Ny diktsamling av Håkan Sandell - "Lampor i gryningen"!

I dagarna kommer det en ny diktsamling av Håkan Sandell. Den forna medlemmen i Malmöligan är synnerligen produktiv. Kanske beror hans kreativitet på den självvalda exilen, numera i Oslo. 
Sedan debuten 1981 har han givit ut närmare 30 diktsamlingar. Sedan 2020 har det kommit 6 titlar + mastodontvolymen Urvalet Så : dikter 1981 - 2020. Den 902 sidor tjocka samlingsvolymen gavs ut av det lilla hängivna Malmöförlaget Smockadoll. Det är även de som nu ger ut den aktuella diktsamlingen Lampor i gryningen : dikter till Salome. Detta är den avslutande delen i trilogin Tre floder, som föregåtts av Där våra floder rinner samman (Faethon, 2024), Under jagande moln (Fri Press, 2025). Dessa diktsamlingar är också självständiga symfonier, där röster, färger och motiv rör sig med en enastående lätthet genom olika tider. Allt är närvarande. Med sin sena produktion Sandell sin ställning som en av nordens mest särpräglade och produktiva poeter. I samband med boksläppet i Malmö  (se annons) kommer Håkan Sandell även att framträda med uppläsning. Jag kommer troligen att missa detta event, men uppmanar alla i som har möjlighet att bege sig till Andy's Corner i Malmö!

Fem dikter av Håkan Sandell
ur Lampor i gryningen (Smockadoll, 2026)

                     *

En mörknad spegelsal tycks kärleken
när dygnsskiftet närmar sig försiktigt.
Nagelsalonger pekar vägen spretande
ikväll, likt en uttorkad buskes kvistar.
Det är vår tid, där du har att ta dig fram
längs kedjecaféernas likt störtade fåglar
senkomna gäster, och likaså glesnat
har tiggarna rest sig upp, uppmålade
på skimrande luft står förväntningar klara.
Cykelbud ropar jäktat ut sina kodnummer
vid butiksdiskarna, till den ljumma sushin.
Vår tid så genomkommersialiserat tillvand
att i stilla rodd på strömmen Privilegium
vi allihop kryssar ut på ett och samma hav
mellan frihetens blinkande lyktor.

                       *

Jag har tänkt mycket på dig igen, hur

du ämnar genomresa denna sena värld

för att uppleva den ny, ursprunglig,

där all gråskäggig tid håller fram: nu,

och försvunna platser håller fram: här.

Hur du skall uppleva var blågrönt kupad

dag såsom hängande inflätad i solstrålar.

Att monument stiger fram meningsfulla,

aktuella, ur det trötta livets bakgrund.

Att salladen tycks fräsch, grändens urinlukt

också känns, och att du hos unga män,

med smalnade rävinneögon, spårar skönhet.

Att om det där ute råder ljus renässans

eller mörkt förfall inte är så avgörande för dig.

                      *

Tänk om: nyss landad på planeten Jorden,

nog av ungdom kvar i en, behov av ett hotell

plus ett varmt mål mat snabbt serverat!

Det är fallande kväll, reklamskyltar tänds,

träden i lövskrud, syret alldeles härligt.

Hur angeläget kan det då vara att tala

om kulturens nergång när man uppenbart

har anlänt till den mest blåskimrande pärla.

Hur kan det komma sig att som åldrad och trött

framstår all förståndig filosofisk uppgivenhet

över dammiga böcker, medan starkt kött

fått kokainet gömt med så stor sinnrikhet

på containerskeppen nere i industrihamnen,

effektivt lossade under flammande lyktor.

                      *

Det har tidigare funnits sublimare höjder,

men svårt att ställa en värld mot en annan.

da Vincis värld var lika smutsig i hörnen,

den blinde tiggaren gavs aldrig färgerna,

kurtisanen dog ung på sparkapitalet,

skepp gick i hamn med söndertrasade segel,

oljekrukan som sprack gick inte att laga.

Natt, väl så svart som den slocknade facklan,

fast ljus bryts också i venetianska kulörer

i vårt nu, med dess töckniga kristallkula,

på vårt klot mitt i lättcirklande rymdskrot.

Hjärtat visar sig bara i vad handen gör,

så är det ännu, och konsten förblir en vän,

ängeln uttrycker sin längtan genom besök.

                      *

Jag skrev ett brev till dig utan pappersark,

i tanken, i sen utenatt under lamporna.

Moln seglande under mörklagd sommar.

Dygnet för långt kommet för att sms:a.

Det finns ju bara en väg, den att modigt

ha kastat sig ut i de febriga vindarna

och skaffa sig sin egen skimrande bild

av världen i dess bredd, av gren och rot,

av gott och ont, en värld född ur sitt sår

men med sina egna läkande kanter.

Och så återvända, solen känd på armarna,

ur Persefones frigivna gröna månader.

Morgon, fågelsång hörd i en ond värld.

Jo, är inte den meningen självmotsägelse?

Varje utsagas ordsats kysser sin motsats.

En text om Kristian Lundberg, skriven av Mats Granberg

(Kristian Lundberg. Foto: Jenny Hedberg)

Kulturjournalisten Mats Granberg var under många år redaktör på Norrköpings Tidningar och lärde då känna Kristian Lundberg, först som anlitad frilansskribent och senare som vän. 

“Låt oss förvandlas — Låt oss förintas”

”Dikten blir ett slags ingenmansland
där de döda kan röra sig intill oss andra
levande, vi kan gå sida intill sida”

(Kristian Lundberg ur dikten Söndag, publicerad i Norrköpings Tidningar 2015.)


På trettio år skrev Kristian Lundberg fyrtio böcker vid sidan om en lång rad tidningsartiklar, kritik, essäer och debattinlägg. Idag får jag känslan av att hans författarskap är smått bortglömt.
De inledande dikterna av Kristian Lundberg i "Låt oss förvandlas" (Ellerströms, 2017) är versioner av sju dikter av honom som publicerades på NT:s kultursida redan 2015.
Skillnaderna kan bero på att han inte deltog i slutredigeringen av boken från 2017. Han försvann, gjorde sig onåbar på väg mot sin egen förvandling och förintelse. Då skulle i så fall dikterna som publicerades i tidningen vara mer ursprungliga och mer i enlighet med Kristians intentioner.
Min relation till Kristian Lundberg var först läsarens och senare redaktörens, vi hade god, om än inte alltid tät kontakt, först affärsmässigt, sedan personligt. Vi blev vänner.
Vi höll flera författarsamtal tillsammans och hade alltid roligt. Fast när Kristian dog den 27 april 2022 hade jag glömt bort de sju dikterna, som jag själv kallade Dagarna. Men en flitig läsare, Heidi Swartz Löfstedt, påminde mig om dessa. Hon hade klippt ut dem, sparat dem och nu tagit fram dem igen. Jag bad henne skicka dem, och plötsligt hade jag sju dikter av Kristian Lundberg i mobilen,
Själv hävdade Kristian ofta att han skrev samma dikt om och om igen, en sanning med modifikation. Ett av Kristians favoritord var kalejdoskopisk. Han använde det ofta och inte minst för att beskriva sitt skrivande.
Kristian Lundbergs dikter börjar ofta på ett likartat sätt. Ett rum, en morgon, dagsljuset vitt och obefläckat. Allt ska börja om. Dikten skulle fyllas till brädden av allt det viktiga som världen — och existensen — rymde. Hans dikter kan läsas som skapelseberättelser. De speglar också en förundran han själv kände över att kunna skriva poesi och en häpnad över att han faktiskt gjorde det.
Poeten Håkan Sandell har skrivit att han först mötte Kristian Lundberg 1986 tillsammans med hans vänner Love Lappalainen och Jens Sjöwall Wahlöö. Kristian debuterade i Loves tidskrift "Det där". Redan tidigare, skrev Håkan Sandell, hade vi inviterat Kristian till uppläsningar, där han visade sig besitta konsten att kunna improvisera långa dikter som han hittade på medan han talade.
Kristian Lundberg var en mycket produktiv poet, och mellan hans poesi och hans prosa var gränsövergångarna alltid öppna, oftast var det poesin som migrerade till prosan — och med hans eget ord kalejdoskopiskt — vreds perspektivet med små förskjutningar.
Produktiva författare är inte sällsynta, men något som faktiskt är ovanligt är att hans författarskap rymmer så många poetiker, böcker om att skriva dikt, om vad dikten är och vad den ska rymma.
Tre av hans böcker ägnas åt detta: "Är och blir" (Ellerströms, 1996), "Anteckningar om det som består" (Pequod Press, 1998) samt "Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du" (Ellerströms, 2015). Den sistnämnda är både poesi och poetik. Och det draget är genomgående. "En hemstad - Berättelsen om att färdas genom klassmörkret" (W&W, 2013) är även den ett slags poetik. Jag anser den som en av hans bästa prosaböcker.


Själsfränden Petter Bergman
Kristian och jag hade en gemensam favoritpoet: Petter Bergman (1934-1986). Ett poetisk underbarn som debuterade när han var arton år, med diktsamlingen "Varje skiftande gestalt" (Metamorfos, 1952). Bergman blev tidigt alkoholberoende, men fann sitt tilltal och publik genom sina diktsamlingar och som kritiker och journalist på Aftonbladets kultursida under Karl Vennbergs och senare Agneta Pleijels ledning.
Jag minns hur bestört och förbannad Kristian Lundberg var — en vrede jag delade — över att Petter Bergman inte kom med i  "Svensk poesi" (Bonniers, 2016) den stora antologin med svensk poesi. Kristian hävdade att skälet enbart kunde vara politiskt. Bergman var mycket beläst. Han var influerad av marxism och existentialism. Nu har denna auktoritära rikslikare kommit i ny upplaga, men Petter Bergman är nog borta för alltid.
"I Dagarna", dikterna som Kristian Lundberg skrev för NT:s kultursida, heter det:

”vi kommer
upplösas och bara upphöra
lämna mig inte nu, det är inte
våra rum, inte vår historia, det
är en sjukdom, det är inte en berättelse,
det är en lördag medan krampen släpper”


De sista orden är en uppenbar allusion på Petter Bergmans diktsamling Så länge krampen släpper från 1967. Likt Bergman kände Kristian Lundberg igen tillståndet då krampen släppte och det vita papperet lyste med ett befriande vitt ljus
Annars nämnde Kristian Lundberg ofta Bergmans sista, postuma diktsamling "Tilltal : Jonnas bok" (Bra Lyrik, 1987). I sitt författarskap — och tyvärr också i sitt liv — sökte Lundberg ofta en existentiell nollpunkt som han fann i Bergmans sena dikter:

”Vi önskade en annan värld
att leva i, ett annat samhälle.
Det får vi aldrig se: vi ser
ett samhälle att dö i.”

Resterande del av Den första dikten (ur "Barndomens gator", Bonniers 1983) är uppfordrande, upprorisk och mer optimistisk.
Kristian Lundberg och Petter Bergman var själsfränder.


Malmö Centralstation
Jag brukade gilla att anlända till Centralstationen i Malmö, full av folk och mina förväntningar en vardagsförmiddag. Utanför stationen mötte jag kanalen, och det klassiska Hotel Savoy. Jag hade ett rum, pengar och timmar av disciplinerad frihet att disponera. Kanske var det jag upplevde helt enkelt lycka.
Numera är det inte så längre, men jag kan ännu känna känslan. Tillståndet. Lyckan.
Jag blev inte förvånad över att Centralstationen förekommer i en av Kristian Lundbergs dikter som trycktes i NT.

”Dikten blir ett slags ingenmansland
där de döda kan röra sig intill oss andra
levande, vi kan gå sida intill sida
uttala mening efter mening
bara låta allt stanna upp, växla bort
som när man tidigt en morgon
nere på Centralstation /.../”

Jag har kortat av citatet medvetet.


I sin sista prosabok, "Sånger vid avgrunden", (Bladh by Bladh, 2021) heter det: ”Malmö Centralstation är min slutstation. Det är här min cirkel öppnas och sluts”.
Två väktare på det tidiga morgonpasset bjuder då och då Kristian på kaffe och bulle. Väktarnas oegennyttiga handling blir betydelsefull för honom. Alla hans ägodelar får plats i en ryggsäck. Men han har även en dator. Det är morgon. Han skriver och världen omkring honom vaknar på nytt.
Det var också på stationen, i bokhandeln Pocket Shop, som Jenny Hedberg arbetade. Hon blev Kristians sista partner, och utan henne hade han inte kommit tillbaka de sista åren.
Jag är inte så naiv att jag tycker att "Sånger vid avgrunden" är en rent självbiografisk berättelse. Den är en litterär konstruktion, ännu en fiktion. Kristian Lundberg tar sig också här ett antal poetiska friheter, som alltid. Det hör till. Man förleds nästan att tro att denna helvetesskildring hette Sånger från avgrunden, men det gör den inte. Sångerna, texten, skrevs vid avgrundens rand. En betydelsefull distinktion, rentav avgörande.
Det bästa exemplet på detta är händelsen när Kristian är tvångsintagen och fråntagen sin mobil, och temporärt får den tillbaka när en ur personalen säger att Gustaf Fröding söker honom.
Det är självfallet inte Fröding som ringer utan ordföranden i juryn till Frödingpriset som meddelar Kristian att han är årets mottagare av priset. Kristian behöver — som alltid — pengar. Men det är Jenny som ordnar rymningen, transporten till Värmland och arrangerar återföreningen mellan Kristian och hans far. Det sistnämnda är så osannolikt att ett bildbevis får komplettera berättelsen på bokomslagets innerflik. Fotografiet visar en glad, svettblank Kristian Lundberg iförd en för trång skjorta med armen kring en svartklädd, inte helt olik, en äldre man.
Alla som läst Lundbergs poesi och prosa vet hur stor roll en frånvarande fadern spelar i hans författarskap. I den mer självbiografiska prosan är han pappan som övergav sin familj och bröt kontakten med den, i poesin transformeras han ibland till en kristusliknande gestalt som övergivit allt och alla.
Jenny Hedbergs roll för Kristians sista år har såvitt jag vet aldrig blivit berättad. Kvinnorna i hans författarskap är ofta osynliggjorda. Utan Jenny och hade Kristian Lundberg aldrig kunnat ge ut sina sista böcker. "Requiem över en förlorad son" Lindelöws, 2019) respektive "En liten bok om helvetet" (Lindelöws, 2020) är båda tillägnade Jenny Hedberg. De flyttade till Skurup, och det var Jenny som såg till att Kristians sista författarsamtal kunde hållas på Skurups bibliotek.
Liksom hans sista tv-framträdande i SVT:s Fråga doktorn. Viktig för "Sånger vid avgrunden" var också hans sista förläggare Annika Bladh.


Det var också på Malmö Centralstation, på Espresso House, Kristian och jag träffades för sista gången. Vi talade om våra barn först och alltid. Sedan kulturjournalistiken, litteraturen och samhället. Vi var båda pessimistiska men inte obrutna.
Sedan försvann Kristian. Jag fick inte längre tag på honom. Efter ett tag hörde jag illavarslande rykten om att han drabbats av en svår sjukdom, eller att han rentav var död.
Det sista stämde inte, vi fick kontakt igen och jag läste hans sista böcker. Han dog i april 2022.
Det var inte bara jag som saknade honom. En av de finaste reaktionerna var en insändare av en kvinna i DN som, som läst "Sånger vid avgrunden". Hon föreslog att till minne av Kristian skulle man inrätta en fast sittplats på Espresso House på Malmö Centralstation för missbrukare och hemlösa.
Det var ett fint, trösterikt förslag och, tror jag, en alldeles sann idé i Kristian Lundbergs anda.
Det förvånar väl ingen att det inte har blivit verklighet.


Valet 2026

Hösten 2026 är det val på nytt. Jag ser till att förtidsrösta. Måndagen före valet går jag förbi Miljöpartiets valstuga i centrala Norrköping. En kvinna bjuder mig på en karamell. Jag gör henne generad när jag frågar om den är ekologisk.Väl hemma tar jag fram Kristian Lundbergs mest explicita politiska bok: "Det här inte mitt land" (Atlas 2014).
Jag läser om förvaret för flyktingar i Åstorp, Örkelljunga kommun. Sverigedemokraterna har fått hela 13,1 % i det senaste valet, och han skriver om den grymma avhumaniseringen av människor på förvaret. Och det ska bara bli värre. Några år senare skulle Kristian Lundberg bidra till sin egen avhumanisering, och själv utsättas för den.
2026 saknar jag hans röst, inte bara i poesin, politiken och samhällsdebatten.


Det framkommer ibland i Kristians dikter att de är en väg till förvandling. De skapelseberättelser jag nämnde förut var försök att förändra situationen och befria människorna.
De döda rör sig i veckodagsdikterna i Norrköpings Tidningar sida vid sida med de levande, fast också här är övergångarna öppna. Döden ses understundom som befrielse, då och då som förintelse. Skillnaden mellan dem är smärtsamt liten: 

Låt oss förvandlas, låt oss förintas. Politiskt såväl som existentiellt.
Valet är vårt.

Mats Granberg, Norrköping september, 2026.

Dikter om postpunk, soul och reggae på Poesimässan

Idag lördag 19 september är det dags för årets Poesimässa på Tranströmerbiblioteket vid Medborgarplatsen. DBA och Megafon har ett litet bokbord även i år och vi som sitter där blir glada om du kommer dit och säger Hej!

Kl. 14 så läser Jan Hjalmarsson och undertecknad ur sina båda 7-tumssinglar Rewind och Fuzzbox på Stora scenen, vån. 6.

Dagen till ära släpps även Fuzzbox digitalt. Vill du läsa den på skärm, klicka här.

Programmet för lördagen finns här, och förutom Dubbelpoeterna läser bl a Lars Hermansson, Robert Ulvede, Isabella Nilsson, Gatuduvan, Naima Chahboun, Johan Nordbeck, Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Arne Johnsson.

Hoppas vi ses /Ola

POESIPARTIETS VALMANIFEST - 2026

Den 13 september är det dags för Riksdagsval. Eftersom de flesta av riksdagspartierna inte lyfter fram frågor om litteratur och poesi i någon större utsträckning presenterar vi nu POESIPARTIETS valmanifest. Ett fiktivt parti med ett realistiskt poesiprogram, som tar Orden på allvar.

...

DAGS ATT TA POESIN PÅ ALLVAR!

DIKTER BORDE RÄCKA TILL BÅDE MAT OCH HYRA!

EN MER SJÄLVSTÄNDIG SAMTIDSPOESI!

INFÖR EN STATLIG POETKARTA! ALLA SKALL KUNNA SE VAR POETERNA BOR!

ATT VÄLJA POESI SKALL INTE VARA EN LYX!

ÖVERTIDSERSÄTTNING I SAMBAND MED NATTDIKTNING + GRATIS KAFFE!

TRYGG DIKT - STARK FRAMTID!

ORDNING OCH REDA - I HELA DIKTEN! 

FRIA SKRIVMASKINER OCH FÄRGBAND ÅT ALLA POETER!

PROSA ÄR DISCO - POESI ÄR ROCK´N´ROLL!

FLER OKRIMINELLA GÄNGPOETER!

FLER SEMIKOLON I POESIN ;

HÅRDARE TAG MOT SPRÅKPOLISER!

ÖPPNA ALLA GRÄNSER, LÅT POESIN FLÖDA FRITT I VÄRLDEN!

POESIBONUS FÖR VARJE UTGIVEN DIKTSAMLING!

INFÖR ETT HÖGKOSTNADSSKYDD FÖR INKÖP AV DIKTSAMLINGAR!

MER PROCENT PER DIKT %

DIKTERNA SKALL BLI FLER!

SKRIVRO - FÖR DIN POESI!

VI FÅR DIKTER GJORDA!

VI TAR ANSVAR - FÖR DIN DIKT!

ÖKAD TRYGGHET I POESIN!

LITTERATUREN VINNER PÅ EN GRÖNARE POESI!

MER KVAR AV ORDEN - MER POESI OCH PROSA EFTER SKATT!

VI GÖR DIKTEN TILL DIKT IGEN!

TRO PÅ POESIN!

MER RIM OCH MINDRE RESON I VARDAGEN!!!

TRO PÅ SVERIGES POETER - RÖSTA PÅ POESIPARTIET!

Fotnot: Ovanstående valmanifest är inte framtagen med hjälp av AI utan är resultatet av en hårt arbetande ready-made-poet som klippt och klistrat bland andra partiers valaffischer och budskap. Poesipartiets Konstminister Jöran Linder har också bidragit med poetisk propaganda.

Nya vallöften tillkommer innan valdagen 13/9.

Nicko Smith recenserar Louise Halvardssons ÅSEXUELL - en våt kärlekshistoria (Poesiwerken Publishing, 2026)

Nedanstående recension är skriven av Nicko Smith, poet och kulturskribent som är bosatt i Vasa. Han har under ett antal år drivit poesibloggen NICKOPOET.com, det främsta forumet för svensk- och finlandsvensk poesi. Genom recensioner, intervjuer, dikter, betraktelser så är han troligen den skribent som har bäst koll på den svenskspråkiga poesin. Hans egna diktsamlingar är också väl värda att läsa, t.ex. "Bipolära skeppsbrott i Österbotten" (2016),  "Järnjungfrupoesi" (2022), "Dikter i urval" (2023), "Bortom Färgsundet" (2026).  /red.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Författare: Nicko Smith
Publicerad: 2026-08-22, nickpoet.com

Det börjar som en ganska absurd kärlekshistoria. En kvinna blir förälskad i en å.

Inte särskilt många diktsamlingar har en sådan öppningsreplik. Men Louise Halvardssons Åsexuell gör det och vägrar sedan släppa taget. Här finns en å som heter Assman, en poetisk kärleksrelation som är både erotisk, komisk, ekologisk och stundtals ganska sorglig.

Halvardsson har byggt hela samlingen kring ordet ”å”. Det blir inte bara ett vattendrag utan också ett språkligt lekfält. Samlingen är indelad i avsnitt som Återstoden, Åsynen, Åtrån, Årsverket, Åverkan, Åtskiljandet, Ångern och Återfallet. Inför varje del får vi en ordboksdefinition, nästan som om poeten försöker skapa ett helt eget lexikon för denna märkliga kärlek.

Och det fungerar.

För Åsexuell är lika mycket en bok om språk som om sex och natur.

Det är också där Halvardsson är som bäst. Hon tar vardagliga saker och vrider dem ett halvt varv. En flytt blir en separation. En badtur blir en erotisk akt. Vattennivån blir en känslomässig temperaturmätare. En burk med innehåll från ån blir en kärleksrelik i skafferiet. Till och med Blocket, bostadskön, Instagram, Platsbanken och bussarna får plats i denna märkliga romans.

Det gör att dikterna aldrig känns särskilt högtidliga.

Och tur är väl det.

Halvardsson skriver med en punkpoets direkta blick. Hon är inte rädd för kön, kroppsvätskor, ålder, celluliter, svett, urin eller dålig lukt. Tvärtom använder hon det som motmedel mot den romantiska naturbilden. Ån är inte någon vacker liten metaforisk bäck som skimrar i kvällsljuset. Den kan vara kall, grumlig, stinkande, lerig och full av sådant som människor slänger i den.

Precis som kärleken, alltså.

Det finns också en tydlig humor i hur berättarjaget behandlar ån som en faktisk partner. Hon visar bilder på ån när andra visar bilder på partners och hundar. Hon leker med tanken på jobb som å-ambassadör och åsköterska, räknar på avståndet till sin älskade och börjar till och med notera andra vatten på närmare håll. Och när tvivlet kommer googlar hon frågan: är det normalt att vara attraherad av en å?

Men under humorn finns hela tiden frågan: Vad är egentligen en kärleksrelation?

Måste den bygga på två människor? Måste den vara sexuell? Måste den vara ömsesidig? Och vad händer när den ena parten i relationen inte kan svara, protestera eller flytta med?

Där blir Åsexuell mer intressant än den första idén kanske antyder. Förhållandet till ån är dessutom märkligt asymmetriskt. Jaget kan älska, längta, bli svartsjukt, flytta och ångra sig. Ån bara ligger där. Eller rinner. Den är både älskare och landskap. Både kropp och plats.

Och kanske är det just det som gör separationen mot slutet så effektiv.

När berättarjaget flyttar till staden försvinner inte ån. Den fortsätter att rinna. Det är människan som har lämnat. Där finns plötsligt något betydligt sorgligare än alla tidigare sexuella ordlekar. Stadens vita väggar, hyreshus och spårvagnar ställs mot vattnet, gräset och kroppen. Avståndet blir konkret: över hundra kilometer.

Då blir Åsexuell också en bok om att lämna en plats man egentligen inte är färdig med.

Och det är kanske här Halvardssons punkbakgrund blir tydligast. Hon skriver inte den där sortens poesi där man försiktigt står bredvid känslan och betraktar den. Hon kastar sig rakt ner i den. Ibland med huvudet före.

Det kan också vara samlingens svaghet.

När samma sexuella bildspråk återkommer gång på gång tappar vissa dikter lite av sin kraft. Det som först känns provocerande blir efter ett tag en del av systemet. Ån har blivit så sexuellt laddad att nästan allt kan tolkas som sex. Ibland önskar jag därför att Halvardsson hade hållit tillbaka en aning.

Men samtidigt är det svårt att klaga på att en bok som heter Åsexuell är just… åsexuell.

Detta är en märklig och ibland överraskande diktsamling om begär, natur och behovet av att höra hemma någonstans. Den handlar om en å, men egentligen handlar den lika mycket om människan som står bredvid den.

Om att vilja bli sedd.

Om att vilja bli berörd.

Och om hur svårt det kan vara att lämna något som aldrig ens kunde följa med.

Ny diktsamling av Lennart Sjögren!

Lennart Sjögren (född 1930) har släppt en ny diktsamling, kanske den trettioandra i ordningen sedan debuten 1958. Det är en stor litterär händelse inte bara i Byxelkrok och på Öland utan även i Sverige och övriga världen. Ett hundratal personer hade samlats i Borgholms Folkets Hus för att fira detta boksläpp, med uppläsningar, musik, föredrag, film kaffe och bulle. Tillställningen orkestrerades av Litteraturnod Vimmerby.

Omslagsillustration: Eva Forsberg

Till er

gråa kalkstenshällar mot Kalmarsund

vill jag en sen vinterdag

ställa frågan om livet

Inte för att få ett svar

men för den sena dagens skull

och för att det är brukligt att ställa frågor

som inte har något svar

När det är som nu är sten var liv

När jag sluter ögonen

tycker jag mig höra sorlet ur den tid

när fisklikt simmade omkring

som snäckor, som räfflade stavar och annat

långt innan ni kallades ortoceratiter

i ert vatten utan namn och utan svindeln

Ni ger mig svindeln

Var ni då helt fria i er tanke

eller drömde ni om en annan frihet

än den tiden gav

Och nu när ni är så nära varann

säg mig vad ni vet om tiden och dess natur

varför det blev så här med de levande

och med de döda

Ska ni en gång bryta er loss ur det förstenade

och återgå till ert unga liv

eller har ni i det förstenade

ett liv jag inte känner?

"Eyeless in USA" - 7.IV.26

 

     Ett finger 

     på avtryckaren

     Ditt finger

     I Fiendens Öga

           (dikt av Thomas C Ericsson, ur "före detta", 1992)