2022-06-25

Känslighet och intelligens, om James Osterburg

Jag behöver mer än ett ordinärt jobb

och ju mer jag tänker desto mer behöver jag

mitt liv har varit ok fram till nu

ändå är det inte nog för mig


 (ur ”I Need More”, övers. Andreas Björsten)

Jag känner avgrundens lockelse i en sång som ”I Need More” av Iggy Pop (James Osterburg) och Glen Matlock,

Det här är verkligen intelligens, inte den tappra ”släng dig i rännstenen och se vilka sår du får”-personan som Iggy kanske har fascinerat flest med. Vi ser skärsåren på hans kropp, om än åstadkomna av honom själv eller av omgivningen, det må i vissa lägen göra det samma. Dödsföraktet och kompromisslösheten känner vi, de som så många kan ställa sig bakom, känslomässigt, när ungdomen vevar sin flagga om ständigt uppror mot auktoriteter. (Och vad gör man när Iggy själv har fått Polar-priset ur kungens hand? Bejakar det absurda ii situationen och går vidare.)

Hans rörelseschema och närvaro på scenen är unika och ett slags gåvor från den amerikanska industrins djupaste tortyrkammare. Det är ett oefterhärmligt utspel som söker explosiv personlig närvaro i mörkret och hela vägen tillbaks. De ryckigt exakta dansstegen överglänser en Mick Jaggers i uttryckskraft. Men det var inte det jag skulle prata om.

Iggy dukar upp spelbrädet således: Han behöver någonting, något som ska låta sig hittas, därom är han övertygad.

Vad behöver han? I första versen står det klart; han behöver mer gift, mer dynamit, mer katastrofer – det är som om hans destruktivitet vill spränga hela världen i luften. En passande bild för mänsklighetens predikament, av vad hon liksom har åsamkat sig själv genom åren av ”civilisation”. Ett bokslut som kommer till noll eller minus tio, En massa chanser som i själva verket är missade chanser till mänsklig utveckling.

Men, som jag redan sagt, Iggy är intelligent bortom förnuft, Redan i nästa vers har han ändrat ton, om än inte sångsätt, som är lika burdust som alltid. Nu efterlyser han mer sanning, mer intelligens mera framtid, mera skratt och mera kultur!

Det är härligt när Iggy eldar på i mänsklighetens outsägliga, eviga bana. Han gör det med en språngmarsch på stället, ryckiga uppvisningar av sin ärrade kropp, till slut kravlar han sig högt upp på en högtalare som han intar som bastion. (Vad har Ebbot inte hämtat från Iggy?)

De viktigaste raderna kommer igen med variationer::


I need more than an ordinary grind

Everybody ought to love his job

And live his life and keep the pride

Imperturably happy with the one you love

With an exciting future

On the fat of the land


Det är ju nästan en biblisk vision av hur det rätteligen borde gå till på jorden! Ok, jag ska inte kalla det djupsinnigt även om det definitivt inte är lätt att skriva en så här pass enkel men tungt vägande sammanfattning.

Inställningen att det alltid finns mer, och att det alltid går att fråga efter mer känns framåtskridande, Och den har han gemensamt med svenske poeten Peter Lindforss (1953-2015) vars tema under de sista tjugo åren var ”Det borde finnas mer”, ”Det finns mer” och alla andra varianter på det sättet att markera slutet på sin förlust. ”Så länge livet utmanar dig kan du inte förlora”, för att citera mig själv ur Muntliga dikter. Men vem är jag? Bara en hopplös poet och ett fan som chockades av Iggys spattiga rockmusikaliska utrryckskraft en kväll på Gröna Lund för länge sedan.

 

2022-06-24

Det borde stavas som det låter - missommar

Glad midsommar

på den här sidan gryningen

vilka lekar

ska ske med oss idag

igår dansade jag loss till Bowies

Golden Years

vilket bevisar min ålder

en slags övning

inför Små Grodorna

 

Glada mardrömmar

nej inget sånt

glad andefattigdom som värst

bara du tömmer glasen

och låter det regna om det måste

här är det – oförutsett –

totalt högtryck

fint väder på midsommar

måste vara en anomali

glad medelålder på året

och stigande

 

Glad den som i livet är

som låter sig hamras ännu ett år

av solens styng

Jämlikhet härskar om än du halkat efter

                      eller ligger före

i ekonomiskt hänseende

eller på ålderstrappan

 

Jag snubblar en del

när jag tar mina steg

det är varken spritens

eller någon annans fel

det är min situation

tillsammans med världens oro

världen är närvarande

också denna helg


Med alla vettiga

tillbehör

i bagaget

- har du sillbehörighet -

inleder vi en övning

i oändligt utdragen

välvilja

inför barnens lekar

skål utan alkohol

för min del 

det är något vi ska ta oss an

midsommar regerar 



  

Fotnot: Visste inte när jag skrev ovanstående att Aftonbladets litteraturpristagare, 

min namne Andreas Lundberg, skulle publicera en text i AB idag med titeln "En

missfosternattdröm".

Vi är flera på bollen i dag 

 

 

 

2022-06-23

Fakta

9 av 10 som vill göra en

uppläsning på Rönnells

nekas

det är för exklusivt

för somliga av oss

jag kan inte klandra dem

de vill inte ha vilket skit

som helst

och de favoriserar

i vilket fall inte

storförlagen

uppriktigt sagt

tror jag min röst skulle

passa där

men så är jag också

den kaxiga

poet jag är

 

Ett urval poetporträtt

Efter Ulla Montan – som inte förefaller varit så verksam på senare år – har Cato Lein framträtt som den främste svenska porträttfotografen vad gäller författarporträtt. (Vår egen Anders K Johansson hade också kunnat aspirera på den titeln om han hållit fast vid sin inriktning på att porträttera poeter.)

En liten – med betoning på liten – utställning med Cato Leins författarporträtt finns just nu på Hornstulls bokhandel i Stockholm (adress Bergsunds strand 32). I ett klaustrofobiskt litet rum på ca 1,5 x 1,5 meter, dock känner man ingen klaustrofobi eftersom utrymmet endast avgränsas av ett draperi, ställer han ut sina bilder av 19 unga svenska poeter och författare. Det är en sammanställning av folk som är up-and-coming, alla från Athena Farrokhzad till EMB; tror inte Cato missat någon författare av de senare årens mest uppmärksammade. Ofta rör det sig om författare som trots sin ungdom fått olika litterära priser eller uppmärksammats kraftigt på andra sätt. Katapultpriset och Borås tidnings debutantpris är vanligt förekommande bland dem.

Utställningen är värd att ses i sin egen rätt (Cato är en skicklig fotograf) men kan också tjäna som illustration till Lena Kvists forskning i litteraturvetenskap om unga debutanter som jag tog upp här nedan.

Om möjligt har tendenserna som hon kommit fram till förstärkts ytterligare, om man betraktar Catos urval. Här har 8 av 19 medverkande gått Biskops Arnös skrivarlinje, varav två dessutom var lärare på skolan innan de debuterade. Andra har gått skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola eller magisterutbildningen vid Akademin Valand.

Man får nog ta och vänja sig vid detta. Skrivarlinjerna har länge varit en av de främsta rekryteringsvägarna för unga författare, nu har den bakgrunden blivit rent dominant, närmast obligatorisk, Drygt 40 procent av författarna har gått samma utbildning, siffran kan vara högre då det händer att informationen saknas. Siffran är samma som i Lena Kvists magisteruppsats.

Andelen manliga författare är nere på 2 av 19. Även detta går i linje med Lena Kvists forskning, men siffran är extrem.

 

 

2022-06-22

Lån av elektrisk måne

Månen uppträder i

många gestalter

och ingen av dem

är den rätta

 

Men någon av dem

talar till mig

genom dagarna

och nätterna

 

*

 

Det är bara en

pappersmåne

det är bara en digital

måne

det är bara en elektrisk

måne

som Håkan Sandell

signerar och släcker


Han kliver in på

kinarestaurangen

med 80-talet i sitt öra

begreppet äkthet

saknar denotation

låt oss starta en

pilgrimsvandring

medan fullmånen håller oss uppe

 

 

 

2022-06-21

Undersökning av litterära debutanter, kontroversiellt eller inte

Lena Kvists magisteruppsats i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, med den en aning mystifierande titeln Konfetti i hela min säng, visar upp en hel del i sig häpnadsväckande men kanske ändå inte helt oförväntade resultat.

Undertiteln ”En studie av prisnominerade skönlitterära debutanter 2010-2020” säger förstås mer. Lena Kvist, själv med ett förflutet som kulturchef på Borås tidning (som har ett av de viktigaste debutantpriserna) har undersökt de skönlitterära debutanter som blivit nominerade till något av de stora debutantpriserna under de senaste åren; har de något gemensamt, finns det några tendenser?

Kortfattat kan man säga att det finns det, tydliga tendenser alltså, 31 av 77 undersökta författare har gått Biskops Arnös skrivarlinje. Två tredjedelar av de nominerade är kvinnor. Det här är resultat som är så pass intressanta att Göteborgs universitet verkar inse att det nog kan väcka en del uppmärksamhet, Eller så svarar landets kulturskribenter bara med en axelryckning över denna strömkantring som väl egentligen inte är litterär utan snarare social och rör tanken om hegemonier. Kom tillbaka Johan Heltne, allt är förlåtet.

2022-06-19

"En galen man på tåget"", av Dominic Williams (Magnus Grehn förlag, 2022)

Dominic Williams skriver en slags social dikt, vänd mot de mänskliga sambanden. Flera gånger under läsningen kommer jag på mig med att undra hur många medverkande det är i dikten, när det i själva verket kanske bara är en.

I titeldikten, En galen man på tåget, förefaller det som författaren vill bära det stigma av försupet utanförskap som denne man han möter på tåget uppvisar. Det finns en stolthet över att alla möjliga kontakter får rum i hans ficka och hans hjärta.

En dikt från Tranås fångar den gentila stämningen mellan skandinaver, walesare och irländare som möts på den bekanta fringe-festivalen.

Dikten Herr Jones skildrar en vänskap så tajt att fingrarna som går in i spegelglaset tycks gemensamma.

Dikterna kränger över sidorna, fulla av intryck och ordmagi. Walesiska (kymriska) kommer in med sin milda, vilda klang. Mest är det dikter om möten, där det mänskliga träder fram i ny men ändå välbekant gestalt.

Här håller poeten i vardagens trådar, som i det här fallet är en jacka som gått i arv:

 

”Jag har hans jacka på mig,

den passar bra

Jag trodde inte den

skulle göra det

/…/

Jag hoppas att du fortfarande

gillar den,

vi bär den på olika sätt,

han hade flera lager än jag.”

 

Simpatico finner jag detta.

Fotnot: Dominic Williams är walesisk poet som i tiotalet år har gästat och arbetat med Tranås at the Fringe. Han har givit ut ett halvdussin böcker. Mest känd är han nog som återkommande MC för den styrda öppna scenen Pilsnerpoesi som inleder och avslutar festivalen. Dikterna i samlingen är översatta av Jonas Ellerström, Frank Bergsten, Peter Nyberg och Klara Hsin.

 

Hemlighetsfullhet på rim

amerikanska poeter skriver rimmat

med höga tankar och lätt hand

som Elizabeth Bishop t.ex.

det engelska språket var hennes land

 

ännu i dag som för sekler sedan

kommer språkljuden samman

och innebörden av detta är

att det engelska språket förblir amman

 

i svensk poesi en svårare konst

att låta orden dansa fram

vi måste nyskapa vårt ordförråd

och lusläsa möjligheterna med språkets kam

 

en svensk poet tiger hellre

än slänger ur sig ett slarvigt rim

då kallas han rimsmed och det är inget beröm

när rimorden simmar förbi som ett sillstim

 

Elizabeth Bishop skrev bara 90 dikter

gissa varför denna spartanskhet!

därför att orden var en outnyttjad resurs

med viljekraft var hon en stor poet





2022-06-18

Att anpassa sig till tidens gång eller åtminstone härda ut

Jag minns när kultursidorna gjorde sig redo till litteraturdebatt. Jag minns när jag hade alltför säkra åsikter om vilken poesi som räknades, dvs. som gick in i hjärtat. När jag intervjuades av Mats Barrdunge (se klipp på youtube) konstaterade han att jag hade väldigt säkra och bestämda åsikter, om oetablerad litteratur t.ex. Han konstaterade det och gick vidare. Språkmaterialismen omnämnde han sällan eller aldrig då den var omtvistad, inte bara själva företeelsen utan rentav benämningen som sådan. Den var min käpphäst under ett antal år, då jag var modig eller påstridig nog att vilja sätta ett namn och häfta en beskrivning vid den typ av poesi som frustrerade mig allra mest, då jag uppfattade den som känslokall, tom, hänsynslöst ideologisk. Detta i kontrast till en romantisk, subjektiv och muntlig poesi (romantikens guldålder, förlängd in i Bruno K Öijers och Eric Fylkesons glansdagar).

Jag mins kultursidorna som oerhört mycket mer vitala på den tiden, 1980-2005. Det vitala, inte det galna, kvartsseklet. Idag: Netflix, politik, tv-serier, politik, kläder, politik. Men det är ju inte politik heller, för rösterna rör sig bara på ytan. Det är allmänt tyckande helt enkelt, penisen verkar vara ett av vår tids samtalsämnen. På kultursidan. Äh, vete fan vad som hänt.   

På 00-talet hade jag inflytande över debatten, utan att någonsin synas utåt. Jag hade en igång-sättnings-förmåga som ingen direkt verkade uppskatta men kultursidorna ändå drog nytta av (Maria Küchen myntade uttrycket ”poesikriget” för det som pågick på kultursidorna under några år, och som jag just hade ”satt igång”). Sen byttes alla ut, utom Göran Greider och Johan Jönson, och mitt informella inflytande växlades över i en väska full med förfalskade mynt. Vad tung den var den väskan! Och vad den skramlade våldsamt, som en varningssignal åt andra att hålla sig undan. Sen bytte jag ut väskan mot en sexkilos hantel.