Jag påstår inte att han verkar tråkig i sin framställning av sig själv, den gode Per Hagman, men något är det. Kanske är det hans mentala mage, tankens trivselvikt som vid fyllda 50 får honom att återvända till den inre exilen och lämna den av omständigheterna påtvingade exilen ute i Europa.
Där kommer han nu, Per,
vankande över broarna i sitt nya kungarike, Johannes, dvs. den lite undanskymda
stadsdelen Johannes. Han är på flykt undan sin diffusa berömmelse, samtidigt på
väg hem. För vad har han funnit? Ett liv som översättare av romance-litteratur.
Ett eget hyreskontrakt. Ett liv med några nära vänner och en älskad dotter i
sju-åttaårsåldern.
Han tycker om att vandra genom
stadens gator, lufta sin egen närvaro i en berättelse om tidens gång. Lägga sin
tyngd i detta. Nu har han som sagt en egen dotter att ta hand om och långsamt
överlåta världen på.
Det är myternas
Stockholm han framförallt dras till. Det är trakten runt Johanneskyrkan, med
dess egensinniga armeer han uppsöker på tidiga morgnar och försöker göra till sin,
nu i den älskade dotterns sällskap. Han vill lära henne kärleken till de små
tingen. Hans kärlek till att leva lyxliv och ett tillbakadraget liv förefaller
ungefär lika stora.
Så när han säger att de
ska gå på Operakällaren och äta potatissoppa en kväll och hon hakar på blir han
glad som om detta vore der enklaste de kunde göra tillsammans, Han glömmer tala
om för läsaren (och sin unge) att Operakällaren är Sveriges dyraste restaurang.
Låt oss återvända till
Johannes och trakterna däromkring.
Framförallt är det Christer
Pettersson, Sigge Cedergrens spelklubb Oxen och Palmemordets kufiska atmosfär
som suger in honom i sin mystiska värld.
Han lyssnar till de äldre
och medelålders männens dialoger på kvarterskrogarna runt om i Vasastan som har fastnat i det egendomliga Palmeältandets legender och myter. Fast ofta nog rör det
sig om monomana monologer; man åldras med dem
som med andra små men väsentliga inslag i livet och som vanligt vet man
inte vad man ska tro.
I tjocklek räknat är
boken ett slags utspädd minnestripp genom ett slags inre och yttre landskap. Mot
slutet hårdnar boken och blir bättre som social- och samhällsskildring när han skriver
om brottet med sina föräldrar och hans pappas solkiga sätt att lura honom på
pengar, Pappan smet nämligen undan ett solidariskt taget bostadslån och lämnat
sonen ensam med skulden.
Men livet i Stockholm med
dess nyfunna familjeliv tar över hans hjärta och själ; med sin dotter som
inspiration skriver han lojhetens och löjromens evangelium. Det är vacket så.