2024-02-18

Vintertid


Mina metaforer

flyger trögt

över staden

 

Jag är uppe

tidigt eller sent

nästan orörlig

 

tempelgången

blir sakta varse

min närvaro,

mina tiggda frukter

 

får en extra timme att

skriva på

med förfrusna händer

 

Körsbärsvinet i påsen

bölgar

ska vi nu börja om

i extrem vind

skrivandet?

 

 

Finns det någon som

säger

Raring längre

tror inte det

 

Jag och dikterna

irrar omkring

på gatorna

Du ber dikterna

att ordna en sovplats åt dig

 

Hur ska du undvika

att bli blåst

av det modernas vind?

 

Krigsår - dikter om Ukrainakriget, av Rimma Markova

Vad skulle hon göra av alla saker

kläderna var fina,

oanvända och rena:

De hade blivit trånga alldeles för fort.

Vem skulle hon ge alla böcker?

De går ju inte att slänga bort.


Allt löste sig enkelt och snabbt – en raket

mitt i medarbetarhuset på Charkovs universitet,

alla ägodelar gick upp i rök och damm.

Själv föll hon i smutsen vid helvetets port.

Då kom två ljusa änglar, som eskort:

– Flyg upp med oss nu, madam.


ur diktsamlingen Krigsår av Rimma Markova, översatt av Maria Rodikova l

Snart är det¨andra årsdagen av Putins överfallskrig på Ukraina, Oändigt smärtsamma är Markovas dikter om kriget, och en del klarar jag knappt av att läsa, men där finns även en skönhet i hjärtat och tanken, gud vet var den kommer ifrån


Min bok recenserad av Bernur, med kommentar

Snäll recension av Bernur på min nya diktsamling.
Han har invändningar mot att jag skriver rätt mycket om 80-talet men det kan jag förklara varför:

1) 80-talet är en historisk epok då det hände väldigt mycket inom litteraturen och skrivande människor gavs chanser
2) det är (förstås) en historisk epok även i mitt privata liv. Jag var ju för sjutton ung på den tiden och ungdomen vågar allt... Redan då var poesi på liv och död, och gångna tider ger en ironisk belysning åt det som händer - eller inte händer - idag. Ett öppnare skede, alltså.

P.S. Jag var inte grundare av Den Blinde Argus anno 1985, jag kom in som redaktör 1987. Rätt namn är Thomas C Ericsson, äras den som äras bör.

2024-02-15

Sedan jag sett bilden på köande till soppköket i S:ta Clara kyrka i Stockholm 2012

Fan ta er

Ni som gjorde detta möjligt

Ni utan empati, ni utan förnuft

Ni som mycket väl visste

vad spelet gick ut på

ni som visste vad resultatet skulle bli

Ni som såg en chans

att äntligen få straffa tredje man

han som alltid har varit er svaga punkt

det bidragstörstande kräket

den svage, den sjuke, den Andre

som ni om natten fasade

för att möta er själva i honom

Nu har ni nästan krossat honom

men jag lovar er, ni män utan stolthet

Han kommer att förfölja er länge än

Och era barn kommer att se på er med förakt


Originaldikt av Peter Lindforss, ingår i En plats dit nästan ingen går, den nya samlingen med efterlämnade dikter av Peter som utkommer i mars. I urval av Andreas Björsten & Jonas Ellerström

2024-02-03

Poeterna utom tävlan

Det var utannonserat Poetry Slam

Men det var något som skavde

Poeterna ville vara ute barfota

I leran och gröngräset

Inte tävla, bara läsa dikt och festa

I en broderskapskänsla som förhärskade

Och hålla scenen vidöppen för alla

 

 

Jag tittar tillbaks mot händelsen

som kom att visa vägen

till den bästa fria fortsättningen                       

när slam-poeterna möttes i gemenskap i Hultsfred

och liksom bara ville se till att poesin levde

inte ställa upp

i den ständiga tävlingen

 

 

 

Poeterna sa: vi tävlar inte längre

Vi bara läser

de gav sig hän åt scenen

med samma eller ännu mer

av denna furiösa energi

och ekvilibristik som estradpoesi är mäktig

Bara med den viktiga skillnaden

Att det räknades inga poäng den kvällen

Detta var i Hultsfred 2002

Publikt och kvalitetsmässigt

den största segern

sedan byggnadsarbetare

och metallarbetare

byggde upp Poetry Slam från ingenting

Chicago 1992

Senare Rinkeby

och Erkki Lappalainen

som tog slammet till Sverige

var en levande ikon inget monument

men Rinkeby-Kista borde aldrig gett honom sparken

själv har jag blivit en gammal man som inte passar in där (heller) men minns stunder när allt

föll på plats

I Hultsfred 2002-2003

Skämdes jag inte för slam

 

 

 

 

 

 

 

 

2024-02-01

Ingen och alltid

Det man ber om

vill den andra aldrig ge       

 

Så förblir det

resten av livet

 

Det man bryr sig om

vill den andra inte se

 

Så förblir det

resten av livet

 

Alltid

 

Utom i undantagens värld

om det finns någon sådan

 

Det är alltid nån annan som ska fram

 

Alltid

 

Vem bryr sig mindre än andra

hur vi har haft det

 

Ingen

 

Det är alltid nån annan

som ska fram

till bordet

i rummets mitt

där människorna finns

 

Makt och inflytande

 

Alltid

 

Det tar lång tid för kärleken att nå fram

Tiden sätter sina fläckar

i hans ansikte

 

Långsamma saker

Tid går över

Våldsamma saker

Tid går över

och vidgår sin brist

på tålamod

Känner du ett raseri

över tingen

det kommer alltid

och ingen

på temperamentets solljusa minnesgårdar


Copyright: Andreas Björsten 

2024-01-31

Svavel X 2

Trombones 16-sidiga Svavelserie kan innehålla överraskningar och gör det nästan som standardutförande. Något konceptuellt upplägg brukar ligga i grunden, annars är de 16 sidorna ett slags fria fönster att rista i.

Svavelserien har funnits i 12 år och har ofta varit stora (små) upplevelser för läsaren.

En dos socialrealism känns ändå som en nyhet i tillägnelsen. De senaste utgåvorna (skrifterna kommer ofta i par) är Emma Helgessons ”Till Seppo” och Anders Almingefeldts ”mina dåliga slagsmål”.

Helgessons bok är en lyrisk rapport från Vård-Sverige, avdelningen beroendesjukdomar. Många fallgropar finns i en sådan miljö, både för intagna och personal. Poeten fångar några av svårigheterna i en sådan arbetsmiljö i lyrisk form, där finns osäkerheten om det är självmord eller överdos när någon går bort. Hur de mer ambitiösa av vårdarna lider av denna potentiellt våldsutsatta situation, solidaritet med intagna möter en gryende frustration.

Att något så formaliserat och ritualiserat som tillvaron på ett SIS-hem till exempel samtidigt kan vara så känslomässigt dramatiskt! Detta diktar Helgesson fint om, hur allt förvandlas till en trasa:

 

finns till hands

torkar bord

skriver rapport

torkar blod

fördriver timmar

spelar kort

 

väntar på att något ska hända

hoppas att det inte gör det


Korthuggenheten håller sentimentaliteten stången, man tonar ner det stora och svåra och använder sig här (som synes) av idel gemener.,  Nej, inga versaler någonstans i boken även om starka känslor som svek ofta ventileras.

Emma Helgesson (f. -75) med en roman bakom sig känns som en redan färdig författare, där det stora och det lilla liksom byter plats.

Anders Almingefeldts häfte i samma serie är, som det brukar heta, något helt annat. ”mina dåliga slagsmål” innehåller dåliga skämt, en psykolog som omväxlande driver med sig själv och bara driver iväg i tillvaron. Självporträtt, naturligtvis? Alternativa beteenden och lösningar torgförs i den mer än lovligr tunna boken, som av en del humorbefriade kan vara värd att kolla in. Skruvad som den är till liv och själ, därför blir också skrivningen sådan.

 

2024-01-30

Barnsliga skuggor


Poeterna? Jo, de fiskar dikter

ur en avstängd brunn

ovan molnen och över jorden

det tomma papperet framför dem

förpliktigar

och frestar till nya försök

det blir ingen ransonering av poesi

och fördelning av språkskulder

trots att kriget fäller sin handflata

över horisonten så att det skvätter till

av krossade insekter

och ekar till i innanhav


 *


Det är vuxendikt för barnrumpor

Det blev till något av en hägring

för poesi bör omfatta spektrum

och alla skuggor

endast vapenindustrins sysslor

tvingar mig till

nejsägarens

radium

 

Det är barnsliga dikter

Åderbråck och dikter

en förlängning av midvintern

och en sprängning av midnattens tystnad

väntar mig en förnyelse över tid

det surrar nu

i och över hans ansikte

 


2024-01-27

"Store Kongensgade 23", av Søren Ulrich Thomsen (Lind & Co, 2023)

Søren Ulrich Thomsen är något av en fixstjärna inom danskt litterärt liv, men knappast lika känd i Sverige. Han var en del av den danska poesiboomen på 1980-talet och är som sådan fortsättningsvis också en tillgång för offentlighetens diskussion om poesi. Bland hans jämnåriga parnass-stormare var han den av dem som skrev poetik och så att säga analyserade rörelsen inifrån. (Strunge var knappast mäktig det, hur stor poet han än var.)

Jag läser Thomsens senaste till svenska översatta bok, Stora Kongensgade 23 och finner den delvis vara en besvikelse. Jaget i den självbiografiska text som kallas essä visar upp en besvärande skräck och oro för att bli gammal; för att drabbas av de sjavigheter och sjukdomar som verkar höra äldrelivet till (Thomsen är när han skriver boken i sextiofemårsåldern.)

Tydligen har han svårt att acceptera äldre joggare med neonfärgade gympaskor. Det är ett parti jag finner patetiskt.

Annars skriver Søren Ulrich Thomsen bra som man kan vänta. Han manar med ett sträng ciselerande sinne fram bilder av gamla skolkamrater, hur de kom att påverka hela hans framtida liv, och den speciella känsla som hänger kvar över platser där man en gång bott och levt. Mest utrymme ägnas åt minnet av hans begåvade mamma som spärrades in på mentalsjukhus och fick genomgå åtskilliga elchocker innan hon plötsligt tillfrisknade. Mot slutet av sitt liv fick hon möjlighet att ge ut de dikter hon skrivit på under hela sin levnad och ge ut dem på eget förlag. Allt detta är text bunden med trovärdiga, känsliga trådar.

Ett år tog det för honom att bli den han blev, en tidsålder som sammanfaller med den tid han bodde på Store Kongensgade 23 under ett år av sin uppväxt.

Att Thomsen älskar hösten ligger i linje med den medelklassmelankoli som han odlat i åtskilliga dikter, inte minst i samlingen Skakad spegel (på svenska 2012) men med nedanstående citat vill jag ändå visa det fina hantverket i Store Kongensgade 23.

”När dygnets ljus krymper till en grå springa och de stora trädens oroliga löv singlar ner för att knastra under skorna alltmedan stammarnas svarta skelett står kvar likt outgrundliga symboler så att ingen hjälp finns att få från den yttre världen utan man istället ensam måste bära upp allt som förfaller, förgås och försvinner. Från snabbköpets hårda ljus kliver man direkt ut i eftermiddagens elfte timme, där kajorna flockas i trädkronorna, för att sedan glida ut i ett mörker som även omsluter oss och sätter en gräns för dagens oro.”