Några tips från din vinddrivne vän

 

Kom obeväpnad till platsen för brottet.

 

Tänk inte på att du är skyddslös. Gå rakt fram.

Där ligger scenen. Lägg armen om dig och ingå i tingens belysning.

 

II

Sno inte andras texter, inte ens om du är ute på den intertextuella resan.

Du behöver inte tala om vad du håller på med, men det är alltid roligt för publiken att få en inblick.

Finns det någon publik? Det vet du inte. Läs och skaffa dig en publik, låt vara liten, låt vara stor.

Ställ inte in på grund av sjukdom. Såvida det inte är något smittsamt.

 

III

 

Var vän med dina vänner, det kommer att behövas 

Bejaka inte mygel, men låt vänner bjuda dig på ett glas ibland. Var beredd pått bli utmanövrerad, gå då inte och klaga hos högre instans för det finns ingen högre instans. Världen är oresonlig.

Bär en blå rock, låt den bli sliten och smutsig men bär den utn klagan. Snart kommer du att få nya trådslitna händer.

 

Apropå Nobelpriset i litteratur:

 

Jag har hittills aldrig läst något av Han Kang men är försiktigt positiv. De Nobelprisbelönade författarna från de senaste decennierna som betytt mest för mig är Tomas Tranströmer (2011), Patrick Modiano (2014), Bob Dylan (2016) och  Kazuo Ishiguro (2017). Bäst i att vara sig själv och samtidigt delta i en ekvilibristisk vershantering är den orakade kultpersonligheten Dylan och, den som har betytt mest i genren ”andligt känsloliv i lyrisk form”: Tranströmer. När jag var en ung poet som i åratal förgäves försökte ta klivet in i litteraturen genom att lita till sitt eget poesiöra hade jag lite svårt att ta till mig Tranströmers mästerskap. Men med tiden veknade min drift att tala genom poeternas ilska, och jag började söka det andliga motståndet mot materialismens ensidiga enkelspår och den i samhället överallt vanliga odemokratiska utvecklingen på ett djupare plan. Man behövde inte alltid skrika fram sitt budskap utan kunde nå fram till det genom metaforernas skapande kraft. Här träder på allvar T. T. in i sin roll som väktare över det vänliga medlevandet inom svensk poesi, som expanderar in i en världsvision

Men det är också så, naturligtvis, att Tranströmer är svensk och att du som läser detta kanske också är svensk. Vi vet mer om Tomas Tranströmer än om de andra och han kom att beröra mig på djupet genom det mänskliga mötet så som det ägde rum i Äppelviken, Stockholm, när poeter från hela jorden (någon överdrift) läste högt för honom han egna dikter. Humanismen som inkluderar direktöversättningen och utantilläsningen gavs sitt eget spår den kvällen, åtminstone i mitt eget liv och jag tackar T. T. för det.

Jag har skrivit en del dikter om Tranströmer (definitivt inte lika många som om min mentor Peter Lindforss). Två av dem kom med i min senaste diktsamling ”Någon kommer nära andra förblir borta” (Fri Press, 2024). Den här dikten uppfattar jag som viktig, den har ett test för att visa hur nära poesi kommer (eller inte) sina lyssnare. Det handlar om vad jag kallar Folklighesparadoxen.

 

det finns inte många poeter

om vilka regnrocksklädda

tvärbanetjejer

skulle ropa rätt ut

han fick det! Hon fick priset!

och sedan ta mig – en främling, konduktörsklädd –

i famn

sätt in ett annat namn

än T. T. och ni får se

hur svårt det är att föreställa sig

 

inte desto mindre

är poesi en folklig konstart

så kom över för fan!

 

Observera att den sista raden i dikten är ny, ditskriven med kulspetspennna efter Den Blinde Argus framträdande på årets poesimässa. Det var något som saknade ett tomrum och en uppmaning.

Till sist säger jag det självklara: Läs vad du vill, låt inte finhetsgraden hindra dig. Nobelvinnarna kan vara kul att kolla in, men talar de inte till dig så låt dem ligga. Själv lämnade jag Tvärbanan ett minne rikare.

 

”Nu när man är död” (Bonniers 2024). Göran Greider skriver roman om Cornelis Vreeswijk

Jag visste inte om Göran Greider hade förmågan att gripa tag i sin romanpratande huvudperson och hålla fast i honom genom alla långtgående, vindlande historier som så småningom byggde upp hans liv, ibland med direkt osympatiska drag.

Från början känns det inte så. Det är snarare som att författaren bara förmår muta in ett smalt näs kring Cornelis I (min egen benämning som läsare och en gång i tiden litteraturvetare på den bullriga, utåtriktade offentliga person som Cornelis också var; beteckningen Cornelis II står för den mer inåtvände och självkritiske).

I början är romanen direkt solipsistisk, det är bara jag, jag, jag; för mig funkar romanens inledande jag-fixering dåligt, speciellt efter att ha läst Klas Gustafsons öppna och detaljrika biografi Ett bluesliv. Men så småningom lossnar det och Cornelis börjar till slut att få levande drag under Greiders författarhänder.

”Nu när man är död”, heter romanen, och man får väl tänka sig att Greider försöker ge Cornelis en bild som drastisk sanningssägare, en folkets röst..

Där lyckas Greider inte riktigt, Cornelis förblir hemlighetsfull.

Boken följer honom, från barndomen i en liten nederländsk stad, över uppväxten i Ekerö, till den gryende berömmelsen där han bedrev socionomstudier samtidigt som han lanserade sina sånger med deras rungande samhällskritik och snärtiga (övermåttan snärtiga!) gitarrspel. Han får stora framgångar med hits som ”Inatt jag drömde”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Somliga går med trasiga skor” m.m. m.fl.

Under tiden får Cornelis II allt mer att göra då tillvarons smärtsamma och sårbara sidor som han ibland måste distansera sig ifrån tar allt större plats.

Alkoholmissbruk, knark, våldsamma kärlekssorger är bara något av det hårda leverne och den vilsegångna känsla som tar täten i hans liv. För att inte tala om de jättelika skatteskulder som hänger över honom och som han länge förgäves försöker lösa. Han tvingas därför leva sitt liv i exil, i Danmark och Nederländerna, för att kunna få åtminstone några intäkter av sitt spelande kvar.

Mot slutet av boken (och historien) ger Cornelis upp, bosätter sig i sitt älskade Stockholm, känner sig äntligen hemma på nytt. Men nu är döden nära, inte Cornelis, inte ännu. Det är något annat, det är statsminister Palme som griper in.

Cornelis har nämligen samtalat med Olof Palme några gånger.. Palme ville lösa hans skattesituation. Men så kom döden i formen av skytten från den 28 februari emellan. Cornelis, som egentligen var kommunist, kunde inte låta bli att hedra Palme. Så han köpte sitt livs första kavaj och gick på begravningen. Här lyser Greiders bok med en egen tjuskraft.

 

Recension av Balder nr 3/2024

Du har rätt Mats Granberg det här är en riktigt bra tidskrift. Och ändå är det inget märkvärdigt som här presenteras; ett urval starka dikter bara, av polackerna Adam Zagajevski och Wislawa Szymborska om den hotade humanismen i vår tid. (Deras svenska översättare Anders Bodegård har nyligen gått bort i en ålder av 80 år, därav ett visst fokus på polsk kultur.) Bland svenska författare märks bl.a Lennart Sjögren med kort intervju och nyskriven dikt ur "Regnbågen". Marianne Steinsaphir gör några strandhugg på Öland i sitt sökande efter poeten Anna Rydstedt och vad hon betytt i hennes liv.

Det är fint, det är som en samling åldrade humanister går på sommarskola i nystrukna skjortor nere vid havet.
Och, nej, det är inga dunungar som dyker upp i dikter och artiklar, det är 70- och 80-åringar. De gör inget bokslut, inte ännu; det är mogna röster helt enkelt som fortfarande arbetar med sig själva och får metaforerna att lyfta.

De etablerade poeterna i detta nummer av Balder medverkar med några av sina starkaste dikter. Poesin väver sitt ljus och mörker över de jordiska tingen. Poetisk etik är också politik. Det är nyskapande på ett ibland paradoxalt långsamt sätt. Mest spännande är på sätt och vis Mats Granbergs artikel om den halvt
bortglömda Metamorfosförfattaren Gertrud Knepler. Den är full av europeiskt mörker.





.

..

Megafonpoeter på scen

Imorgon lördag den14 sept. kommer solen att skina på poeter och besökare på Medborgarplatsen.
Några gubbstrutsar i keps kan träffas bakom ett Megafonbord, där vi dukat upp tidskrifter, några boktitlar och de tre häftena i Skuggserien, bl a nya Nattbok X av Thomas C Ericsson som blev klar - igår!

Mässan öppnar för publik kl 11, med många förlag med bokbord på torget utanför Tranströmerbiblioteket.

Första programpunkt är kl 11.15. Här finns ett fullständigt program för mässdagen (men de populära poeternas läsningar måste bokas, så kolla om det finns platser kvar.

Herrarna Hjalmarsson, Lindvall, Ericsson och Björsten står på scenen kl. 12, plan 6, Stora (nåja) scenen.

Hoppas att vi ses! 

Med tanke på Slas

Min keps liknar Slas keps

sa någon

närmare kommer jag inte

 

Någon sa att min röst

påminde om Slas

när han läste upp de tio budorden

på tv

– men det tror jag inte på

 

Slas var alltid andras

hjälte

och min egen

 

jag har aldrig brytt mig om

att härma Slas

varför skulle man härma

de oefterhärmliga

 

Hans meningar får fart

medan omständligheten

nånstans består

som en knagglig

stengärdsgård i minne

 

upprepar han sig

det är naturligt växt

ur gatstenar på Söder

 

 

 

 

 

Samlade dikter, sjätte versionen

Titta på bilden av Bruno K Öijer på framsidan till hans nya volym med Samlade dikter, daterad 1973-2014. Omslagsfotograf: Maya Eizin Öijer.

Vi ser Bruno själv, förstås i hatt och dubbelknäppt kostym, Vi ser också den avklädda bilden av en scen, där poeten tittar både in och ut. Detta är hans vardagsrum sedan mer än fyrtio år, där tunga vågor av publikreaktioner alltmer strömmar in som kärlek och respekt.

Samtidigt visar omslagsbilderna – fram- och baksida - till Samlade dikter vol. 6 en ljusare grundton än de tidigare samlingsvolymerna, som ofta lövat sin död. Här kan vi se ett ljusregn spira på platser, där tidigare bara ett mörkerseende fanns. Natthimlen är kapad av nyanser i lila och rött. Det är som om han tagit med sig en del av höstens regn in.

Scenen är i alla fall riggad för ett nytt framträdande ur hans egen frånvaros dimma , om uttrycket tillåts.

Den till häften bortvända gestalten visar än en gång hur Bruno blivit sin egen sinnebild. Men något har förändrats.  Det brukar vara mörkare ån det här.