En av Sveriges främsta lyriker är han utan tvekan, Mårten Melin. Om ni ine har hört talas om honom eller bara har en vag susning, så kan det bero på att han klassas som en författare för barn och ungdom. I denna egenskap har han rentav Augustnominerats, 2012, för boken Jag är världen.
En titt på hans
Wikipedia-sida avslöjar en ofattbart produktiv författare. Men jag har nu
fastnat för hans senaste bok, Samtidigt, inuti. Den innehåller lyrik som
borde slå många erkända lyriker ur brädet med sitt bara alltför sällsynta
tilltal, som ni kan kalla för riktat till barn men som jag upplever som genomstark
existentiell upplevelse.
Identitetsproblem hos tonåringar, javisst, men känner inte vuxna igen sig? Svidande känslo- och kärlekstrubbel – skulle inte en vuxen känna igen sig, såvida han eller hon inte har stelnat helt?
Men visst, tonåringen skjuter rakt, vill ha hårda puckar och mjuka geléhallon, för att nalkas mina egna fördomar. Vad hen får i den här boken är någon att lita på, som delat läsarens förvirring, en ställföreträdande levnadsstark röst som ställer alla de där frågorna: Vem är jag? Vem ropade ”jag” ur min mun? (Jo, även Bertil Malmberg undrade detta.)
Hur ska jag över huvud taget göra mig förstådd i vissa lägen? Omgivningen passar liksom inte ihop med mig och mina krav på hur saker och ting ska vara. Deppet kommer.
som om jag
bär en ryggsäck
för tung att bära
bestiger ett berg
för tungt att
bestiga
lever ett liv
för svårt att leva
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar