Hårdrockshumor

Tidskriften Sweden Rock Magazine har i sitt senaste nummer listat hårdrockens tio fulaste skivomslag. Här och här hittar ni ett par exempel.

I samma nummer får man sig även till livs en rolig Yngwie Malmsteen-historia, via Bobby "Blitz" Ellsworth från Overkill:

Jimmy Page står utanför pärleporten och får plötsligt höra Yngwie spela gitarr där inifrån. "Inte visste jag att Yngwie hade dött" säger Jimmy till Sankte Per. "Det där är inte Yngwie" svarar Sankte Per. "Var inte dum, det hör jag väl att det är Yngwie!" "Nej, det är Gud – han bara tror att han är Yngwie!"

:-)

Post Scriptum

Ber att få rekommendera den nya poesitidskriften PS´(Post Scriptum) nya hemsida. Detta trots att sajten fortfarande har en del barnsjukdomar. Men det verkar lovande, upplägget är snyggt. Och naturligtvis är undertecknad med och härjar i de elektroniska spalterna.

Min bostad och mitt jobb

BMW, BMW, Audi, Audi, Mercedes - det är några av bilarna (okej, bilmärkena då) som står parkerade utanför min port. Kungsholmen har sannerligen blivit ett höginkomsttagarghetto under senare år. Ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter bär förstås den främsta skulden till det. Vi hyresgäster är i kraftig minoritet numera på den här ön. Behöver jag säga att det är en obekväm siutation, att vara hyresgäst hos sina grannar?
När fastigheten jag bor i ombildades för snart ett år sedan var det 33 boende som kunde tänkas köpa, av dem var det 4-5 stycken som inte hade råd (eller ville) köpa sin lägenhet. Det värsta är att det har blivit en spekulationskarusell av boendet. Lägenheter köps och säljs i rask takt här i huset, diverse renoveringsprojekt sätts i gång, en del av dem nödvändiga antar jag, men det handlar också hela tiden om att HÖJA VÄRDET PÅ SINA INVESTERINGAR.

Läst i Aftonbladet: Jag läste en gammal Aftonbladet nyligen. Eftersom jag jobbar som konduktör på fritiden (!), det vill säga när jag inte jobbar med dikter och artiklar, så hajade jag till lite extra när jag läste artikeln "Alla får pippa!" av Åsa Linderborg på kultursidan den 25/3. Den handlar om den danska gladporrvågen på 70-talet, numera återutgiven på DVD. Så här skriver Åsa Linderborg:
"De pippar konventionellt enligt de fyra vanligaste ställningarna, det vill säga så som missionärer, hundar, ridflickor och konduktörer plägar göra."
Himmel och pannkaka! Vad vet Åsa Linderborg om oss konduktörer egentligen? Jag fick fundera en halv dag på de dolda budskapen i den där texten.

Borås Open

Nyss hemkommen från estradpoesitävlingen Borås Open . Jag hade inte varit där sedan 2001. Jag börjar tillhöra veteranerna i den här tävlingen, inte för att jag varit med så många gånger alltså, men för att jag ändå hållit på rätt många år nu med estradpoesi och den speciella form som kallas Poetry Slam. Tio av de 25 medverkande hade aldrig varit med i tävlingen förut, och det är över huvud taget en ganska stor återväxt just nu inom Poetry Slam, många unga som trycker på.
Det var väl en de stora MTV-gesternas final, som jag ser det, mycket dikter om självupptaget identitetssökande. Positivt avvek den värdige vinnaren Kalle Haglund (bra foto på honom i Borås Tidning här) och den spännande debutanten Oscar Hanska.

"Bygg upp muren igen!"

Jag växte upp i Östtyskland, men bor numera i USA. Ändå har jag knappast rört mig ur fläcken, sedan 22 år tillbaka bor jag på Kungsholmen.
"Bygg upp muren igen!" Ja, jag längtar inte efter Berlinmuren alltså, men efter lite mera praktisk socialism. En gång var Sverige världskänt för sin balansakt mellan statssocialism och kapitalism, i dag har vi det sämsta från två olika system; extremt marknadstänkande på de flesta områden, parat med en girig stat som håller koll på alla medborgare (=sämsta sidan av socialism).
Jag läser Ulf Lundells "Friheten" sent omsider, och hittar inte mycket hopp där. Att köpa sig fri från sin vantrivsel som huvudkaraktären oavbrutet gör (befinner mig fortfarande i romanens första del iofs) är väl knappast någon lösning. Således: upp till kamp! Men på vilket sätt?

Karaktärsmord

Malte Persson skrev i O-tidskrifts gästbok för någon vecka sedan att folk tycks "vara märkligt tunnhudade nuförtiden", syftande på de litterära debatter som förts sedan någon tid.
Han fortsätter i nästa inlägg med påståendet att "det var mycket hårdare tag förr i tiden -- på Kellgrens, Strindbergs eller Stig Ahlgrens tid".
Frågar ni mig vill jag påstå att det där är en sanning med modifikation. Visst har debattklimatet varit hyfsat stillsamt under några decennier nu, men vi verkar snabbt vara på väg tillbaka till det uppskruvade tonläget vid förra sekelskiftet - förvisso utan att vara riktigt där ännu.
Enligt författaren och kritikern Ulf Olsson var det en medveten strategi hos Strindbergs fiender att utmåla honom som "galen"; han har skrivit en hel bok om det, som jag inte har läst men väl hört Ulf Olsson berätta om i föreläsningsform.
Jag har själv fått min släng av sleven i den lyrikfejd som har varit och som fortfarande pågår, men när jag läser sågningarna av förre konstkritikern i DN, Lars O Ericsson, inser jag att personangreppen mot mig ändå hittills varit ganska milda. De två senaste dagarna har Lars O. Ericsson utmålats som paranoid rättshaverist, dels i SR:s Kulturnytt, dels i Doktor Gormanders spalt i Aftonbladet. Detta för att han har givit ut en stridsskrift med titeln "Mordet på Tensta konsthall", som handlar om hur Gregor Wroblewski, konstchefen på Tensta konsthall sparkades, och hur i förlängningen även Lars O Ericsson blev sparkad från DN för att han alltför aktivt och partiskt tog ställning för den avsatta ledningen på konsthallen.
Det är mycket möjligt att boken är helt rabiat - jag har inte läst den ännu - men det ger ändå dåliga vibbar att läsa sådana här rader i en av Skandinaviens största tidningar:
"Jag tror inte att mina fiender sprutar in giftig gas genom sprickor i taket när jag sover. Dom har gett upp sen jag tätat alla sprickor.
Däremot tror jag på konspirationer. Lars O Ericsson, en av våra mest välkända konstkritiker, fick förra hösten sparken från Dagens Nyheter och hävdar i en liten skrift, Mordet på Tensta konsthall, att det var en sammansvärjning som ledde till hans fall."
Sådär går det på, i en diskutabel blandning av satir, personangrepp, recension och karaktärsmord. Eftersom boken inte har blivit recenserad i vanlig mening är väl Doktor Gormanders spalt den "recension" som boken bestås med i Aftonbladet.
"Nog är det nervkittlande att se en framträdande kritiker begå självmord", skriver Gormander. Visst, men Gormander håller så gärna i kniven själv; det kallas karaktärsmord.

Ett par dikter av Mare Kandre

Amnesi

Jag uttrycker mig i blod, andning, sömn
förnekelse -
Allt står fullkomnat, och det är här,
det är erkänt!
Är jag: är jag -
Utblomningen, och som jag ser dig: din
envetna uppståndelse, din utkorelse, ditt
rena, tysta, obrukade hjärta, som all kärlek,
upptagen, uppryckt, att du blir ögonblicklig,
orubblig, där du avtvåtts och vänt dig bort.




Odyssé III

Mor: dit ingen längtar, dit skall jag
gå! Ner i vattnets tysta, grumliga
kammare -
Här växer hjärtat ut, tungt och
labialt: naglar, ben och urdjurshuden!
Fiskarna blåser sitt ljus i mitt
hjärta: hjärtat ljudar -
L - I - V!
L - I - V!



(hämtade från DN 26/1-1986)

Madeleine Grive minns Mare Kandre

Det är många som saknar och sörjer Mare Kandres bortgång. Expressen 1/4-05