Stockholms bastardpoesi

Ett mail från England fick mig att börja fundera. En kille från ett magasin i Oxford ska skriva en artikel om ”den unga poesiscenen” runt om i Europa, och en av frågorna han vill ha svar på är: Spelar de unga en stor roll i Poetry Slam i just ditt land?
Nu blir inte jag den som kommer att svara på dessa frågor om läget inom den svenska poesin för tidningens räkning, men det fick mig ändå att börja fundera. Är Poetry Slam verkligen åldersbundet på det sättet, det vill säga, kan man beskriva det som en ungdomsrörelse i Sverige?
Ofta nog beskrivs det väl just så. Poetry Slam brukar förekomma i samband med olika ungdomsfestivaler och beskrivs ofta medialt mer som ett socialt fenomen än en kulturrörelse (möjligtvis har slam-poeter börjat få mer respekt under de två sista åren, upplever jag det som).
Min eget intryck är att slam faktiskt domineras av ungdomar i de flesta svenska städer, som exempelvis i Malmö där finalen i Poetry Slam SM 2003 gick på Ungdomens hus och också var helt dominerad av unga poeter (tänjbart begrepp i och för sig). Jag föreställer mig att de som dras till slam har mycket gemensamt med de som prenumerar på unglitterära tidskrifter och kärntruppen där har väl alltid bestått av folk sådär mellan 18-23 i universitetsstäder. Umeå, Lund/Malmö, Uppsala och kanske även Göteborg kan då räknas hit.
Men med poesiscenen i Stockholm förhåller det sig lite annorlunda. Jag har alltid uppskattat just åldersblandningen, över huvud taget blandningen av människor med olika bakgrund som håller på med poesi här i stan. Det gör det lite mer seriöst, lite mer allvarligt, också lite mer oförutsägbart än när alla är i ungefär samma ålder.
Jag tror att det förhåller sig på följande vis: I Stockholm möter en kvardröjande tradition av bohempoeter en ny tradition av yngre slampoeter. Det blir i praktiken en korsbefruktning. Någonting som varken är renodlad amatörism eller akademism. Tänk Klarabohemerna möter Rinkeby Poetry Slam. Resultatet är en bastard av levande poesi, och jag gillar det.