Per Hagman slår ner sina bopålar

Jag påstår inte att han verkar tråkig i sin framställning av sig själv, den gode Per Hagman, men något är det. Kanske är det hans mentala mage, tankens trivselvikt som vid fyllda 50 får honom att återvända till den inre exilen och lämna den av omständigheterna påtvingade exilen ute i Europa.

Där kommer han nu, Per, vankande över broarna i sitt nya kungarike, Johannes, dvs. den lite undanskymda stadsdelen Johannes. Han är på flykt undan sin diffusa berömmelse, samtidigt på väg hem. För vad har han funnit? Ett liv som översättare av romance-litteratur. Ett eget hyreskontrakt. Ett liv med några nära vänner och en älskad dotter i sju-åttaårsåldern.

Han tycker om att vandra genom stadens gator, lufta sin egen närvaro i en berättelse om tidens gång. Lägga sin tyngd i detta. Nu har han som sagt en egen dotter att ta hand om och långsamt överlåta världen på.

Det är myternas Stockholm han framförallt dras till. Det är trakten runt Johanneskyrkan, med dess egensinniga armeer han uppsöker på tidiga morgnar och försöker göra till sin, nu i den älskade dotterns sällskap. Han vill lära henne kärleken till de små tingen. Hans kärlek till att leva lyxliv och ett tillbakadraget liv förefaller ungefär lika stora.

Så när han säger att de ska gå på Operakällaren och äta potatissoppa en kväll och hon hakar på blir han glad som om detta vore der enklaste de kunde göra tillsammans, Han glömmer tala om för läsaren (och sin unge) att Operakällaren är Sveriges dyraste restaurang.

Låt oss återvända till Johannes och trakterna däromkring.

Framförallt är det Christer Pettersson, Sigge Cedergrens spelklubb Oxen och Palmemordets kufiska atmosfär som suger in honom i sin mystiska vä.rld.

Han lyssnar till de äldre och medelålders männens dialoger på kvarterskrogarna runt om i Vasastan och fastnat i det egendomliga Palmeältandets legender och myter. Fast ofta nog rör det sig om monomana monologer; man åldras med dem  som med andra små men väsentliga inslag i livet och som vanligt vet man inte vad man ska tro.

 

I tjocklek räknat är boken ett slags utspädd minnestripp genom ett slags inre och yttre landskap. Mot slutet hårdnar boken och blir bätre som social- och samhällsskildring när han skriver om brottet med sina föräldrar och hans pappas solkiga sätt att lura honom på pengar, Pappam smet mämligen undan ett solidariskt taget bostadslån och lämnat sonen ensam med skulden.

Men livet i Stockholm med dess nyfunna familjeliv tar över hans hjärta och själ; med sin dotter som inspiration skriver han lojhetens och löjfomens evengelium. Det är vacket så.