2022-08-11

Balladen om 1980-talet

Det ringde många klockor 

när du kom

Det var så mycket i ditt liv 

som jag inte visste om


varför du hette som du

gjorde, till exempel

Var det ditt riktiga namn

eller var det ett slags ironiskt statement


Du sa att du var

en smal poet

och jag höll dessvärre

inte med så mycket om just det


Men vänner var vi

vi skrev i samma tidskrift 

en kompisfabrik

var litteraturen på den tiden 


och droger kunde man testa 

mer eller mindre av misstag

Det ska sägas att detta

var ju  1980-tal


Din svarta kavaj

måste ha varit förbannat kall

Men det var ju ändå en slags uniform 

en klädkod för fest och en för sönderfall 


Han tog emot dig när du kom

till baren med nya dikter

skedde där en adrenalinrusning

vi bar våra vikter på det viset 


Den uppenbara poetsjukan i ditt väsen 

födde ofta svåra motgångar

så länge inte rikedom fanns i botten -

Poesiamfetamin, du klarade dig inte utan 


Du sa du var en smal poet 

eller var du ett svårartat fall

var det mycket av en egotripp 

så var det ändå ett kall 

*

Hade 80-talet varit likadant

som mitt förlorade förflutna 

så hade mycket varit

                annorlunda 



2022-08-09

Jag kommenterar Nicko Smith om svåra poeter

Nicko Smith skriver en intressant krönika på temat "svåra poeter". Så här  blir  mitt svar:

När Nicko Smith talar om ”svåra” poeter som inte kan upphöra att leta efter nya ord och formuleringar i det omedvetna tror jag att man kan fatta honom på i huvudsak två alternativa sätt: 

Första meningen av ”svår”: poeten gör sig svår och otillgänglig, omöjlig att leva med. Han fokuserar på letandet efter snajdiga ordsammansättningar och befinner sig nere i ordens gruva för det mesta.

Andra alternativet: Poeten har en hög svårighetsgrad i det han gör, som inte blir något annat likt. Poeten upptäcker nya länder bortom den vanliga verkligheten, men har ibland, svårt för kommunikationens omedelbara blixtbelysning.

Mänskliga är alla svåra poeter.

2022-08-07

Lena Anderssons verklighetsnära fiktion

En konspirationsthriller, låt oss kalla det så, det blir nog lugnast. Lena Andersson skriver i sin nya bok Koryféerna (Polaris, 2022) om ett tänkt land Sverige, där landets främsta statsman, Carl Stjärne, en sen fredagskväll efter bion hotas av några andra högt uppsatta män i staten. ”Avgå, eller…”

Han anses vara alldeles för undfallande mot Sovjetunionen (yep, det här utspelas för trettiotalet år sen) och måste bort. Det ena ordet ger det andra och snart har skotten fallit i korsningen Korsningen. (Det är Lena Andersson som uttrycker sig så här distanserat, vilket ger en stark effekt.)

Polisutredningen blir en fars, där polischefen Rolf Utterström personligen klipper bort vittnesmål som kommer alldeles för nära sanningen.

Trettio år senare kliver Lens Anderssons journalistiska alter ego Roger Lilja in på banan, för att skriva en större artikel eller en bok om fallet med statsmannamordet. Snart träffar han på villiga sagesmän och vittnesmål som ställer allt hans tidigare vetande om mordet på huvudet. Har vi här en operation Mörkläggning i denna verklighetsnära fiktion? Med sin ifrågasättande attityd och sin glasklara analys försöker paret Lena/Andersson/Roger Lilja gå till botten med åtminstone några etablerade sanningar. Det hela leder till att bilden av landet Sverige sätts i svajning.

Se det som en underhållande, spännande tankeflykt, något annat skulle sätta dig i obehaglig verklighetsretur.

 

 

2022-08-05

Tidsavlagringar

Det är skillnad på grav och minnessten

den ene reses av poetens murknande kraft

den andra av eftervärldens

blodtransfusioner

 

Lasse Lucidor

och Erik Johan Stagnelius

hade en obol för lite

och kom aldrig längre

men då gav deras

senkomna fans

dem en villig handsträckning


Och  roddarmadamerna fick arbete

och årorna piskade upp

ljusblått vatten

bort från rivningsmassorna

i gamla  Klara

 

2022-08-01

Självkännedom

istället för att säga

att det här är ens sista självporträtt

vilket ändå alltid kommer att dementeras

med tidens gång

så säger man till exempel

”Bob Dylan’s 115th Dream”

så har man ryggen fri

att skapa mer

utifrån sina egna bilder

det där måste Dylan lärt sig tidigt

jag är en sämre elev

jag säger t.ex.

det här min sista dikt

om Peter och Leonard

men jag kommer aldrig att kunna hålla det


Självporträtt med mitella

från den ena armen

blåslagen nästan lila

tittar den hotande orörligheten

 

mitellan försöker stödja det som går så sakta

under tiden har jag mer styrsel i vänsterhanden

bara en hand kvar till skrivandet

 

ska jag falla gång på gång

och nästan slå ihjäl mig mot gatan gång på gång

det finns några procent äkta liv ännu kvar att ta

 

tillfrisknandet uppstår

när jag känner att orden fortfarnde är med mig

även om själva armen förblir trög och motsträvig


Rentvättad sovsäck



Leonard Cohens sovsäck sliten och tunn

efter årtionden sval som Medelhavets gryning

om där i ljusa djupen ännu finns en svalka att hämta



under sommarens värmebölja behövde den inte värma

mindre ändamålsenlig var den under årets mörka sida

i kölden hade han den med sig som en sladdrig filt bara



räddad från sovplatsen på bryggan men misshsndlad i tvätten

bar den inte längre några spår av Leonard Cohens väsen

det gick att sova, men han kände inte längre närheten

2022-07-29

Setterlind och Lindforss

Det är dags att börja tänka

på Bo Setterlind nu

den 24 augusti 2023

är det hundra år sedan

han föddes

men det går också bra

att uppmärksamma

99-årsdagen om några veckor

Kärleks- och hyllningsdikt skriven

jag är redo

 

Det är dags att börja tänka

intensivare än någonsin

på Peter Lindforss nu

Den 19 januari 2023

är det sjuttio år sedan han föddes

Orden har fortsatt att växa

i tyngd och närvaro

sedan han gick bort

Orden har fortsatt

att komma ikapp underjordiskt

och därför fulla av själ

när en blomning första

gången sker

i det öppna och fria

boken kommer

boken kommer

2022-07-27

Reflektioner utifrån Stefan Albrektssons debutdiktsamling ”Sjöstjärnan”

Även om Stefan Albrektsson (f. -69) är tio år yngre än mig är det mycket i tidsandan som jag känner igen vid en genomläsning av hans debutsamling Sjöstjärnan (Fri Press, 2019). Tiderna förändras inte så snabbt som man gärna tror; fortfarande kunde man under Stefans uppväxttid (så som den speglas i dikterna) uppleva ett tryggt, tråkigt och, i stor sett, jämlikt Sverige.

Det rör sig enligt baksidestexten om en uppväxt i en dysfunktionell familj, men var den egentligen så mycket mer dysfunktionell än andra? Frågar jag mig medan diktjaget speglar sig bland djurarter som sjöstjärna och alligator, deras distinkta drag. Läsaren är medbjuden på en utställning där olika förhållningssätt till livet och konsten prövas. Det är barndomsminnen som kommer upp men ibland växer dikter ut till något större, något som sticker ut, något som blir mer allmängiltigt.

 

Fotpallen i hallen med egyptiskt motiv

intryckt i det röda skinnet: slavägare

piskar slavar – alla har samma skarpa profil.