Litteraturen och patriarkatet: Vadå, jag förtrytsam?

Jahaja, det var faktiskt med en viss sorg jag la ifrån mig "Den västerländska kanon" – det är alltid så roligt att vara uppslukad av en bok. Jag måste säga att jag har haft mycket trevligt i Harold Blooms sällskap under de här veckorna; han har inte bara givit mig lust att läsa Faust, han har också presenterat en utmärkt karta, dragit upp riktlinjer, satt saker och ting på plats. Om man, som jag, inte har läst litteraturvetenskap på något universitet, så är det ovärderligt att få allting serverat rakt av, utan prut, svart på vitt: Shakespeare är bäst, han och Dante utgör kanons själva centrum, Walt Whitman är den amerikanska centralfiguren, de kvinnor som kvalar in är Jane Austen, Emily Dickinson, George Eliot och Virginia Woolf. Etc.

Bloom tar upp 26 författare i boken; förutom de ovan nämnda ägnar han sig som sagt åt Goethe också, plus Chaucer, Cervantes, Montaigne, Molière, Milton, Samuel Johnson, Wordsworth, Dickens, Tolstoj, Ibsen, Freud, Proust, Joyce, Kafka, Borges, Neruda, Pessoa och Beckett.

Om han har valt rätt eller fel namn är inte jag den rätta att uttala mig om; dels har jag läst alldeles för få av alla dessa storheter, dels intresserar det mig inte att bråka om författarna och verken i sig. Jag tror, precis som Bloom, att de är väl värda sin plats i kanon och jag ser det inte som min uppgift att försöka bringa någon av dem på fall. Nej, det som intresserar mig är att ifrågasätta den rådande ordningen, systemet, ramen runtomkring. Det vill säga, det som får män som Bloom att uttala sig på ett visst sätt om en viss sorts litteratur. Det som får dem att betrakta sitt ämne ur ett förvånansvärt snävt, begränsat perspektiv. Det som är så fullständigt självklart för dem – så självklart att de förväxlar det med sanning och verklighet och aldrig på allvar kan eller vill ifrågasätta det.

Så därför gör jag det i stället. Och jag tänker så fasen heller inrätta mig i någon "förtrytelsens skola" nu när jag vet vad den går ut på. Jag kan med en gång säga att jag inte tillhör den; det är till och med så att jag misstänker att den är en ganska grov förenkling, ett bekvämt fack där Bloom kan fösa in sina meningsmotståndare. Så här skriver han i slutordet till boken:

"Antingen fanns det litterära värden, eller också finns bara de överdetermineringar som kommer av ras, klass och kön. Man måste välja, för är man övertygad om att allt det värde som tillmätts dikter eller pjäser eller romaner och noveller bara är en mystifikation till nytta för den härskande samhällsklassen, varför skulle man då läsa överhuvudtaget och inte hellre ge sig ut att tjäna de exploaterade klassernas skriande behov? Tanken att man bistår de kränkta och förfördelade genom att läsa någon som kommer från samma miljö som de i stället för att läsa Shakespeare är en av de underligaste illusioner som någonsin hjälpts fram av eller i våra skolor."

En snygg fälla, onekligen, men man behöver ju inte kliva rakt i den.

För det första: Varför måste man välja? Varför måste man bestämma sig för antingen estetik eller politik? Kan man inte välja estetik inom själva verket och politik utanför – i teorin, kritiken, historien – om man vill? På så vis blir det möjligt att både uppskatta Shakespeare och samtidigt fundera på om det finns några mönster eller kriterier, förutom de rent konstnärliga, som har gjort just honom till kanons centralfigur.

För det andra: Att någon skulle läsa böcker för att bistå de kränkta och förfördelade låter lika underligt för mig som för Bloom. Att ifrågasätta kanon handlar inte så mycket om bistånd, som jag ser det, det handlar om att inympa någon sorts annorlunda tänkande i en trög och gammalmodig tradition. Det är ett långsiktigt arbete och jag tror att det kan bedrivas på olika fronter och på olika sätt. Om jag tjatar om det här nu, till exempel, så kanske det bidrar till att lika många kvinnor som män kommer att kanoniseras om, säg, ett par hundra år.

För det tredje så finns det mycket mer att säga om Bloom och kanon, men det får vara någon måtta på hur långrandig man får bli i ett blogginlägg. Därför: fortsättning följer, men en annan dag.