2024-06-08

Derek Coyles "Sippar martini under Mount Leinster", Magnus Grehn förlag, 2024

Den lilla mellansvenska staden Tranås har 14.197 invånare. Här bor man bra  längs breda trottoarer. Jag vet inte hur Tranås själ sitter ihop med staden Carlow i hjärtat av republiken Irland, men något är det, något betyder de för varandra. De fixar närheten till poesin genom att erbjuda möten med Poets-in-residence, poeter som inbjudits att bosätta sig i staden och utöva sin verksamhet därifrån. I Tranås klingar det av engelska, walesiska och på iriska när gästerna tar till orda.

Derek Coyle är en irländsk författare som gärna dyker upp i Tranås när årets festival Tranås at the fringe går av stapeln i juli månad. Annars föreläser han vid St. Patrick's college i sin hemstad Carlow och publicerar sig i bl.a. The Irish Times.

Att läsa John Ashbery på Costa Coffee, Carlow, heter hans första diktsamling som kom ut 2019 på lilla (Tranåsförlaget) Magnus Grehn i en tvåspråkig utgåva.

Nu kommer hans andra bok med dikter, återigen i en tvåspråkig utgåva, engelska och svenska. I översättning av Peter Nyberg Mollung. På dess ca 120 sidor – den går att läsa både framifrån och bakifrån - hinner mycket hända. Dikternas teman är surrealistiska verklighetsskildringar ur konstens värld, där både levande och döda tycks ha sin främsta vistelseort. Något kommer inflygande i den historiska staden Carlow (ungefär lika stor som Tranås) och det skulle förvåna mig om det inte var diktrader som tillfälligt gästade trädgårdsbordet hemma hos författaren redan i den första dikten, Carlowpoem 1:

När du samlar dem

kan de betyda något.

De kanske stämmer samman. Självklart

kommer vinden sedan att blåsa

alla sidor från trädgårdsbordet

och du måste sitta

och pussla ihop dem igen.

Detta kan ha betydelse för någon.

 

Dikterna handlar om hur man kan (åter)upptäcka sin barnsliga skaparkraft i vardagen; författaren uppfattar att Walt Whitman, Emily Dickinson, Kavafis och många andra poeter befinner sig i luftrummet över Carlow och ibland uppträder helt naturligt i en poesiindränkt vardagstillvaro.

Annars handlar det om de kärleksfulla möten som kan äga rum i en lokal trädgård. Tillvaron är något av en fest även om döden är ett bekymmer och ett mysterium.

 

Carlowpoem 65

Det kommer andra vårar.

Det här är, åtminstone

vad vintern erbjuder.

Påskliljorna är redan

på väg upp ut jorden.

De väntar på att få blomma

i vad som tycks vara en gest

av sorglös frigjordhet. Deras små huvuden

av guld kommer att göra något

för att mjukgöra månen.

 

En medryckande bok

2024-06-02

”Talmannens guide till svensk poesi, Andreas Norlén, Bokförlaget Max Ström (2024)

Talmannen kör middle of the road, inte helt oväntat. I poesiantologin  med hälsningar från talmannen i Sveriges riksdag, Andreas Norlén, ryms både Gulllberg, Ferlin, Bellman. Dan Andersson, Stig Larsson. Kristina Lugn, Runeberg m.fl. m.fl.

Viktor Rydbergs ”Tomten” – jo, naturligtvis!

En viss dragning till ståtliga tablåer över landskap och människor kan man nog uppdaga, dvs anspelningar på det som blivit hans jobb. Mindre vass cenrallyrik än oftast i sådana här antologier. Färre experimentella dikter, om nu inte Stig Larsson bör räknas på den nödvändiga moderniseringens konto.

Naturligtvis, den blinda fläcken. Den sociala eller politiska dikten lyser nästan helt med sin frånvaro. Trodde ni verkligen att Erik Blombergs berömda dikt om Ådalen 31 skulle få plats? Det gjorde den inte.Men Norlén sköter sig annars hyfsat.

2024-05-29

Inställda rättegångar


låt inte detta gå dig till sinnes

det stränga måste ägas med mildhet

Vem tillkommer de smutsiga pengarna 

vi skulle inte tycka det var helt ok

med inställda rättegångar 

2024-05-27

Med dina brunmurriga cykloner till ögon

Vi möts vid gränsen

där allting tar sin början

i olika riktningar

Minnesmonumentet

flagnar

Polaroidfotona

Ser ut som de alltid gjort

Brunmurriga

 

Vinden vill in i träden

och jag vill ut på

gatan…

Tror jag!

 

Du kommer

från 70-talet

Jag är på väg dit

 

Det går inte att

orientera sig

när allt är underliga

perspekttivförskjutningar

 

Du känner Stagnelius

”Vän! i förödelsens stund”

och vet att sången är

det enda som skingrar

vårt mörker

 

Ovän i

bedrövelsens tid

Det är Parkinson                                                                

 

2024-05-26

En önskan: Cornelispriset till Bruno K Öijer

Sista dagen för att söka Cornelis-stipendiet har nu med råge passerat medan jag ägnat mig åt att grubbla över dess roll i svenskt artistliv och omarbetat nedanstående text några gånger.15 maj var annars sista dagen för hugade sökande att lämna in sin ansökan för att förhoppningsvis förutom ära vinna en mer gynnsam privatekonomi på den svårbemästrade stipendievägen.

Intresset var som vanligt stort för detta pris då det väger tungt ekonomiskt och konstnärligt och mig veterligen är det enda litterära-musikaliska stipendium man själv måste söka för att komma ifråga!  Därefter börjar jurymedlemmarna sitt arbete med att var och en välja ut en sökande som de vill förorda Juryn består av kulturcheferna för Aftonbladet och Expressen, samt Cornelis producent Slas Bäckström. 

Låt oss nu luta oss tillbaka och se hur samarbetet mellan dessa intressenter går.

*

De där famösa formuleringarna som möter oss varje gång stipendiet är aktuellt, de finns där i det offentliga rummet, De där orden om att du ska ha fyllt 35 och behärska svenska språket. De stod i Cornelis testamente, den som stiftelsen hade att jobba med ett år senare när Cornelis hade gått bort och avkastningen skulle fördelas. Några pengar att tala om verkade inte finnas kvar i boet.

Men Cornelis måste hela tiden ha trott på sina visor och dikter, att deras svaghet på marknaden (sångrättigheter säljs och köps ju på en marknad) var en chimär och att de snart skulle komma tillbaka starkt...


1988 delades det första priset ut. Hitintills har det blivit 36 stipendiater

Cornelis instiftade Cornelispriset i hopp om att ökande royalties skulle kunna vända på situationen så att hans efterlämnade skulder genom magiskt tänkande och folkets kärlek skulle förvandlas till intäkter som möjliggjorde ett äkta mecenatskap. 

Och han fick ju rätt, från en blygsam start bland de musikaliska och litterära prisen har det nått en position där ingen kan blunda för dess tyngd - ekonomiskt och kvalitativt. I början var Cornelispriset på 15 000 kr, men det steg sedan snabbt (med hjälp av lyckade investeringar) till den nivå där det ligger idag, på eller över halvmiljonen kronor (i år 750 000 kr).


Cornelispriset avviker lite grann från andra priser vad gäller inriktning. Mottagaren ska ha fyllt 35 och "sökt men ej erhållit" statligt, kommunalt eller fackligt stipendium. Det rör sig alltså om ett oförblommerat outsiderskap.

Och han fick ju rätt, från en blygsam start bland de musikaliska och litterära prisen har det nått en position där ingen kan blunda för dess tyngd - ekonomiskt och kvalitativt. I början var Cornelispriset på 15 000 kr, men det steg sedan snabbt (med hjälp av lyckade investeringar) till den nivå där det ligger idag, på eller över halvmiljonen kronor (i år 750 000 kr).

Vidare ska stipendiaten vara bosatt i Sverige och vara konstnärligt verksam på det svenska språket.

Någon njugghet mot något speciellt konstnärligt verksamhetsområde kan inte upptäckas - så  var ju Cornelis själv en mångfaldens man. Visartist, kompositör, poet, konstnär, skådespelare - här fanns både bredd och djup.

Om man tittar på listan över Cornelisprisets mottagare genom åren så är det ingen brist på svenska klassiker och svenska stora namn  Låt se: Sven-Bertil Taube, Michael Wiehe, Freddie Wadling, Evabritt Strandberg, Louise Hoffsten, Tommy Körberg, Olle Adolphson osv. Det är många av kategorin "folkkära artister".

Men jag ser att något saknas; där finns nästan ingen prismottagare som haft sin huvudsakliga verksamhet inom poesins fält; inte sedan Lars Forssell (1997). Om vi inte ska räkna in den bortgångne Ola Magnell (1997) eller den ständigt aktuelle Kjell Höglund (som fick priset 2020).

Jag tycker det är hög tid för något nytt, som samtidigt är något gammalt: det är dags att ge Cornelispriset till den kompromisslöse och med tiden folkkäre poeten Bruno K Öijer.


II 

Från den inopportuna debuten med Sång för anarkismen (1973), över den neo-surrealistiska Fotografier av undergångens leende (1974),till den grymma rockpoesin i Spelarens sten (1979) och mästerverket Giljotin (1981).

Efter nio års tystnad – hans första litterära tystnad, det skulle bli flera - återkom Bruno med vad som skulle visa sig vara början på Trilogin; en mycket inflytelserik sådan i sin sammansmältning av naturdyrkan och förgängelseretorik. Medan giftet verkar (1990) är öppningen till en levande lövsal av ord. Uppföljarna att heter Det förlorade ordet (1995) och Dimman av allt (2001). Två tungt vägande diktsamlingar återstår att nämna bland de sena verken, däribland Svart som silver (2008) och Och natten viskade Annabel Lee (2014). 

Jag hörde ett rykte, byggt på litterära indicier, att Annabel Lee var avsedd att vara Brunos sista diktsamling, men det visade sig inte stämma---

Sammanfattningsvis blir det alltså minst nio enskilda diktsamlingar av Brunos hand. (Trilogin och Samlade dikter är för mig något annat, nämligen samlingsutgåvor.)

När den nya Växla ringar med mörkret (i september) snart ges ut har ännu en tioårsperiod gått. Brunos utgivningar sker alltid på hösten, han delar min vän Peter Lindforss förkärlek för mörkret, Men vi har kommit långt från inledningen om Cornelisstipendiet nu. Må någon förtjänt vinna!


Här mina avslutningsord: Cornelis blev garant för sina egna panter. Och gick vinnande ur striden.


Bruno K ÖIjer; Långsamt samlar bluesorden kraft och det blir ännu en diktsamling. 


P. S. Vi provade Cornelis väst som hängde i Cornelisrummet på Mosebacke Etablissment. Det var STORT i dubbel bemärkelse.

2024-05-24

Fulsnygga ögonblick (Den Blinde Argus 1991)

”Jag förstår egentligen inte varför estradpoesi har fått ett sådant uppsving… jag kommer att tänka på såna som Bruno K Öijer och Eric Fylkeson… de är ju inte bara poeter utan också artister.” (Stig citerad ur minnet)

Jag tänkte aldrig på Vesuviusgruppen på det sättet. Jag tänkte att det var de som var de riktiga poeterna, medan resten var innantilläsning och en svag behärskning av materialet. Stig drev aldrig hem sin poäng.

 

 

Peter Lindforss - den mystiska strävan

 

Ska vi byta grejer

Ska vi byta grejer

Med varann

Rostig skruv mot en cykelpump

Rostig skruv mot Peter Lindforss

Knapp styrfart in i väggen

Peter är tillbaks

Som samlarkort



2024-05-13

Hanna Rajs - sonetter av en mästarinna

 Hanna Rajs uppmärksammade andra diktsamling "armarna" (2018)'upplevde jag som krystad i sin talspråkliga slängighet som omväxlar med en perfekt svenska som tvärtom kändes stelbent. Diskrespansen mellan hennes olika språknivåer blev för stark.

Sedan debuten 2015 har hon givit ut sina böcker på Albert Bonniers förlag. Hon har också blivit ett s.k. stort namn.

Den nya diktsamlingen, "samma, mamma" är också något väldigt speciellt, inte så mycket genom sitt tema, att besjunga en moders bortgång, vilket Hanna gör genom hela samlingen. Det speciella med den är istället hur det görs, hur författarinnan exploderar i språklig självsäkerhet och medvetenhet om konstnärlig uttryckskraft.

Först ett exempel på hennes vacklan mellan talspråkliga (medvetna) språkfel och sen en allt mer påtaglig strävan att skriva stort och högt.

du slutar svara helt den fjärde veckan

du sover fast dom säger du förstår

Så du går inte själv den sista sträckan

du slutar svara helt den fjärde veckan

yedid nefesh och sh'ma jag ber som jag kan

och från ditt öga rinner det en tår

du slutar svara helt den fjärde veckan

du sover men dom säger du förstår 




Diktjaget stannar kvar i stämningen, kommer om något allt djupare in i sorgearbetet. Skört, vackert, trasigt och rytmbegåvat.

Men vid denna punkt kommer storheten i den här diktsamlingen fram. Det är i avdelningens Sonettkrans, som uppfylls helt av hennes ande och värme. Det är Shakespeares konstart och hon har kommit fram 

Ur passagen

 

nere på Mellqvists

fortsätter kriget

Automatiskt

Han ser det redan

Alldeles för mycket av varan


Bortglömda rader


en gammal man är inte vad jag väntat mig

säger den professionelle vägvisaren

en gammal man kommer så stillsamt

uppför bergssidan

hans fot är skadad, hans ankel är gammal

hans hållning orimligt framåtlutad

faller han framåt hela vägen

i ultrarapid

då faller han även upppåt

han företer en gammal fraktur

i axeln

och ett ansikte som tagit stryk av tiden

ändå strävar han uppåt-framåt

hela han är orimlig att se

av olust mumlar sherpan

han har gått mullvadsvägen för länge,

denne man                                 

varför kan han nu plötsligt se långt

samtdigt som han titttar ner i backen

det är den inre blicken som han nu håller

utsträckt över landen

i koncentrerat framåtlutad stil

ser han genom jorden

upp mot berget Helikon