Lasse Söderberg, ”Tornet i Babil” (Edition Tegnér, 2023)

När vågorna slår in från ett sydländskt landskap är Lasse Söderberg en av mottagarna. Översättningarna söker sig till honom sedan många år. I syd-Sverige är han känd efter två decennier som ansvarig för Internationella poesidagarna i Malmö.

I Stockholm och norrut avtar hans närvaro i litteraturen, men jag tror åtskilliga Metamorfosnätter fortfarande yr bak han pannben. Debut som poet i stencilhäftet Anteckningar till ett eko (Metamorfos, 1952).

Lasse Söderberg har excellerat i de korta tunna diktsamlingarnas estetik och alltid undandragit sig sammanfattningar och översikter. Man frågar sig varför. Men han har under de senaste åren varit närvarande framförallt genom en serie lyrikutgivningar på det lilla Lundaförlaget Edition Tegnér (minst fem titlar räknar jag till  av dessa tunna men på något sätt imponerande dikthäften).

Beläsenhet och några enkla ord på ett papper kan ibland skapa magi. Erfarenhet och ungdomsminnen samverkar och ger ordens origo en extra skjuts.

På något sätt är Lasse Söderberg en epokernas diktare. Han har diktat om att vara nitton år och om sina generationskamrater, födda 1931.

I sin senaste diktsamling Tornet i Babil, gör han ett hembesök i seklernas början, det stålgrå och liksom nermejade gamla Babylon. Det är en ganska otäck resa han skildrar med Saddams övervakande blickar överallt.

Även efter sin död.

Poesin reser sig på allvar först i en grym skildring, en krigsscen från urgamla tider där historien verkligen kommer till liv. Nu och då blandas till ett.

                                     

                                    Den mesopotamiska vildåsnans skri

                                    blandades med stridsvagnarnas gnissel,

                                    hjälmarnas blänk med pölarna av motorolja

                                    vindens profetiska mummel med herdarnas rop

                                    lansarnas spetsar med guldets förbannelse.

 

                                    /…/

Stig Larsson, Albert Camus och jag

(tillsammans genom stan)

 

Jag tappade ut boken av Stig Larsson (Högt och lågt) på tunnelbanegolvet framför mig.

Det rörde sig om tre-fyra sekunder innan skeendet gick vidare

hennes blick dök upp i min ansiktshöjd

liksom rodnande

"du tappade din bok"

medges, och jag trollade ner den igen i påsen

tillsammans med de tre andra böcker som låg där

- så varför blev just denna bok blottad

i ljuset

jag frågade om hon ville byta böcker och det ville hon inte

 

jag mötte Pelle vid Odenplan och han noterade min framsträckta hand

vi skulle gå vidare bägge två. Nere vid Nationalmuseum kände jag att jag behövde gå på toa

sagt och gjort, jag gick ner till lyxpalatsets skit av blommor

kassarna hängde jag på väggen

naturligtvis upptäckte jag ungefär vid Gustav Adolfs torg att Stig saknades

var hade han blivit av denna gången

Myten om Sisyfos är knappt 100 sidor lång,

Det gäller att göra intryck

[Böckerna av] Camus och Stig Larsson är av ngefär samma längd

Stigs är kortare men inte dålig

Poeternas rättigheter

 

                                    Friheten att bli mottagen

                                    Är inte din

                                    Vilken världsbild har du

 

Friheten att bli mottagen

När passet tas ifrån en

När en ristning går genom landet

När ombörjan råder

 

                                    Friheten att bli mottagen                                                                                        genom alla tidevarv

                                    Att skriva på alla språk

                                    Genom sitt enda

                                    moderlösa

 

H

 

Historiskt sett

finns det ingen konsensus

men kanske en rätt att bli

mottagen

 

Mina färdvägar (med beundran till andra)

 Den Blinde Argus - grundade mig

Vesuviusgruppen – skakade mig

Lukas Moodysson – kunde ha tillhört en flock,

blev istället en liga

John Peter Gister – skrev på baksidan

 

 

Poesi var den väg som fanns

Poesin kom smattrande ur molnen

liksom Azouras Lazuli Tintomara

klev på en blixt som gick sönder

-hon flög vidare –

så trampade Eric Fylkeson på månstrålar

och Edith Södergran på alla de tusentals

skärvorna i sin trädgård

 

Vänner i kvartar och kyffen

med självinsikt vakande över dem -

kom gärna en smula närmare

och bli er egen horisont

Det kostar att ligga före

Det kostar att vara med i början

Festen kom aldrig av sig

med musik i Gugus Bands händer

byggd direkt av vinyler från Örebro centralstation

natten då poeter återvände till

sångstrupar och nattöppna bagerier

med gud vet vilket mystiskt sortiment

det var ett dokument och en uppräkning som aldrig tog slut

medan natten grydde mot morgonen

och Sandell gjorde själsligen ett intryck

av att aldrig behöva landa

så fortsatte han också efter ett dygns vila

mot nordväst och fjordarna

- han hade sin egen färdväg - 

han tyckte nog att tiden

inte förtjänade bättre än att

lämnas bakefter relingen

medan poesins egen drog gick fri

och dikten sökte

mognad i andra länder

där som texten sökte lydnad

stod ingen hjälp att få

med beundran för många poeter

(alla är inte nämnda här)

 

Bric-a-brac

 Fyra dikter

 

om inflationsrisk

 

det är inget att snacka om

poesin är bättre än någonsin

säger man vid förläggareföreningens årsmöte

i Tranås med reserv hos dem som debuterar i åkommor

redan före kl 5

medelålders poeter har alltid varit tråkiga

hos gamla poeter lättar det igen

ungdomar borde låta pappret vila

deras måttstockar

är för otympliga

de förstår inte

varför det talas om ironiker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tankar vid S:t Eriksbron

 

Det är bra att folk är entusiastiska

över någonting

de går in för sina kärleksaffärer

med bävande artärer

 

går över broarna med höjdskräck

men borde kanske hellre göra

slag i saken

och bedriva terror mot sin egen romantiska tonart

kasta sig över broräcket

beroende på följande poetiska helveten:

våra namn är cynisk belladonna

våra dagar är förrädiska

eftersom jag har en 300 ex. sålda

eftersom vi inte har någon bra reservplan

eftersom vi inte deltar i livet

och vi fick underkänt redan vid premiärkvällen

eftersom vi redan har givit upp

 

 

 

 

 

Skeppslystna

 

Följande män

räknas inte:

och så följer en telefonkatalog

av ansiktslösa män

som också är en skeppskatalog

hos Homeros

den blinde djäveln

Det tar många timmar

innan Andreas Björsten ropas upp

han går under behandling för sitt vinterur

och sin vårexplosion

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid havet

 

Fångsten blev lagom

Två fiskar, resten besvikelser

Man tager

 vad man haver

Rinkeby Poetry Slam In Motion

ERKKI,

du hade andra vapen än terrorismens

och jag syftar förstås

på orden och bokstäverna

som svepte allvar genom dina egna dikter

nivåerna du satte under poesifläktarna i Rinkeby Folkets hus

omsorgen och publikkontakten när du stod där som MC

 

du lärde poeterna

att de kunde mer än att bara springa undan varje kväll

(vare sig de var mobbade eller själva slog ner)

att man skulle spela ärligt

och öppet

i Rinkeby

 

som var ortens redan berömda namn

i kraft av poesitävlingarnas nya anda

som spred sig över landet

och lockade till härmning och nyskapelsehögt 

var varje fall

men det gick att klamra sig fast

vid tidens rusande målbrott, att se igenom fängelseväggarna där det svalt och sved
ordet hade

sin egen inre kraft bortom torgets våldsbenägna utanverk

Lina Ekdahl, Thomas Tidholm och estradpoesin på 1980-talet

Innan språkmaterialismdebatten på 2000-talet fanns det en debatt om estradpoesin. Jag minns hur man drogs till Konstepidemin nere vid Älvsborgsbron under varje bokmässekväll och lyssnade till Lina Ekdahls poesi, denna av publiken så uppskattade och samtidigt av kitikerna så ofta nedvärderade muntliga dikt. Det var under sent 80-tal då denna problematik började uppmärksammras. Var inte estradpoesin alltför underhållande, något man inte riktigt kunde ta pä allvar? ”Tillgänglig” blev under några snabba år det samma som ”dålig”, och Lina och andra unga poeter fick sitta emellan. Det var som om kritikerna inte riktigt litade på Kennet Klemets. Petter Lindgren. Magnus Ödmark, Åsa Wettergren, Lina Ekdahl och alla andra unga poeter som var ute och läste på scener runt om i Norden.

Lina Ekdahl var känd i Göteborg, gav ut sina diktsamlingar på det lilla förlaget Gavrilo och nekades länge att lämna denna speciella form av offentlighet. Bob Hansson uppmanade sitt eget förlag, Wahlström & Widström, att ge ut henne men förlaget svarade honom ”att de redan hade en estradpoet”.

 

Nu är Lina Ekdahl sedan länge en etablerad poet, efter att hon sökt ett tag i tomrummen inom och omkring henne. Hon har börjat nå sin egen bästa potential och i det läget bjuder hon in Thomas Tidholm som en samarbetspartner i sin egen diktsamling under arbete. Resultatet  blev den synnerligen lyckade ”Hur var det i Söderköping?” (Ordfront, 2024) som är ett slags humoristiskt sorgearbete över Sveriges minskande jämlikhet och systerskap.

Thomas Tidholm är den mångårige landsortbesjungaren på väg till eller från Arbrå i Hälsingland. Inför honom känner jag lite som i den här dikten, Upp är bra i den gemensamma nya boken

 

Upp är bra

Modet ska hållas uppe

Håll humöret uppe

En viss nivå ska också hållas, helst uppe

 

När Thonas Tidholm har en så där uppåtstigande ljushet i rösten, låter liksom meningslöst glad. är det nästan alltid något lurt. När han låter nollställd som för det mesta, är det alltid något dystert på gång, krig i Ukraina till exempel. För Thomas Tidholm står det alltid en International Harvester i proggens landskap.

Lina är den mångfacetterat möjliga, en röst som nästan blir absurd och brutal när hon nalkas nuets svårigheter. Hennes bästa dikt är fortfarande den där ”Konflikten är löst!” där Lina är en myndighetsperson som försöker muta de bråkande småbarnen (världspolitikerna) med deras favoriträtt ”Ris à la Malta” för att få tyst på tjafset runt bordet.