”Nu när man är död” (Bonniers 2024). Göran Greider skriver roman om Cornelis Vreeswijk

Jag visste inte om Göran Greider hade förmågan att gripa tag i sin romanpratande huvudperson och hålla fast i honom genom alla långtgående, vindlande historier som så småningom byggde upp hans liv, ibland med direkt osympatiska drag.

Från början känns det inte så. Det är snarare som att författaren bara förmår muta in ett smalt näs kring Cornelis I (min egen benämning som läsare och en gång i tiden litteraturvetare på den bullriga, utåtriktade offentliga person som Cornelis också var; beteckningen Cornelis II står för den mer inåtvände och självkritiske).

I början är romanen direkt solipsistisk, det är bara jag, jag, jag; för mig funkar romanens inledande jag-fixering dåligt, speciellt efter att ha läst Klas Gustafsons öppna och detaljrika biografi Ett bluesliv. Men så småningom lossnar det och Cornelis börjar till slut att få levande drag under Greiders författarhänder.

”Nu när man är död”, heter romanen, och man får väl tänka sig att Greider försöker ge Cornelis en bild som drastisk sanningssägare, en folkets röst..

Där lyckas Greider inte riktigt, Cornelis förblir hemlighetsfull.

Boken följer honom, från barndomen i en liten nederländsk stad, över uppväxten i Ekerö, till den gryende berömmelsen där han bedrev socionomstudier samtidigt som han lanserade sina sånger med deras rungande samhällskritik och snärtiga (övermåttan snärtiga!) gitarrspel. Han får stora framgångar med hits som ”Inatt jag drömde”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Somliga går med trasiga skor” m.m. m.fl.

Under tiden får Cornelis II allt mer att göra då tillvarons smärtsamma och sårbara sidor som han ibland måste distansera sig ifrån tar allt större plats.

Alkoholmissbruk, knark, våldsamma kärlekssorger är bara något av det hårda leverne och den vilsegångna känsla som tar täten i hans liv. För att inte tala om de jättelika skatteskulder som hänger över honom och som han länge förgäves försöker lösa. Han tvingas därför leva sitt liv i exil, i Danmark och Nederländerna, för att kunna få åtminstone några intäkter av sitt spelande kvar.

Mot slutet av boken (och historien) ger Cornelis upp, bosätter sig i sitt älskade Stockholm, känner sig äntligen hemma på nytt. Men nu är döden nära, inte Cornelis, inte ännu. Det är något annat, det är statsminister Palme som griper in.

Cornelis har nämligen samtalat med Olof Palme några gånger.. Palme ville lösa hans skattesituation. Men så kom döden i formen av skytten från den 28 februari emellan. Cornelis, som egentligen var kommunist, kunde inte låta bli att hedra Palme. Så han köpte sitt livs första kavaj och gick på begravningen. Här lyser Greiders bok med en egen tjuskraft.

 

Recension av Balder nr 3/2024

Du har rätt Mats Granberg det här är en riktigt bra tidskrift. Och ändå är det inget märkvärdigt som här presenteras; ett urval starka dikter bara, av polackerna Adam Zagajevski och Wislawa Szymborska om den hotade humanismen i vår tid. (Deras svenska översättare Anders Bodegård har nyligen gått bort i en ålder av 80 år, därav ett visst fokus på polsk kultur.) Bland svenska författare märks bl.a Lennart Sjögren med kort intervju och nyskriven dikt ur "Regnbågen". Marianne Steinsaphir gör några strandhugg på Öland i sitt sökande efter poeten Anna Rydstedt och vad hon betytt i hennes liv.

Det är fint, det är som en samling åldrade humanister går på sommarskola i nystrukna skjortor nere vid havet.
Och, nej, det är inga dunungar som dyker upp i dikter och artiklar, det är 70- och 80-åringar. De gör inget bokslut, inte ännu; det är mogna röster helt enkelt som fortfarande arbetar med sig själva och får metaforerna att lyfta.

De etablerade poeterna i detta nummer av Balder medverkar med några av sina starkaste dikter. Poesin väver sitt ljus och mörker över de jordiska tingen. Poetisk etik är också politik. Det är nyskapande på ett ibland paradoxalt långsamt sätt. Mest spännande är på sätt och vis Mats Granbergs artikel om den halvt
bortglömda Metamorfosförfattaren Gertrud Knepler. Den är full av europeiskt mörker.





.

..

Megafonpoeter på scen

Imorgon lördag den14 sept. kommer solen att skina på poeter och besökare på Medborgarplatsen.
Några gubbstrutsar i keps kan träffas bakom ett Megafonbord, där vi dukat upp tidskrifter, några boktitlar och de tre häftena i Skuggserien, bl a nya Nattbok X av Thomas C Ericsson som blev klar - igår!

Mässan öppnar för publik kl 11, med många förlag med bokbord på torget utanför Tranströmerbiblioteket.

Första programpunkt är kl 11.15. Här finns ett fullständigt program för mässdagen (men de populära poeternas läsningar måste bokas, så kolla om det finns platser kvar.

Herrarna Hjalmarsson, Lindvall, Ericsson och Björsten står på scenen kl. 12, plan 6, Stora (nåja) scenen.

Hoppas att vi ses! 

Med tanke på Slas

Min keps liknar Slas keps

sa någon

närmare kommer jag inte

 

Någon sa att min röst

påminde om Slas

när han läste upp de tio budorden

på tv

– men det tror jag inte på

 

Slas var alltid andras

hjälte

och min egen

 

jag har aldrig brytt mig om

att härma Slas

varför skulle man härma

de oefterhärmliga

 

Hans meningar får fart

medan omständligheten

nånstans består

som en knagglig

stengärdsgård i minne

 

upprepar han sig

det är naturligt växt

ur gatstenar på Söder

 

 

 

 

 

Samlade dikter, sjätte versionen

Titta på bilden av Bruno K Öijer på framsidan till hans nya volym med Samlade dikter, daterad 1973-2014. Omslagsfotograf: Maya Eizin Öijer.

Vi ser Bruno själv, förstås i hatt och dubbelknäppt kostym, Vi ser också den avklädda bilden av en scen, där poeten tittar både in och ut. Detta är hans vardagsrum sedan mer än fyrtio år, där tunga vågor av publikreaktioner alltmer strömmar in som kärlek och respekt.

Samtidigt visar omslagsbilderna – fram- och baksida - till Samlade dikter vol. 6 en ljusare grundton än de tidigare samlingsvolymerna, som ofta lövat sin död. Här kan vi se ett ljusregn spira på platser, där tidigare bara ett mörkerseende fanns. Natthimlen är kapad av nyanser i lila och rött. Det är som om han tagit med sig en del av höstens regn in.

Scenen är i alla fall riggad för ett nytt framträdande ur hans egen frånvaros dimma , om uttrycket tillåts.

Den till häften bortvända gestalten visar än en gång hur Bruno blivit sin egen sinnebild. Men något har förändrats.  Det brukar vara mörkare ån det här.

Om Bruno K Öijers nya diktsamling...

(Omslag av Maya Eizin Öijer)

BRUNO K ÖIJER

Växla ringar med mörkret

Wahlström & Widstrand, 109 s.

Bruno K Öijer är tillbaka med en ny diktsamling! Hans elfte sedan debuten med Sång För Anarkismen 1973. Det har gått tio år sedan hans förra bok, Och natten viskade Annabel Lee. Vi var många som befarade att det skulle vara hans sista diktsamling, men glädjande nog hade vi fel. 

Växla ringar med mörkret tog enligt Brunos uppgift sju månader att skriva. Ganska kort tid för en diktsamling med detta omfång och  innehåll. Bilderna stormar, som alltid i Öijers poesi. Men han varvar det starka uttrycket med mer nedtonade och lågmälda dikter. Kärlek och barndomsminnen varvas med samhällskritik, saknad och död. Boken innehåller 50 dikter, varav några längre, över 2-3 sidor. Det känns som att Bruno gillar det här mer berättande formatet. Han kan ta ut svängarna lite mer och bli en Berättare av minnen och myter. En av de starkare långdikterna är den om om poeten Peter Lindforss (1953-2015). (En författare som Andreas Björsten bl.a. skrivit om på denna blogg.) 

"... han och jag brukade

sitta på den ökända krogen Britannia

mitt emot Stadsbiblioteket

där vi umgicks med rotlösa människor

i samhällets utkanter

krognätterna verkade aldrig ta slut..."                      (ur Inte Bara Ett Schackparti)

Andra dikter går tillbaka till barndomen och uppväxten i Linköping. Dikten om poesitidskriften Guru Papers, som Öijer & co startade i Linköping på 70-talet, är ett stycke underhållande litteraturhistoria. Tidskriften Guru Papers gjorde uppror mot det rådande kultur- och poesiklimatet som rådde i landet. Efter ett par nummer med Linköping som bas flyttade Bruno och Leif Elggren sin verksamhet till Stockholm, där fortsatte de med att förändra det litterära klimatet med poesi- och performancegruppen Vesuvius, där även Per Eric Söder och Eric Fylkeson ingick. 

Växla ringar med mörkret är en av Öijers starkaste diktsamlingar på 2000-talet. Hoppas det inte dröjer tio år till nästa boksläpp. 

I höst ger sig Bruno K Öijer ut på en turné,  tio uppläsningar, med början i födelsestaden Linköping 9/10. Han avslutar med två, i dagsläget, nästan utsålda föreställningar på Cirkus i Stockholm. 

The Guru Papers 1972-1975

jag tänker tillbaka ibland

på enrummaren i Linköping med utsikt

över Stångån

jag undrar ad väggarna minns av oss

minns dom att vi drack billigt vin

och rökte hasch nätterna igenom

minns dom

att vi var den familj vi alltid längtat efter

minns dom våra röster när vi lovade varandra

att aldrig ta ett jobb

minns dom att vi var vilda barn

som letade efter apelsiner i äppelträdet

och aldrig gav upp

minns dom att vi räddade poesin i landet

när den höll på att torka ut

och dö av tristess

jag vet inte

jag vet inte vad väggarna minns av oss

jag vet att vi

gav ut tidskriften The Guru Papers

med mottot Spräng Den Förbannade Kultureliten

jag vet att vi spreds för vinden

dikterna vi skrev

och vek ihop till papperssvalor

cirklar fortfarande runt Domkyrkans torn

Affisch från en uppläsning på Moderna Museet
med gänget kring Vesuvius 1976.

landar aldrig

BRUNO K ÖIJER - tre dikter ur VÄXLA RINGAR MED MÖRKRET (2024, W&W)

(Omslag av Maya Eizin Öijer)

Börjat Slipa

samhället 

är inhägnat våld

dom som lyckas bryta sej ut därifrån

har redan i tidig ålder

börjat slipa på sina vingar

använt sej av ord färger gitarrsträngar

Satt Tyst

natten kom inte alls smygande

kände direkt igen sej

hade varit här många gånger förut

ställde bara ifrån sej resväskan

och satt tyst med sluten mun

visade inte ens tänderna

nynnade för sej själv

och rullade en tärning fram och tillbaka

över bordet

 

Vägvisare

livet var inte bara

ödsliga hotellnätter

inte heller bara sorlet av dagar

som rann förbi i rännstenen

och jag måste ha gått vilse en natt

såg inte ens handen framför mej

hade ingen aning om var jag hamnat

innanför gravarna

plötsligt lyste mot mej i mörkret

Bruno K Öijer; ”Jag skrev den här boken på sju månader i mitt soldattorp tio meter från skogen och miltals från allt annat. Den sista natten innan dom första texterna började komma till mej hade jag en dröm om en kvinna, som satt inspärrad i nån form av ålderdomlig fängelsehåla. Hon trevade inom sej och bytte ut ett av sina revben mot en rad ur en dikt. Plötsligt hade hon lyckats rymma. Hon svävade högt över staden. Någon knäppte med fingrarna och i samma ögonblick förvandlades hon till ett gnistrande regn som smattrade och sjöng mot dom svarta hustaken.”