2005-04-10

Karaktärsmord

Malte Persson skrev i O-tidskrifts gästbok för någon vecka sedan att folk tycks "vara märkligt tunnhudade nuförtiden", syftande på de litterära debatter som förts sedan någon tid.
Han fortsätter i nästa inlägg med påståendet att "det var mycket hårdare tag förr i tiden -- på Kellgrens, Strindbergs eller Stig Ahlgrens tid".
Frågar ni mig vill jag påstå att det där är en sanning med modifikation. Visst har debattklimatet varit hyfsat stillsamt under några decennier nu, men vi verkar snabbt vara på väg tillbaka till det uppskruvade tonläget vid förra sekelskiftet - förvisso utan att vara riktigt där ännu.
Enligt författaren och kritikern Ulf Olsson var det en medveten strategi hos Strindbergs fiender att utmåla honom som "galen"; han har skrivit en hel bok om det, som jag inte har läst men väl hört Ulf Olsson berätta om i föreläsningsform.
Jag har själv fått min släng av sleven i den lyrikfejd som har varit och som fortfarande pågår, men när jag läser sågningarna av förre konstkritikern i DN, Lars O Ericsson, inser jag att personangreppen mot mig ändå hittills varit ganska milda. De två senaste dagarna har Lars O. Ericsson utmålats som paranoid rättshaverist, dels i SR:s Kulturnytt, dels i Doktor Gormanders spalt i Aftonbladet. Detta för att han har givit ut en stridsskrift med titeln "Mordet på Tensta konsthall", som handlar om hur Gregor Wroblewski, konstchefen på Tensta konsthall sparkades, och hur i förlängningen även Lars O Ericsson blev sparkad från DN för att han alltför aktivt och partiskt tog ställning för den avsatta ledningen på konsthallen.
Det är mycket möjligt att boken är helt rabiat - jag har inte läst den ännu - men det ger ändå dåliga vibbar att läsa sådana här rader i en av Skandinaviens största tidningar:
"Jag tror inte att mina fiender sprutar in giftig gas genom sprickor i taket när jag sover. Dom har gett upp sen jag tätat alla sprickor.
Däremot tror jag på konspirationer. Lars O Ericsson, en av våra mest välkända konstkritiker, fick förra hösten sparken från Dagens Nyheter och hävdar i en liten skrift, Mordet på Tensta konsthall, att det var en sammansvärjning som ledde till hans fall."

Sådär går det på, i en diskutabel blandning av satir, personangrepp, recension och karaktärsmord. Eftersom boken inte har blivit recenserad i vanlig mening är väl Doktor Gormanders spalt den "recension" som boken bestås med i Aftonbladet.
"Nog är det nervkittlande att se en framträdande kritiker begå självmord", skriver Gormander. Visst, men Gormander håller så gärna i kniven själv; det kallas karaktärsmord.

3 kommentarer :

Anonym sa...

Även inom kultursfären förekommer det "rättshaverister" och "obekväma personer". Självklart måste det finnas utrymme för personliga åsikter som går emot den allmänna uppfattningen även im´nom litteraturen. "Vi lever i ett fritt land" / BKÖ

Anonym sa...

Spelet runt boken "Mordet på Tensta Konsthall" är sanslöst. Du träffar så rätt när du skriver om att Dr Gormander själv håller i kniven. Stora delar av konstsverige har sedan länge velat bli av med Lars O Ericsson. Själv har jag aldrig förstått varför. Han är jobbig och lyssnar inget vidare på andras röster. Men mer insatt i samtidskonst än han är finns inte i Sverige idag. Se bara på hur konstkritiken ser ut efter att han manövrerats bort. Boken är dessutom inte alls så rabiat och idiotisk som den utmålas vara. Det är bara och läsa. Visst finns det frågetäcken angående vissa utpekanden. Men i sak har han givetvis rätt.

Anonym sa...

Efter att ha läst de njugga recensionerna av boken har jag äntligen läst den. Jag väntade mig en överspänd utgjutelse.
Men efter egna erfarenheter som anställd på Stockholms stads kulturförvaltning kan jag bara intyga att boken är mer av nyanserade understatements än väntat. Boken är saklig och mkt uppfriskande.
Recensionerna är bara en bekräftelse på de "konspirationsteorier" som redovisas i slutet av boken. Kultursidornas skribenter kan inte vara annat än totalt intetsägande fega rövslickare och lismare. Många håller med Lars O Ericsson i "sak" men backar när han verkligen visar ett tydligt ställningsstagande. Han måste misstänkliggöras för att han vågar vara konsekvent och faktiskt visa hur korkat korrupt ett "kulturellt" medieetablissemang faktiskt fungerar. Visst kan man förstå de habila recensenterna som förstås inte vill stängas av från sina små brödknäck på samma snöpliga sätt som Lars O E. men att gläfsa i kör mot denna bok istället för mot den skandal boken redogör för det är tragiskt och löjeväckande....