2024-05-13

Hanna Rajs - sonetter av en mästarinna

 Hanna Rajs uppmärksammade andra diktsamling "armarna" (2018)'upplevde jag som krystad i sin talspråkliga slängighet som omväxlar med en perfekt svenska som tvärtom kändes stelbent. Diskrespansen mellan hennes olika språknivåer blev för stark.

Sedan debuten 2015 har hon givit ut sina böcker på Albert Bonniers förlag. Hon har också blivit ett s.k. stort namn.

Den nya diktsamlingen, "samma, mamma" är också något väldigt speciellt, inte så mycket genom sitt tema, att besjunga en moders bortgång, vilket Hanna gör genom hela samlingen. Det speciella med den är istället hur det görs, hur författarinnan exploderar i språklig självsäkerhet och medvetenhet om konstnärlig uttryckskraft.

Först ett exempel på hennes vacklan mellan talspråkliga (medvetna) språkfel och sen en allt mer påtaglig strävan att skriva stort och högt.

du slutar svara helt den fjärde veckan

du sover fast dom säger du förstår

Så du går inte själv den sista sträckan

du slutar svara helt den fjärde veckan

yedid nefesh och sh'ma jag ber som jag kan

och från ditt öga rinner det en tår

du slutar svara helt den fjärde veckan

du sover men dom säger du förstår 




Diktjaget stannar kvar i stämningen, kommer om något allt djupare in i sorgearbetet. Skört, vackert, trasigt och rytmbegåvat.

Men vid denna punkt kommer storheten i den här diktsamlingen fram. Det är i avdelningens Sonettkrans, som uppfylls helt av hennes ande och värme. Det är Shakespeares konstart och hon har kommit fram 

Ur passagen

 

nere på Mellqvists

fortsätter kriget

Automatiskt

Han ser det redan

Alldeles för mycket av varan


Bortglömda rader


en gammal man är inte vad jag väntat mig

säger den professionelle vägvisaren

en gammal man kommer så stillsamt

uppför bergssidan

hans fot är skadad, hans ankel är gammal

hans hållning orimligt framåtlutad

faller han framåt hela vägen

i ultrarapid

då faller han även upppåt

han företer en gammal fraktur

i axeln

och ett ansikte som tagit stryk av tiden

ändå strävar han uppåt-framåt

hela han är orimlig att se

av olust mumlar sherpan

han har gått mullvadsvägen för länge,

denne man                                 

varför kan han nu plötsligt se långt

samtdigt som han titttar ner i backen

det är den inre blicken som han nu håller

utsträckt över landen

i koncentrerat framåtlutad stil

ser han genom jorden

upp mot berget Helikon


2024-05-10

Ur en pågående diktsamling

Dra ner på sockret

Inte på dikterna

Smalna av längs vägen

Bli en okänd


Dra ner på sockret

Salutera dem när de återvänder


Bli inte en likgiltighet

var en angelägenhet

Återkom med regn och befriade fåglar

Tillsätt salt mellan språket och dig 


Den första slutsatsen är att språket inte håller

när du vänder dig om och verkligen försöker







2024-05-06

Växla Ringar Med Mörkret - Bruno K Öijer (W&W, släpps 2/9-24)

 

Omslagsformgivare: Maya Eizin Öijer


Turné 2024: 9/10 – Linköping Konsert & Kongress, Linköping 11/10 – Kalmar Teater, Kalmar 18/10 – Slagthusets Teater, Malmö 19/10 – Stadsteatern, Lund 31/10+1/11– Stora Teatern, Göteborg 23/11 – Scalateatern, Karlstad 29/11 – Gävle Teater, Gävle 2/12 – Cirkus, Stockholm.

Inflation

det är inget att snacka om

poesin är bättre än någonsin

åtminstone hos dem som debuterar

och kan se ljuset före 2025

medelålders poeter har alltid varit tråkiga

hos gamla poeter lättar det igen

ungdomar borde låta pappret vila

deras måttstockar

är för otympliga

de är förstås ironiker

de med

2024-05-03

”R0-R4” av Filip Lindberg, Poise förlag

En diktsamling med titel R0-R4 ter sig obegriplig till en början. Men efter att ha läst efterordets lakoniska anteckningar under rubriken ”topografi” och googlat lite börjar bilden klarna. Det här är det gamla myndighets- och ingenjörs-Sverige som för ordet och försöker mörklägga vad som kunde blivit allvarliga reaktorolyckor.

Vad vi har här är nämligen en serie dikter om kärnkraftens (och kärnteknologins) framväxt i Sverige under framförallt början på 60-talet. Ågestaverken (R3=reaktor 3) drevs till exempel 1963-74 och demonterades under början av 2020-talet. Två ”incidenter” under dess kommersiella drift som kunde ha utvecklats till rejäla reaktorolyckor skrämmer läsaren nästan i efterhand när han/hon börjar sätta sig in i materialet.

Man anar Sveriges övertro på tekniska framsteg i ingenjörskonst och samhällsbygge, som kunde leda till rena övergrepp mot befolkningen, så länge inga tydliga kontrollinstanser funnes. Filip Lindberg skildrar detta väl, även om jag skulle vara sparsam med att betrakta det som i första hand dikter – å andra sidan, vad är det annars? Det är ett kondenserat, ibland direkt obehagligt språk uppifrån. Ofullständiga meningar är legio men vem är avsändaren? Vad är det för sanning som kommer fram?


”de kunde fantisera när de beordrades att fantisera”

 

 

2024-04-30

Klanen Beckman: Att bli och vara litterär makthavare

Hur kunde Erik Beckman uppfattas som en så central författare i svenskt 80-tal och 90-tal att han liksom krattade manegen för sina barn Åsa och Eva Beckman bara genom själva sin existens?

Åtminstone Åsa i sin bok Kulturbarn verkar ta det som en självklarhet att deras pappa var inflytelserik nog att påverka framtiden för barnen sä att de fick in ena foten i Sveriges kulturliv.

Det var väl bara vad som ankom på honom?

Erik gick bort 1995 – men även postumt var han liksom perfekt positionerad estetiskt sett inför den snart så dominerande OEI-poesin.

Till att börja med: Han tyckte inte om metaforer; denna ack så centrala diskussionspunkt i svensk poesi vid början av 00-talet.

”Dessa liknelser var en onödig transport bort från själva saken”, skriver den (dåförtiden) unga författaren Fredrik Nyberg i sitt förord till Erik Beckmans Samlade dikter (2007).

”Istället strävade han efter en maximal direkthet, en direkthet som helst skulle utspela sig innan metaforen, före centralperspektivet, som ju förresten bara var en västerländsk uppfinning som med alla till buds stående medel borde bekämpas”.

Fredrik är lite ironisk här (tror jag) men visar inte formuleringar som denna att Erik Beckman inte bara hade en stor estetisk närhet till den metaforbefriade OEI-skolan utan själv var en del av dess källor.

Jo, jag tycker det. Och Fredrik Nyberg lyfter fram en del namn på författarskap som påverkats av Erik Beckman; där märks Katarina Frostenson, Anna Hallberg, Gunnar D Hansson, Joakim Pirinen och Björner Torsson, Jag skulle kunna  nämna andra och flera.

Nu var det mitten av 00-talet och den svenska anti-metaforjakten var inne i ett expansivt skede där barnen Åsa och Eva sprang ut och in i rummet. Snart skulle Anna Hallberg och Håkan Sandell duellera om metaforens vara eller inte vara.


2024-04-24

Pooneh Rohi, Genljud (Pamflett, 2024)

En bok på nästan 400 sidor text men hälften är blanka sidor. I själva verket är inlagan på under 1000 rader, då endast ett fåtal dikter är över fyra rader. Intrycket blir kluvet, boken är en generös skrift som samtidigt känns instängd i sig själv. Den offrar inte många rader på direktkommunikation med läsaren, den talar snarast direkt till och om sig själv.

 

jag bereder platsen

för vintern

planterar pelargoner

i nya krukor

 

och platsen

ler mot världen

och stjälkarna är

utan början och utan slut

 

(s. 157-159)

 

Det är klart, att efter Ola Julën och Orissa är det mesta tillåtet eller gjort  i svensk poesi vad gäller speciellt mängdverkan.

Orissa är skum för den både känns tjock och tunn, samtidigt, lite som Pooneh Rohis dikter, förutom att Ola går ut mycket hårdare och håller uppe stressen genom hela sin diktsamling..

Genljud som är hennes första diktsamling efter bl.a. romanen Araben står verkligen för en typ av poesi som gör mig konsternerad. Det är en till det yttre väldigt tjock samling (det tror jag att jag redan sagt), med hårda pärmar dessutom. En tuff satsning för lilla förlaget Pamflett.

Jag talade om en koppling till Ola Juléns Orissa men innehållsmässigt är det inte så. Nej, Genljud har ett annat syfte. Bokens tema är flyktingens väg genom den natur och kultur som omger henne dit hon kommer. Barn som kommer hit till Sverige ställer allt på sin spets och får diktjaget att undra över det kyliga klimatet med urgamla rullstensåsar här i norr, Hur ska hennes barn känna sig hemma här och hur ska de lära sig att tala till växtligheten med ett språk som den förstår? Det är andra föreställningar, andra färger, andra arter. Nu verkar inte barnen lida över det, utan snarare i ökande takt vända ögon och sinne mot den nordiska miljö de har att leva i, medan diktjaget-mamman drömmer om en återgång till ett mer genomvarmt klimat där människorna upplevdes annorlunda än i det nordiska.

Som synes av diktcitaten här ovan greppar även mamman denna förvandling med ett relativt lugn, bygger så småningom sin egen närvaro i det nya landet.

Det här är möjligen en banal historia, centrum saknas, orden radas upp på ett sätt som är vackert men knappast erbjuder någon överraskning eller något djupare utspel. Projektet omplantering av små människor till en annan trädgård  av mörker och kyla under större delen av året dominerar helt.

Pooneh Rohis språk har en fin fingertoppskänsla, kanske är detta en del av vad som brukar kallas för gröna fingrar!  I sin dubbla åkallan av det liv som ligger framför henne (liksom av det liv som liger framför hennes barn) räcker rösten inte riktigt till för att hålla uppe intresset i uppemot 400 sidor. De blanka sidorna, som är varannan sida i boken, förklarar jag med tanken att de visar upp avtåndet mellan nord och syd, mellan gammalt och nytt.

”When the Saints”


Jag begär polistillstånd

för att läsa dikter av Peter Lindforss

utanför Filadelfiakyrkan

den 26 juli

 

det behövs lite performativ dikt

i Stockholm

och BKÖ:s formulering

ligger kvar under jorden

 

trumpetaren spelar

för att hedra

alla utsatta människor i Klara

 

”When the Saints”

står alltid på programmet

de borrar sig in i stjärnorna

 

2024-04-21

Ingela Strandberg, När jag var snö (Norstedts 2024)

Dikter baserade i landsbygden har onekligen en annan ton, ett annat perspektiv, än de som rör sig i storstadens artificiella ljus. Den nakna sanningen finns på landet, om man ska tro Ingela Strandberg i När jag var snö (Norstedts, 2024).

Ingela Strandberg har länge besjungit vildheten inom sig och utom sig. Hon har känt naturen som blodsmak, kåthet, bundenhet, och letat efter en flyktväg, sittande vid en busshållplats hela natten, betraktande stjärnbilderna.

Nu är hon sedan något decennium tillbaka utropad som en av de viktiga svenska poeterna, hennes naturkänsla vinner nya läsare.

I den nya boken är det en katt som har gått bort, som driver på samtalet i existentiell riktning.

 

Innan katten försvinner i jorden

sitter jag en stund och ser på honom

 

Jag sluter inte hans ögon

De ser ju det outgrundliga

 

Kom inte och säg något nedlåtande nu, om det enkla i språk och vision, nu när närvaron läser sin egen nötta andning. Och tar livtag på döden.