Bloggjobb

Inte nog med att det är jobbigt att blogga själv, det är jobbigt att läsa andras bloggar också. Ibland fastnar man i träsket och halkar runt bland en massa människor som har hundra miljoner åsikter och är finfina på att bekräfta varandras världsbilder och ... ja, man blir förbannad, helt enkelt. Sigge skrev ju en gång att han älskar alla människor som bloggar, jag känner mig bara utestängd.

Som när jag läser PM Nilsson den 11 juli till exempel:

Sextitalisterna är en blåst generation. Vi var extremt anpassliga och följde varje vink om hur tågordningen skulle se ut. Först "göra något annat" ett år eller två efter gymnasiet, sen plugga fyra år på universitetet, därefter etablera sig på arbetsmarknaden i minst tre år, inte göra chefen besviken. Därtill är vi noggranna med relationer, blev inte ihop med vem som helst, skaffar framför allt inte barn med vem som helst och tjejerna var oändligt artiga mot killar som ville vänta och då får man vara glad om man är under 35 när man båda vill ha barn.

Vadå "vi"? Kan inte PM tala för sig själv? Jag var totalförvirrad när jag gick ut gymnasiet, gjorde alla chefer besvikna, var ihop med precis vem som helst och hängde på Kaos i Gamla stan under halva 80-talet tills jag äntligen träffade några människor som var likadana som jag. Som ville skriva böcker. Som inte hade en tanke på att "etablera sig på arbetsmarknaden". Som inte planerade vare sig karriär eller familjeliv utan helt enkelt försökte följa sina drömmar och hitta ett eget liv utanför de vedertagna konventionerna.

Som grädde på moset tycker PM att man ska skaffa barn i 20-årsåldern eftersom "man orkar nätterna, har större förutsättningar att skaffa så många barn man vill, får lära känna barnbarnen och när kärriärtrycket sedan är som hårdast är ungarna i skolåldern och arbetsgivaren har ingen anledning att vara nervös för vab och dagishämtning".

Han är ju för rolig. Man ska alltså plugga fyra år på universitetet och etablera sig på arbetsmarknaden medan man har en massa småbarn? Det vill nog till att man har en fru som tar hand om barnen då.

Nä, jag tänker faktiskt sluta läsa bloggar. "You've unleashed the fuckin' fury" som Yngwie Malmsteen skulle ha sagt.

Mare Kandre hyllas med hemsida!

Författaren Mare Kandre gick hastigt bort den 24 mars, endast 43 år gammal. Då förlorade vi ett av våra mest säregna författarskap. Nu hyllas hon genom en särskild hemsida på nätet; www.marekandre.se. Här finns artiklar, recensioner m.m. ända ifrån tiden som "punk-poetissa" med Global Infantilists och framåt.

Läs hennes böcker i sommar!
I ett annat land (1984), prosastycken
Bebådelsen (1986), prosadikter
Bübins unge (1987), roman
Det brinnande trädet (1988), roman
Aliide, Aliide (1991), roman
Deliria (1992), roman
Djävulen och Gud (1993), roman
Quinnan och Dr Dreuf (1994), roman
Bestiarium (1999), roman
Hetta och vitt (2001), berättelser
Xavier (2002), roman

Lyssna på hennes musik/texter med Global Infantilists;
"The Global Infantilists", (1981), MP
"A Sense of Belonging", (1983), LP

Poeter och trubadurer i Kungsan

Barrdunges framträdande i Kungsträdgården igår kväll gick utmärkt, bra uppställning av trubadurer och poeter över huvud taget. Men Barrdunge var definitivt den mest oortodoxa! Höjdpunkten var nog framförandet av "Jag vill ha makt" till luftig electronica.
Andra höjdpunkter var Sebastian Sundblads tolkning av Björn Afzelius, samt Samuel Tryggers framförande av egen översättning av Kris Kristoffersons "Help me make it through the night".
I övrigt utlovas ett återuppväckande av Sveriges Andliga Vänster men mer om detta senare.

Att väcka upp ormen innan 20

En kurs i Kundalini Writing med Bob Hansson, kan det vara nåt? Jo, säkert finns det många intresserade. Men bara om du är mellan 13 och 19 år gammal . Det gäller all verksamhet vid PUNKTmedis, det nya biblioteket vid Medborgarplatsen för "unga". Men om nu några av dem som vore allra mest intresserade av att gå den här kursen råkar vara tjejer i 23-24-årsåldern? De är för gamla! Snacka om arbiträr åldersgräns.
Alldeles oavsett, PUNKTmedis kan säkert bli bra.

Och så har jag skrivit en liten artikel om Bobs rockopera Stålmannen är död.

Stockholms bastardpoesi

Ett mail från England fick mig att börja fundera. En kille från ett magasin i Oxford ska skriva en artikel om ”den unga poesiscenen” runt om i Europa, och en av frågorna han vill ha svar på är: Spelar de unga en stor roll i Poetry Slam i just ditt land?
Nu blir inte jag den som kommer att svara på dessa frågor om läget inom den svenska poesin för tidningens räkning, men det fick mig ändå att börja fundera. Är Poetry Slam verkligen åldersbundet på det sättet, det vill säga, kan man beskriva det som en ungdomsrörelse i Sverige?
Ofta nog beskrivs det väl just så. Poetry Slam brukar förekomma i samband med olika ungdomsfestivaler och beskrivs ofta medialt mer som ett socialt fenomen än en kulturrörelse (möjligtvis har slam-poeter börjat få mer respekt under de två sista åren, upplever jag det som).
Min eget intryck är att slam faktiskt domineras av ungdomar i de flesta svenska städer, som exempelvis i Malmö där finalen i Poetry Slam SM 2003 gick på Ungdomens hus och också var helt dominerad av unga poeter (tänjbart begrepp i och för sig). Jag föreställer mig att de som dras till slam har mycket gemensamt med de som prenumerar på unglitterära tidskrifter och kärntruppen där har väl alltid bestått av folk sådär mellan 18-23 i universitetsstäder. Umeå, Lund/Malmö, Uppsala och kanske även Göteborg kan då räknas hit.
Men med poesiscenen i Stockholm förhåller det sig lite annorlunda. Jag har alltid uppskattat just åldersblandningen, över huvud taget blandningen av människor med olika bakgrund som håller på med poesi här i stan. Det gör det lite mer seriöst, lite mer allvarligt, också lite mer oförutsägbart än när alla är i ungefär samma ålder.
Jag tror att det förhåller sig på följande vis: I Stockholm möter en kvardröjande tradition av bohempoeter en ny tradition av yngre slampoeter. Det blir i praktiken en korsbefruktning. Någonting som varken är renodlad amatörism eller akademism. Tänk Klarabohemerna möter Rinkeby Poetry Slam. Resultatet är en bastard av levande poesi, och jag gillar det.

Argusmedarbetare sommarpratar!

Idag är det Henrik Teleman som sommarpratar i P1 kl. 13.05-14.30 (repris 22.05-23.30). De som följt Den Blinde Argus genom åren känner säkert igen hans namn som formgivare av poesiantologin "Nittiotalister" (nr 44/45) samt upphovsman till ord & bildnumret "Människan blir inte mätt av prat" (nr 40), som samtidigt fungerade som katalog till hans installation "Händer". De finns båda att köpa från Argus-lagret. (Se mer i baklistan!)
Numera bor Henrik Teleman utanför Virserum, i djupaste Småland, och driver Virserums Konsthall med stor framgång. För de riktigt inbitna tidskriftsläsarna är han också bekant från konstfanziner Nya Lef, som kom ut med några mycket speciella och banbrytande nummer i slutet av 1980-talet!
– Jag kommer att prata om det som är viktigt i livet, nämligen om andra människor. Jag kommer att prata om konst och kärlek, men också om förhållandet stad/land, om allas rätt till bilder och ord som stämmer in på en själv. Det blir lite poesi och mycket bluesmusik, säger Henrik.

De som inte hinner lyssna på radion idag kan under en månad framåt ladda ner programmet via SR:s hemsida. En utomordentlig service!

Blobb + klägg = blogg

Bara för att jag har en så kluven och avig inställning till detta med bloggandet, så tänker jag svara på Sigges frågor, jag med:

1. Berätta om ögonblicket då du förstod att du skulle ägna ditt liv åt att skriva.
Innan min första roman kom ut blev jag refuserad sju miljoner gånger och jag tog det alltid lika hårt. Så den sjumiljonerförsta gången undrade jag om jag inte skulle ge upp och sluta försöka, men det var då jag fick den där uppenbarelsen. Min egen envishet talade liksom om för mig hur viktigt skrivandet var, och det gjorde att jag beslöt mig för att fortsätta – även om jag skulle bli refuserad för resten av mitt liv.

2. Berätta om det ögonblick i ditt liv då du insåg att du inte var världens centrum.
Det var antagligen när jag var två år och fick en lillebror.

3. Vad hade du för åsikt om bloggar exakt en månad innan du själv började blogga?
Jag tänkte inte så mycket på dem. Funderade väl lite på vad det var för skillnad mellan en dagbok och en blogg och om inte sajten jag jobbar med inte också egentligen skulle kunna betraktas som en sådan.

4. Hur känner du idag när du läser ditt första blogginlägg?
Ola har raderat det, av någon outgrundlig anledning ;-) men rubriken var "Tjo" och det tycker i alla fall jag känns helt okej.

5. Känner du att du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Eller tänjs den gränsen hela tiden?
Verkligen inte. Det är en av anledningarna till att jag inte begriper mig på det här med bloggande. Vissa har lyckats hitta en form för sin blogg som fungerar (se nedan) men jag får ideligen problem med den där balansgången.

6. Skulle du kunna tänka dig att överge allt annat skrivande och bara skriva blogg, om din blogg rent teorietiskt blev lika läst?
Nix.

7. Om din blogg bara kunde läsas av fem personer i världen, vilka skulle det då vara?
Yngwie Malmsteen, Ozzy Osbourne, James Hetfield, Ingmar Bergman och Horace Engdahl. Om de fem verkligen läste så skulle jag nog skriva lite oftare.

8. Händer det att du står inför frågan: Ska jag skriva om detta tema i bloggen eller i en artikel/roman?
Aldrig.

9. I vilken utsträckning funderar du på vad du skrivit i din blogg och på vad du ska skriva härnäst i din blogg?
Jag skriver ju så sällan här, men när jag väl skriver något så går jag omkring och funderar på det i tid och evighet.

10. Vad tycker dina närstående om att du har börjat blogga?
Min egen familj har ingen anledning att bry sig och min ursprungsfamilj vet förmodligen inte vad en blogg är för någonting. Kennet är nog lite glad i alla fall.

11. Tror du att du fortfarande skriver blogg om två år?
Troligen inte.

12. Hur tror du att din blogg har förändrats om två år?
Antingen så har jag fattat grejen eller så har jag lagt av.

13. Hur många andra bloggar besöker du kontinuerligt? Nämn fem favoriter och förklara kort varför du återvänder till dem.
Errata – det är roligt med en renodlad litteraturblogg och diskussionerna där är ett kapitel för sig
Sigge – man får en hel del att fundera över när det gäller det här med personligt och privat
Agamemnon, O-tidskrift och Nitnit – bra bloggande tidskrifter med fokus på litteratur (O- har väl ingen blogg direkt, men dock en sorts dagbok som uppdateras kontinuerligt)

14. Skulle det vara svårt att sluta blogga nu? Varför?
Nej, det skulle vara lätt. Så man kan ju undra varför jag trots allt fortsätter?

15. Några bloggande skribenter som jag skulle vilja svarade på dessa frågor:
Andreas har ju redan svarat här i bloggen, men det vore kul om även Ola, Janne och Thomas tyckte till.