2023-12-05

En Frostenson-sejour: om ”Alma” (Polaris, 2023)

Alma är redan Katarina Frostensons fjärde prosalyriska bok sedan debaclet med ”Klubben” 2019. En bitter smak följde med de verken, angreppen på svenskt kulturliv var legio.

En viss spänning låg i detta; hur skulle Frostenson hantera sin nya position som avlövad litterär makthavare? Hur skulle hon gå vidare? Hon vann en viss respekt i sina försök till återkomst och omformulerade livsval. Skildringen var ovanligt öppenhjärtig men inte vacker. Hennes nyss så hyllade poesi trevade sig fram bland nya positioner.

Men Alma är något nytt och delvis annorlunda efter K, F och A. Här har ett visst lugn infunnit sig, författaren har börjat inrätta sig i den nya hemorten Paris. Ett visst ljus sprids genom stadens kulturella horisont. Promenader genom omgivningarna lossgör krafter och en delvis omorientering tar vid.

Observationer leder till stämningsfulla litterära formuleringar i ett skede av hennes liv. Exilens villkor är nu vad som på allvar börjar genomsyra hennes skrift. Och de gamla gudarna blir som nya.

På s. 64-65 om nattens försångare, Novalis:

”det är ju Jena, då vet jag precis exakt var jag är! I en ort i det sydliga Tyskland där den blå, romantiska blomman och hymnen till natten, kristallen och flamman såg dagens ljus.

Romantikens urort. Den bekänner jag mig till, eller; den är jag kommen ur och den håller jag kär, även om en del grummel även finns i den klara bägaren.

 

Hemmet som en möjlighet?

 

2023-11-30

På turné med Muntliga dikter 2008

vart jag än kom

kände alla i trakten verksamma

litteratörer till mig

men nästan ingen hade läst mina dikter

eller hört mig läsa

kritiken av kritiken

blev därmed snedvriden

men jag kunde bara

fortsätta skriva

mina muntliga dikter

jag upplevde starkt

att det var vad som saknades 

2023-11-27

Knäckande poesi av Emil Boss

Emil Boss skriver rätt knäckande bra poesi i sin nya, tredje diktsamling ”Kompression” (Bokförlaget Lejd, 2023). Det är en komprimerad poesi, som man kan ana sig till med titeln i minne. Samtidigt är diktsamlingen utflytande då den kräver så pass många återgivna migrantöden för att  diktsamlingen ska få sin verkan på systemnivå, och för att vi över huvud taget ska tro att detta är verklighet.

Och jo, detta handlar om arbetskraftsinvandringen till Sverige under 2000-talet och vilka följdverkningar allsköns lösa boliner har fått för arbetskraften i stort. Dålig arbetsmiljö och bristande trygghet är så att säga bara förnamnet vad gäller de missförhållanden som det alltför sällan talas om, och som nu uppmärksammas i en stilren, stramt formgiven, diktsamling.

Diktsamlingen innehåller hundratalet mycket korta noteringar, som tillsammans går att läsa som en långdikt. Där ingår också ett femtiotal berättande texter om framförallt migrantarbetares situation (samt en rad fotografier).

Det mänskligt förnedrande tycks aldrig ta slut. Bland arbetarnas utsagor finns berättelser om våldtäkt, ekonomiskt bedrägeri från arbetsgivarens sida, hot om eller genomförd misshandel m.m. Detta ska föreställa Sverige av idag och texterna (de som rymmer ett narrativ inom ett omfång på ca tio rader) bygger på vad migrantarbetare har framfört till författaren i hans egenskap av fackrepresentant för syndikalisterna.

Men de kortaste diktfragmenten på en till två rader är de starkaste. Det  handlar om en f.d. välfärdsnation under hårt tryck både inifrån och utifrån. Kompression, alltså. Det finns en skönhet i att återge det som gått förlorat. Dolda citat är överallt närvarande, som här:

 

”vem bygger landet?”

 

och så på nästa uppslag:

 

”vem skriver historien?”

 

och så nästa:

”inte i mina drömmars stad”

 

Det är en både konceptuell och mycket jordisk diktsamling, ibland så stark att raderna gråter:

 

”bondsöner lämnade landsbygdens fattigdom

och svaldes av Södermalms och Masthuggets slum”

 

Vi minns Ola Juléns smärtsamma enradingar i Orissa (1999) om vanmakt och kärleksbrist och inser att här görs något nyskapande av den gemensamma formen.

Det bränner till av förnedring som om något stort kunde ske; en upprättelse kommer till ytan som arbetardikt.

 

 

2023-11-20

Marcus Berggrens lyrik

  1. Marcus Berggren (f. 90) debuterar som poet med "Den lilla oron och den stora oron" (Kaunitz-Olsson, 2023). Ihåliga känslor som tillsammans bildar en oro. Det lilla och det stora barnets förvecklingar. Mötet som kommer och går. Sådant finns det gott om hos nyblivna lyrikern Marcus Berggren. (Han har tidigare gett ut en roman 2020). Det finns ett ältande av döden och barndomsupplevelser (var gör det inte det?). Det finns en svärta som humorn bäddar ner. Det är liksom en långsam, alllvarsam humor. 

Jaget är ofta på resande fot i en mental turné genom Sverige. Diktjaget är komiker och musiker, ett ständigt frilansande blir hans lott. Därmed blir också förankringen i en namngiven omgivning bristande många gånger. Alla städer ser likadana ut i en viss punkt under natten.

Berggren skriver vidare om 30pluserfarenheter, att skaffa barn (eller inte). Han skriver nostalgiskt om bl.a. uthyrningsställen för VHS-band.

Han skildrar vardagen i en trashig miljö genom korta nedslag. Han väjer inte för svåra ämnen men skriver liksom nollställt som om allt var en amerikansk independentfilm från 90-talet. 

Några referenser till litteratur förekommer inte, med undantag för Harry Potter, det hela griper inte riktigt tag, men får mig att undra över vad poesin vill och kan. Slackers, någon?

 

Det här är inte dåligt:

 

Februari genom fönstret

Man vet inte om insidan

eller utsidan är fängelset

 

Hur kan du andas?

Min kropp har hittat på din

 

Det var en barnlek,

hur svårt som helst

 

 

2023-11-13

Början på vägen

Någon sa: Ekelöf

och jag öppnade boken

som fanns hemma


Någon sa; Björling

och jag letade upp boken

på biblioteket


Någon sa: Öijer

och jag slet åt mig

boken med den

borrande blicken på

baksidan

från bokhandelshyllan


Vägen tillbaka

fanns inte längre som alternativ

 

 

Jag sa: Lukas

Jag sa: Thomas

Vi är på ingång nu

2023-11-12

Ingen minns väl längre

Ingen minns väl längre

om det var Peter

eller Leonard

som slog sig ner vid

den andres bord

 

men jag skulle tro att

det var mera smockfullt

hos Leonard

 

kanske just därför

han satte sig hos Peter

 

Det spelar ingen roll

Inget av det här spelar någon roll

 

De spillde ut varandras vin

och sa bara:

välkommen, slå dig ner

 

*

 

Leonard

bjöd på fikon

och judiska visdomsord

Peter trodde – kanske –

på Gud

 

2023-11-06

Fem dikter av Pär Hansson ur Argusarkivet #1995 #048

FEM DIKTER av Pär Hansson
(från Den Blinde Argus nr 48, 1995)


                            *

Du hör på avstånd en kvinna ropa mat genom

ett fönster   Du känner igen henne men vet inte varifrån

Det är kvalmigt hett och mat studsar i ryggen

när du rör dig in bland träden med bollen under armen

Tänker att lädret är spänt och fyllt med luft att krama

runda bollen är rund och allt kan hända   Dra in

och inte längre känna maten    Moln växer på träden

och maten är död    Bära på bollen leva på luft

och röda fläckar när man studsar hårt i riset


                            *

Sjön så stilla du tänker ingen dimma och inga fåglar

syns eller lyfter från vattenspegeln och försvinner

Det är som på en tavla och ringarna multipliceras över

den blyaktiga ytan när du skjuter ifrån med fötterna

i strandsanden    Båten flyter i ett högt läge och du är

inte alls tung i förhållande till båten eller det djup 

som bär dig    Du bara glider genom stillheten och 

känner dig precis så lycklig som man kan vara endast

ett fåtal gånger i livet    Som en välsignelse    Du tar spjärn

mot relingen     fattar kuken och dyker som ett barn


                            *

Ytan sluts och du är vit i vattnet     tömmer sakta

kroppen hänger viktlös stilla    Nu är alla ljud i dig

och bubblorna kittlar på kinden    tiden räknas

i musklerna och lungorna är ett spel   Du övar

spridda sånger   gurglar slagord som man lärt dig

Bössa mössa mask / känner du Lovisa Rask / pannben

pannben tegelsten / särar du på hennes ben / be till Gud 

han är en klippa / allt som inte dödar härdar / sänka

pojke sänka pojke / andas fram ett rep och klättra


                            *

Det är när ett svart moln kolliderar med

solen som en mygga exploderar av mättnad

och en droppe ditt blod skingras för vinden

Det är en varning att minnas    helt tvärt


                            *

Kraset av löv under fötterna dessa korta dagar

mellan alarna    Så långa steg du tar så långa steg

genom hösten   väldigt långa för att ännu vara du

Och nu blåser du mellan löven   Som du blåser

mellan löven   som man gör mellan mycket gamla 

instrument   Och långa låtar stiger snett   uppåt 

mellan stammarna   som ljusare armar av sång



- - -

Fotnot: Pär Hansson (född 1970 i Vännäs, Västerbotten) debuterade med diktsamlingen Ruckel 1998, varifrån dessa dikter återfinns, men dock i lite andra versioner. Övriga diktsamlingar; Familjekista (2001), Lavinflaggor (2005), Motorsågsminne (2009), Vi plockar bär i civilisationen (2012), Kajak (2016). I år släppte han sin första roman, Spindelbjörken, som nominerats till Augustpriset.

(Ovanstående poet skall dock inte förväxlas med Pär Hansson (född i Örebro 1937, död 1999) som bl.a. gav ut ett par dikthäften under 50-talet. Hans debutdiktsamling Låga visan (1952), trycktes i en faksimilutgåva 2020, utgiven av Carl-Henrik Svenstedt och Jonas Ellerström.)

Tre dikter av undertecknad

 

Samma glödlampa

 

Det ryktades

att en av glödlamporna

i Strindbergs Blå tornet

fortfarande sken

med sitt originalsken

Den hade hittills

aldrig behövt bytas

detta beroende på

hans eld

i allt

 

 

I debutantåren


22 år gammal

publicerade han sin första dikt

Det var en slags

genomsnittsålder

 

Någon sa: bli aldrig 

äldre 

håll dig bara på banan


 


Allhelgonahelgen 2023

 

I dessa dödens dagar

tänker vi på unga

poeter och deras

anknytning till livet