Thomas Tidholm gjorde mig glad häromdagen när jag läste hans diktsamling Jordlöparens bok – om natur, konst och människor. (Wahlström & Widstrand, 2020). Tidholm är inte riktigt som andra naturnära poeter, han har ett öppnare rum och en varmare hand. Han charmar på avstånd.
Men jag skrev nyss att jag blev glad
i mötet med hans senaste bok, som alltså heter Jordlöparens bok. Den är helt
annorlunda i sina slutsatser om vilket liv vi kan skapa tillsammans, vi som bor
på den här platsen Jorden. Det finns en ganska stor strömning av
ekologiskt inriktade poeter som i själva verket vill människans utplåning, så att naturen kan få fritt spelrum,
återvända till sitt egenskapade tillstånd av balans. Ty endast så kan naturen
överleva, då människan hotar dess själva livsnerv just nu, mångfalden bland djur
och växter, artrikedomen, klimatet…
Ja, det ser
dystert ut, Men Tidholm är bland de numera ganska få som vill samarbete mellan
människa och natur, att de äntligen ska börja lära av varandra. Tidholm vill
framförallt lära ödmjukhet. Och visst behövs det. Men Tidholms dikter sträcker ut
mot allt levande och låter inte sorgen eller egenrättfärdigheten vinna.
Han fanns
i några hundra millioner år innan han fick ett namn.
Jordlöpare.
Ett så vackert namn. Vem hittade på det?
Inte han
själv. Men människan som satt där med en svart ganska
stor skalbagge framför
sig måste ha tänkt någonting, Kanske
bara… ja den löper ju
på jorden så…
Men kanske är vi alla jordlöpare? Fyll själv i svaret.
På latin:
Carabus hortensis, med små gropar i täckvingarna, eller
Carabus violaceus,
tonar i violett
Så märkliga
varelser
Och jag håller med. Jordlöpare är vackra och unika djur, Idag springer de på samma pass som vi.
