2024-11-12

Inför fängslade författares dag

Han drömde om en skrivmaskin

som kunde fungera som medicin 


Han tog dock fel –


Det fanns inga bokförlag

i en gulagarkipelag


Han tvingades memorera

allting som han skrev

och se 

så korta dikterna blev


Fängslade författares dag uppmärksammas den 15 november över hela världen.

Mannen som förstörde mitt liv II


Att vara författare är att ge underlag för anekdoter.
Några av dem har fallit på din lott att berätta.


Skyddsängeln för Leonard och Peter  - du kommer
snart att kunna hälsa på henne.


”Jag har väntat hela livet på det här” sa Peter till 
Leonard när de möttes första gången på Hydra
och Leonard bad att få slå sig ner vid hans bord.
Jag skulle kunna säga detsamma om när jag mötte
Peter och tog till mig hans poesi. Inget liv 
var ännu förlorat, inget liv hade ännu förötts. 


2024-11-07

Nils-Åke Hasselmarks Ingenmans strand (Norstedts 2024)

Det finns något strängt och kylslaget över Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling. med titeln Ingenmans strand (Norstedts).

Hasselmark är en av de äldre poeter som håller en stilla koll över det poetiska landskapet och bidrar med sitt eget vart tredje eller vart femte är. Nu vid fyllda 90 verkar han snarast trappat upp sin utgivningstakt till en ny bok vartannat år. Han har intagit sin plats på parnassen på allvar. 

Hasselmark var länge bosatt på ön Arholma i Stockholms skärgård. Hans konstnärskap är fortfarande färgat av det

Det handlar om ett strängt återhållet skärgårdsliv där karga livsomständigheter möter det öppna havets ständiga brus på vägen till Arholma. Dikterna i sig anammar den överväldigande hemlighetsfullheten hos havet självt. Dikterna är elementära och tunga som levrat blod.


Författaren tillhör de äldre poeter som fortsätter att skapa något nytt eller åtminstone håller konstarten poesi levande med sitt sinnes resonansbottnar. Men nu är det som sagt de äldre som driver på utvecklingen. 

När Nils-Åke Hasselmark debuterade var året 1957; samma år grundades även Romantiska förbundet. Jag finner att romantiken klingar på nytt i några av de bästa stroferna:


Vi är många

med ensam belysning från vintern

        Jag låter minnet

stanna kvar i tidens flimrande hav

bland frusna ting

årens isblå sjöbodar och förtegna nätter




2024-10-24

Per Hagman slår ner sina bopålar

Jag påstår inte att han verkar tråkig i sin framställning av sig själv, den gode Per Hagman, men något är det. Kanske är det hans mentala mage, tankens trivselvikt som vid fyllda 50 får honom att återvända till den inre exilen och lämna den av omständigheterna påtvingade exilen ute i Europa.

Där kommer han nu, Per, vankande över broarna i sitt nya kungarike, Johannes, dvs. den lite undanskymda stadsdelen Johannes. Han är på flykt undan sin diffusa berömmelse, samtidigt på väg hem. För vad har han funnit? Ett liv som översättare av romance-litteratur. Ett eget hyreskontrakt. Ett liv med några nära vänner och en älskad dotter i sju-åttaårsåldern.

Han tycker om att vandra genom stadens gator, lufta sin egen närvaro i en berättelse om tidens gång. Lägga sin tyngd i detta. Nu har han som sagt en egen dotter att ta hand om och långsamt överlåta världen på.

Det är myternas Stockholm han framförallt dras till. Det är trakten runt Johanneskyrkan, med dess egensinniga armeer han uppsöker på tidiga morgnar och försöker göra till sin, nu i den älskade dotterns sällskap. Han vill lära henne kärleken till de små tingen. Hans kärlek till att leva lyxliv och ett tillbakadraget liv förefaller ungefär lika stora.

Så när han säger att de ska gå på Operakällaren och äta potatissoppa en kväll och hon hakar på blir han glad som om detta vore der enklaste de kunde göra tillsammans, Han glömmer tala om för läsaren (och sin unge) att Operakällaren är Sveriges dyraste restaurang.

Låt oss återvända till Johannes och trakterna däromkring.

Framförallt är det Christer Pettersson, Sigge Cedergrens spelklubb Oxen och Palmemordets kufiska atmosfär som suger in honom i sin mystiska värld.

Han lyssnar till de äldre och medelålders männens dialoger på kvarterskrogarna runt om i Vasastan som har fastnat i det egendomliga Palmeältandets legender och myter. Fast ofta nog rör det sig om monomana monologer; man åldras med dem  som med andra små men väsentliga inslag i livet och som vanligt vet man inte vad man ska tro.

 

I tjocklek räknat är boken ett slags utspädd minnestripp genom ett slags inre och yttre landskap. Mot slutet hårdnar boken och blir bättre som social- och samhällsskildring när han skriver om brottet med sina föräldrar och hans pappas solkiga sätt att lura honom på pengar, Pappan smet nämligen undan ett solidariskt taget bostadslån och lämnat sonen ensam med skulden.

Men livet i Stockholm med dess nyfunna familjeliv tar över hans hjärta och själ; med sin dotter som inspiration skriver han lojhetens och löjromens evangelium. Det är vacket så.

 

 

2024-10-16

Några tips från din vinddrivne vän

 

Kom obeväpnad till platsen för brottet.

 

Tänk inte på att du är skyddslös. Gå rakt fram.

Där ligger scenen. Lägg armen om dig och ingå i tingens belysning.

 

II

Sno inte andras texter, inte ens om du är ute på den intertextuella resan.

Du behöver inte tala om vad du håller på med, men det är alltid roligt för publiken att få en inblick.

Finns det någon publik? Det vet du inte. Läs och skaffa dig en publik, låt vara liten, låt vara stor.

Ställ inte in på grund av sjukdom. Såvida det inte är något smittsamt.

 

III

 

Var vän med dina vänner, det kommer att behövas 

Bejaka inte mygel, men låt vänner bjuda dig på ett glas ibland. Var beredd pått bli utmanövrerad, gå då inte och klaga hos högre instans för det finns ingen högre instans. Världen är oresonlig.

Bär en blå rock, låt den bli sliten och smutsig men bär den utn klagan. Snart kommer du att få nya trådslitna händer.

 

2024-10-11

Apropå Nobelpriset i litteratur:

 

Jag har hittills aldrig läst något av Han Kang men är försiktigt positiv. De Nobelprisbelönade författarna från de senaste decennierna som betytt mest för mig är Tomas Tranströmer (2011), Patrick Modiano (2014), Bob Dylan (2016) och  Kazuo Ishiguro (2017). Bäst i att vara sig själv och samtidigt delta i en ekvilibristisk vershantering är den orakade kultpersonligheten Dylan och, den som har betytt mest i genren ”andligt känsloliv i lyrisk form”: Tranströmer. När jag var en ung poet som i åratal förgäves försökte ta klivet in i litteraturen genom att lita till sitt eget poesiöra hade jag lite svårt att ta till mig Tranströmers mästerskap. Men med tiden veknade min drift att tala genom poeternas ilska, och jag började söka det andliga motståndet mot materialismens ensidiga enkelspår och den i samhället överallt vanliga odemokratiska utvecklingen på ett djupare plan. Man behövde inte alltid skrika fram sitt budskap utan kunde nå fram till det genom metaforernas skapande kraft. Här träder på allvar T. T. in i sin roll som väktare över det vänliga medlevandet inom svensk poesi, som expanderar in i en världsvision

Men det är också så, naturligtvis, att Tranströmer är svensk och att du som läser detta kanske också är svensk. Vi vet mer om Tomas Tranströmer än om de andra och han kom att beröra mig på djupet genom det mänskliga mötet så som det ägde rum i Äppelviken, Stockholm, när poeter från hela jorden (någon överdrift) läste högt för honom han egna dikter. Humanismen som inkluderar direktöversättningen och utantilläsningen gavs sitt eget spår den kvällen, åtminstone i mitt eget liv och jag tackar T. T. för det.

Jag har skrivit en del dikter om Tranströmer (definitivt inte lika många som om min mentor Peter Lindforss). Två av dem kom med i min senaste diktsamling ”Någon kommer nära andra förblir borta” (Fri Press, 2024). Den här dikten uppfattar jag som viktig, den har ett test för att visa hur nära poesi kommer (eller inte) sina lyssnare. Det handlar om vad jag kallar Folklighesparadoxen.

 

det finns inte många poeter

om vilka regnrocksklädda

tvärbanetjejer

skulle ropa rätt ut

han fick det! Hon fick priset!

och sedan ta mig – en främling, konduktörsklädd –

i famn

sätt in ett annat namn

än T. T. och ni får se

hur svårt det är att föreställa sig

 

inte desto mindre

är poesi en folklig konstart

så kom över för fan!

 

Observera att den sista raden i dikten är ny, ditskriven med kulspetspennna efter Den Blinde Argus framträdande på årets poesimässa. Det var något som saknade ett tomrum och en uppmaning.

Till sist säger jag det självklara: Läs vad du vill, låt inte finhetsgraden hindra dig. Nobelvinnarna kan vara kul att kolla in, men talar de inte till dig så låt dem ligga. Själv lämnade jag Tvärbanan ett minne rikare.

 

2024-10-02

”Nu när man är död” (Bonniers 2024). Göran Greider skriver roman om Cornelis Vreeswijk


Jag visste inte om Göran Greider hade förmågan att gripa tag i sin romanpratande huvudperson och hålla fast i honom genom alla långtgående, vindlande historier som så småningom byggde upp hans liv, ibland med direkt osympatiska drag.

Från början känns det inte så. Det är snarare som att författaren bara förmår muta in ett smalt näs kring Cornelis I (min egen benämning som läsare och en gång i tiden litteraturvetare på den bullriga, utåtriktade offentliga person som Cornelis också var; beteckningen Cornelis II står för den mer inåtvände och självkritiske).

I början är romanen direkt solipsistisk, det är bara jag, jag, jag; för mig funkar romanens inledande jag-fixering dåligt, speciellt efter att ha läst Klas Gustafsons öppna och detaljrika biografi Ett bluesliv. Men så småningom lossnar det och Cornelis börjar till slut att få levande drag under Greiders författarhänder.

”Nu när man är död”, heter romanen, och man får väl tänka sig att Greider försöker ge Cornelis en bild som drastisk sanningssägare, en folkets röst..

Där lyckas Greider inte riktigt, Cornelis förblir hemlighetsfull.

Boken följer honom, från barndomen i en liten nederländsk stad, över uppväxten i Ekerö, till den gryende berömmelsen där han bedrev socionomstudier samtidigt som han lanserade sina sånger med deras rungande samhällskritik och snärtiga (övermåttan snärtiga!) gitarrspel. Han får stora framgångar med hits som ”Inatt jag drömde”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Somliga går med trasiga skor” m.m. m.fl.

Under tiden får Cornelis II allt mer att göra då tillvarons smärtsamma och sårbara sidor som han ibland måste distansera sig ifrån tar allt större plats.

Alkoholmissbruk, knark, våldsamma kärlekssorger är bara något av det hårda leverne och den vilsegångna känsla som tar täten i hans liv. För att inte tala om de jättelika skatteskulder som hänger över honom och som han länge förgäves försöker lösa. Han tvingas därför leva sitt liv i exil, i Danmark och Nederländerna, för att kunna få åtminstone några intäkter av sitt spelande kvar.

Mot slutet av boken (och historien) ger Cornelis upp, bosätter sig i sitt älskade Stockholm, känner sig äntligen hemma på nytt. Men nu är döden nära, inte Cornelis, inte ännu. Det är något annat, det är statsminister Palme som griper in.

Cornelis har nämligen samtalat med Olof Palme några gånger.. Palme ville lösa hans skattesituation. Men så kom döden i formen av skytten från den 28 februari emellan. Cornelis, som egentligen var kommunist, kunde inte låta bli att hedra Palme. Så han köpte sitt livs första kavaj och gick på begravningen. Här lyser Greiders bok med en egen tjuskraft.

 

2024-09-20

Recension av Balder nr 3/2024