls och röda skinnbrallor
han sa hejdå rätt snabbt, men polaren H köpte en fuzzbox
lärde sig ta barréackord, vi tyckte att vi kunde spela ganska snabbt
vi läste Schlager och NME, snart vrålade vi gabba gabba hey

året därpå bytte jag upp mig
insåg att Peter Ivarss hade en Fender 

småstadens ende tillgänglige trummis H hade hår på bröstet,
L, från fotbollen, ägde en elgitarr och var musikalisk på riktigt
vi blev en udda trio, vi ville markera vår särart och döpte vårt band till
»De tre små vita kaninerna som springer över Den mörka heden«

jag fixade en flanger och ett eko, gitarristen hade magiska fingrar
vi namedroppade ofta JD, TT Reuter och A Certain Ratio
och hyrde ett övergivet kontor nära Åbro bryggeri
ibland klev det in folk i replokalen, fulla, gapiga, på väg
till eller från stans enda diskotek, som också låg i närheten

RW skrev subjektivt fint om oss i lokaltidningen
ingen av oss kunde sjunga, vi övertalade K att vara med
kravet var att alltid röka John Silver på scen och på foton
han kunde inte heller sjunga men kunde se cool ut, det räckte
han gillade Discharge och The Stranglers, det räckte också

flyttlasset gick till storstan -86, vi ordnade en andrahandstrea
i en delad replokal i Farsta bytte vi namn till det muntrare »De Nakna & Levande«
vi var med i lokalradion och trodde nog att allt snart skulle lossna

i backspegeln är det väl uppenbart att det nya bandnamnet
lät lika mörkt och deppigt som det tidigare

efter nåt år rann allt ut i sanden, det hände att jag sov i replokalen
men vi skapade fina minnen, och som trio spelade vi åtminstone på festivalen

. . .

Texten är ett utkast, och ingår antagligen i en kommande utgåva på temat »musik«.

Texten ingår i FUZZBOX, en 7-tumssingel utan vinyl på temat »musik«.

 

 

"Eyeless in Tel Aviv" 13.VI.25

 

Striderna böljar fram över kontinenterna.

Döden förflyttar sig som ett kors på satellitbilderna.

Alla som inte rör sig sover.

Alla som inte rör sig är döda.

Världen står aldrig stilla.

Världen står aldrig stilla.

Hur länger orkar vi

uthärda

det här livet?

ett parti Memory för dig

Vi möts vid gränsen

där allting tar sin början

i olika riktningar

Minnesmonumentet

flagnar

Polaroidfotona

Ser ut som de alltid gjort

Brunmurriga

 

Vinden vill in i träden

och jag vill ut på

gatan…

Tror jag!

 

Du kommer

från 70-talet

Jag är på väg dit

 

Det går inte att

orientera sig

när allt är underliga

perspektivförskjutningar

 

Du känner Stagnelius

”Vän! i förödelsens stund”

och vet att sången är

det enda som skingrar

vårt mörker

 

Ovän i

bedrövelsens tid

Vet att två gånger

Har jag överskridit Berlinmuren

 

De preussiska stövlarna

underminerar mänskligheten

skiljer oss från

de grävande hundarna

 

Nu vill jag se om hennes ansikte

Kan vinna hävd i det övergivna maktpalatset

 

Har jag publicerat dessa rader någon annanstans tidigare? Tror inte det...

"Eyeless in Gaza" (20.V.25)

De snabbt tillkallade
militärfordonen,
river upp moln av damm
som hindrar de förbipasserande
att se vad det är som egentligen pågår. 

Vi sitter på ett café en bit bort
och känner doften av rök och död
komma över oss.
Gatan fylls av kaos och förvirring. 

De skadade bärs bort
på provisoriska bårar
och passerar oss på några meters avstånd. 

Efteråt minns jag 
bara flickans hår,
som ligger kvar
som en röd gloria
runt hennes huvud.

Två bortsprängda ögonblick
som bränt sig kvar i minnet. 

Fotnot: titeln "Eyeless in Gaza" är hämtad från det brittiska bandet , som i sin tur har lånat sitt namn från Aldous Huxleys roman med samma namn från 1936. 

På pass med jordlöpare

Thomas Tidholm gjorde mig glad häromdagen när jag läste hans diktsamling Jordlöparens bok – om natur, konst och människor.  (Wahlström & Widstrand, 2020). Tidholm är inte riktigt som andra naturnära poeter, han har ett öppnare rum och en varmare hand. Han charmar på avstånd.

Men jag skrev nyss att jag blev glad i mötet med hans senaste bok, som alltså heter Jordlöparens bok. Den är helt annorlunda i sina slutsatser om vilket liv vi kan skapa tillsammans, vi som bor på den här platsen Jorden. Det finns en ganska stor strömning av ekologiskt inriktade poeter som i själva verket vill människans utplåning, så att naturen kan få fritt spelrum, återvända till sitt egenskapade tillstånd av balans. Ty endast så kan naturen överleva, då människan hotar dess själva livsnerv just nu, mångfalden bland djur och växter, artrikedomen, klimatet…

 

Ja, det ser dystert ut, Men Tidholm är bland de numera ganska få som vill samarbete mellan människa och natur, att de äntligen ska börja lära av varandra. Tidholm vill framförallt lära ödmjukhet. Och visst behövs det. Men Tidholms dikter sträcker ut mot allt levande och låter inte sorgen eller egenrättfärdigheten vinna.

 

Han fanns i några hundra millioner år innan han fick ett namn.

Jordlöpare. Ett så vackert namn. Vem hittade på det?

Inte han själv. Men människan som satt där med en svart ganska

 stor skalbagge framför sig måste ha tänkt någonting, Kanske

bara…  ja den löper ju på jorden så…

Men kanske är vi alla jordlöpare? Fyll själv i svaret.

På latin: Carabus hortensis, med små gropar i täckvingarna, eller

Carabus violaceus, tonar i violett

Så märkliga varelser

 

Och jag håller med. Jordlöpare är  vackra och unika djur, Idag springer de på samma pass som vi.

 

 

 

Tal i egen sak och på eget bevåg

Peter Lindforss höll på att få ett stort erkännande för sin poesi - ja, postumt förstås. Det var några år då Peter lyste över allt och bland andra Bruno K Öijer erkände hans storhet. Känslan av att här formas något stort och avgörande i svensk litteratur för lång tid framåt, en romantisk samhällskritik återvände med drag från förr och nu. Men sen är Peter plötsligt borta ur offentligheten, ingen nämner hans namn längre. Så vad hände med hans sista bok, Last Poems, den som allt skulle leda fram till? Jag vet inte, men  jag tänker mig att avundsjukan kom tillbaka.