2022-01-28

Budapest 1944

Vad tror du på

monster

och glasstårtor

tror du på

att svartklädda, högljudda män

snart kommer attt banka på dörren

för att skicka iväg er

redan ikväll

till ingen vet egentligen vart…

så att ni inte kan gå i skolan…

 

i såna fall kan du lika väl tro

på fadern i himlen

 

*

 

den där Wallenberg

han av dem

som inte hade mycket pengar

vad ville han egentligen

 


2022-01-27

Recension av Larry Silváns "Jag hoppas du också är vid sjön i natt" (Trombone, 2022)


Larry Silván (1955-1976)

Nu kommer tredje omarbetade upplagan av hans efterlämnade dikter, denna gång att betrakta som ett separat verk i förhållande till sina föregångare, därför att urvalet har ändrats så mycket och ny information har tillkommit. Boken har fått titeln ”Jag hoppas du också är vid sjön i natt” (red. Erik Jonsson). Första gången hans dikter gavs ut postumt var med utgåvan Dikter 1977, andra gången 1989. Nu kommer alltså ett nytt urval.

Larry S, bosatt hela sitt liv i Ekenäs, Finland. En finlandssvensk angelägenhet?

Nej, oavsett sin unga bortgång har Larry S nått ett stort inflytande inom den samtida poesin, och nu när han ges ut av ett rikssvenskt, om än litet förlag (Trombone) kommer han att stanna kvar även inom rikssvensk poesi, som riktningsgivare och inspirationskälla, allting tyder på det.

Mötet med Larry Silváns dikter är omtumlande. Detta trots att långtifrån allt han skrev var ”bra”. Det var ändå angeläget - på något sätt, Larry S bjuder på direkthet, uppriktighet, känslosamhet, närhet i sina dikter – men också stolta proklamationer à la Majakovskij, vars politiska övertygelse (kommunism) han delade. En del av dessa unga revolutionsdikter ter sig mer än lovligt naiva, de är sylvassa men som poesi håller de egentligen inte. Vi får nog se dem som del av den större vänsterrörelsen under 60- och 70-talen.

 

”1917 var vi omogna

och därför gick det som det gick

 

Men nu är vi

medvetnare, mognare

och starkare”

Det slår mig nu när jag skriver detta, att vad Silván här pratar om förmodligen inte är den ryska revolutionen (som förvisso ägde rum 1917) utan det finska inbördeskriget 1917-18 (av somliga kallat frihetskriget). En sådan tolkning ger definitivt en starkare laddning åt dikten. Inbördeskriget är fortfarande ett sårigt minne i Finland, säkerligen så vid den tid när den unge Larry växte upp. Han var arbetarklass, självklart röd, och hur hans familj förhöll sig under inbördeskriget kan ge viktig bakgrund för förståelsen av hans verk. Men nog om detta för nu.

Larry S kände sig inte hemma i det borgerliga, eller som han skrev kapitalistiska, konsumtionssamhället. Eller rättare uttryckt; han hatade kapitalismen som samhällssystem och den utslätning av folks levnadssätt (förborgerligande) det ledde till. Silván slogs med näbbar och klor mot denna samhällsutveckling:

 

”Är du nöjd nu

  när du sålt din solidaritet

  till en konstant arbetsplats

  med alltför låg lön”

 

Hans poesi innehåller otaliga deklarationer och ifrågasättanden av det här slaget. Och ja, det blir fungerande dikt på grund av poetens frenesi i angreppet, som kan påminna om en ung Bruno K Öijer.

Själv flyttade Larry S till en soptipp utanför den idylliska staden Ekenäs, där han bodde i en liten stuga, sökte sig till naturen och lät sig inspireras. Han såg naturens både skönhet och hårdhet, varav han själv kunde vara en del:

 

”I dag

på avstjälpningen

mötte jag en råtta

som hade pälsen bortskalad från huvudet

keossade blodiga ögon och nu

krupit tätt intill en grästuva  darrande

Jag slog ihjäl den”

 

Larry Silván utvecklades snabbt, han tvingades hela tiden skriva ikapp med sin själs nya ställningstaganden och omvänt fånga upp alla blixtrande associationer och spegelbilder som hans skrivande födde. Jag vet inte om han kände att hans tid var utmätt, men hastigheten i utvecklingen av hans formuleringskonst, hur han liksom bara kastar ner några rader och går vidare, är slående. Man får intrycket av att han – liksom Edith Södergran – förlåt alla dessa referenser – inte omarbetade mycket utan ständigt gick vidare

Marlene-dikterna, som de kallas, fem till antalet och bland det sista han skrev, skulle utgöra höjdpunkter i varje skrivande människas liv.

 

”Nej herregud Marlene

Sommaren har blekt ditt hår

och det är verkligen mycket dofter i kväll

märkte jag när jag kom hem

Vitmåra, torrt gräs, vete, sand, barr, ljung och

torr fjolårsvass nere i viken

Det är fullmåne och

kålbladen är kantade av små kvällsdaggdroppar som

stannar på mina händer när jag vidrör dem”

 

Rader som dessa ur Marlene-dikt nr III utgör bara uppladdningen av spänningsfältet. Diktaren visar upp hela sin palett innan han går loss på duken och det blir åka av. Det är som om Larry S står upp i berg-och-dal-bane-vagnen vissa sträckor och bara skriker rätt ut. Detta samtidigt som han i lugnare partier stillsamt samlar in nya iakttagelser, hängiven sin förälskade livskänsla. Sådan är hans bästa poesi, men glöm inte att där också finns självrannsakan mitt i den känslomässiga dramatiken, hyllningar till vänner och kärlekar, vardagsporträtt och kanske framförallt, en obetvinglig närhet till djuren, inte minst katten Laulu.  


2022-01-26

Kort om Jesper Svenbros ”Arton dikter från husarresten”

Gillar Jesper Svenbros Arton dikter från husarresten (Edition Tegner ) där han slänger fram antikens föreställningsvärld och diktmått vårdslöst som vore det en brevpress. Så stelbent och högtidligt används annars oftast den grekiska antiken, av folk som inte känner den väl (tycks det mig). Jag känner den inte heller, inte på djupet, men jag känner hur språket lever, hur liknelserna står upp och går, hur översättningen av en anda kan nå oss rätt igenom språket. Språket, det bästa medium vi inte bett om. Jag känner hur coronan fäktar utsiktslöst mot den återuppståndna alkaiska strofen i Jesper Svenbros tappning

Noterat om Eva Ströms nya diktsamling "Jag såg ett träd" (Bonniers)

Eva Ströms (-47) elfte diktsamling Jag såg ett träd (Bonniers, 2021) har väckt entusiasm hos kritikerna. Ändå är det något som skaver när jag läser gårdagens recension av boken i Aftonbladet

Bara genom att snabbt ögna igenom diktsamlingen hittar jag öppna eller dolda citat från Anne-Marie Berglund, Edith Södergran, Paul Andersson m.fl.

En noggrannare genomläsning avslöjar fler citat, av bl.a. Bertil Malmberg. Jag är förmodligen inte tillräckligt beläst för att identifiera dem alla. Men varför påstår då Aftonbladets recensent att Eva Ström i Jag såg ett träd INTE är ”referenstung eller anspråksfull som hon tidigare varit”? Recensenten Joni Hyvönen har ju ändå fått korn på att där finns påverkan av Paul Andersson och Göran Sonnevi i boken. Det är bara en liten del av de ekon som förekommer och som ger åtminstone den första avdelningen i boken (träd-delen) sin särprägel. Diktsamlingen är ju så full av referenser att författarinnan på sina ställen tappar sin egen ton. Recensenten Bernur nämner inte ens detta stildrag.


 Vad gäller boktiteln behöver vi bara gå till Edith Södergran, som skriver i några berömda diktrader:

"Jag såg ett träd som var större än alla andra

och hängde fullt av oåtkomliga kottar "

 

Den ofrånkomliga tanken blir ju då att jag hellre läser originalet! Jsg vill åtminstone ha en kommentar av den förhoppningsvis beläsa kritikern till titelns betydelse i sammanhanget. Det är snudd på yrkesfel att inte ta upp hur den skogliga ekokammarens roll är tänkt att uppfattas.

Nu låter jag väldgt kritisk och detta angående en detalj som kanske inte alls är avgörande? Ja, möjligen, för när jag släpper irrationen över alla referenser och oidentifierade citat hittar jag ändå dikter av stor skönhet. Mystiska influenser som känns mer egna för författarinnan och som i alla fall har en stor verkningskraft i själ och sinne hos den som läser.

"Läs ditt namn baklänges" är en ljuvlig dikt som snudd på besegrar pandemitidens sorgliga och lite krasssa förhållande till mänskligt umgänge.

 

”/---/Sväng din trollstav av askträ

Läs ditt namn baklänges

Ave Ave Ave

frilägg en väg

två munnar möttes

utan att skära sönder

den tunna väggen

som skyddade munnen

för den allomfattande

förrädlska kyssen”

 

Ja, munskydd är förvisso nödvändigt!

 

Dikten om den heliga Birgitta liksom den om munkarna vid Tibern (”Gudstjänare”) är mycket starka, Det tycks mig som om poeten Eva Ström har en förkärlek för andliga förvandlingar och kanske är det just detta jag kommer att minnas av diktsamlingen.


2022-01-25

Porträtt av Larry Silván

Månstrålar

småkryp

och närvaron av Larry Silván

 

djuren går att läka

utom de som människan

har förstört alltför djupt

 

jag börjar inse

att revolutionen inte väjer

för några medel

 

inte ens för mänsklig uppgivenhet

vi var för svaga 1917

säger Larry Silván

 

och går nere bland avskrädeshögarna

noga att inte blanda dem med vattnet

och att låta skogen stå sin frid


2022-01-24

Att förbli poeten Petter Bergman

Jag läste någonstans

vad Petter Bergman sa:

Om du skriver en dikt i månaden

så blir det en diktsamling efter tre år

Detta skulle, som jag minns det, stämma in

på hans då nya diktsamling ”Tilltal”

 

Ja, alltså

en dikt i månaden

det är inte så illa

om man vet vad man håller på med

och såvida dikterna håller måttet

men några lyriska satsningar

brukar alltid visa sig vara förgäves

om då den enda dikten den månaden

faller

det kräver ett oändligt tålamod

 

Jag personligen

skriver kanske lite mer

än en dikt i månaden just nu

men under alla omständigheter

mer eller mindre produktiv

man förblir poet


2022-01-23

Som jag har ordnat det, jag bor inte på Österlen

ibland är döden bara ett väderfenomen

liksom svårbeskrivbara dikter

jag vaknade ur konstverket "den obäddade sängen" av Axel Fridell

för en timme sedan och det var snöblandat regn



2022-01-22

”Varv” av Niko Erfani, debut på Bonniers

Niko Erfanis debutbok Varv. Kostar 270 kr i bokhandeln. Ju större bokförlag desto svårare att få recensionsexemplar, gäller i det här fallet Bonniers. De tycks tro att man bara är ute efter att snika åt sig gratisböcker, Men så är inte riktigt fallet, det handlar mer om att jag av professionella skäl – även om jag inte försörjer mig på detta - vill hänga med i utgivningen, och stämma av eventuella förändringar i den fluktuerande litterära smaken.

Varv – skulle ursprungligen hetat ”arv” enligt en intervju med Erfani på sajten Selmastories – är en kort men ändå väldigt prestigemässigt upplyft diktsamling. Bonniers kan konsten att göra både originella och påkostade omslag! Det är något som inte alltid gynnar poesin, jag ser ju hur utgåvan av Lars Noréns valda dikter ligger i hyllorna som tunga betongklossar på min lokala Akademibokhandel. Knappast någon som köper den, i det här fallet ger utformningen en backlash,

Erfanis bok är mer traditionellt utformad, i lilablå skrud, med en vit dekorativ slinga (DNA?) som slingrar sig runt volymen och berättar om genetiskt sammanhang och själslig kamp för frihet. Men det är kanske en slutsats jag dragit efter att ha läst boken?

Boken har lästs och gillats av Sebastian Lönnlöv i SvD. Ingen annan har vad jag kan se recenserat boken än. Väl att märka att Lönnlöv går till den samtida litteraturhistorien som den snällaste recensenten i mannaminne. Aldrig har han väl sågat en bok?

Erfani är påverkad av Ola Julén och hans Orissa, det säger hon i ovannämnda intervju. Liksom han fokuserar hon på en- och tvåradingar. En rad per sida. I Varv blir det knappt 90 korta brottstycken av texter i en minst sagt glest satt upplaga. Passar utmärkt för läsning på tunnelbanan mellan T-Centralen och Odenplan, jag hann precis läsa ut boken på de cirka 10 minuter som det tar. Problemet är att Orissa är en vassare bok, rent konstnärligt, dessutom med ett rikhaltigare material i genren avgrundslitterär korthuggenhet.

Med dessa invändningar i minnet är Erfanis bok ändå en skicklig debut. Niko har medverkat på 20TAL:s tillställning AKT UNG och risken att Madeleine Grive inte skulle ha lagt ett gott ord för henne är nog minimal.

Varv har som jag läser den, en hedersproblematik. Hon både hatar och dras till de människor som står för hennes ursprung. Är det en närstående mansperson som skymtar i rader som dessa?

"det finns saker jag inte kan glömma" s. 43

"ändå saknar jag dig" s.51

"jag vet vad du har gjort" s. 46 och 47

Erfani gör en sympatisk debut men jag upprepar att Varv känns alltför tunn. Var det så brådis att debutera i en ålder av 21? Men ålder är ju egentligen inget argument.