2006-02-13

Litteraturen och patriarkatet: Prinsessan av Danmark

Jomen, alltså, om vi nu ska ha en kanon – det kan ju också diskuteras, men jag köper det tills vidare, för enkelhetens skull – då kan man ju inte bara stå vid sidan av och buga sig i vördnad för den. Inte om man råkar vara kvinna, i alla fall. För det är faktiskt en jäsikens massa gubbs i omlopp, inte bara bland författarna utan också i själva verken, och hur underbara och allmängiltiga och universella böckerna än är så blir det en annan sak när det gäller att förhålla sig till någon av sitt eget kön. Det är möjligt att sådant kommer att ändras i framtiden – man får ju hoppas det åtminstone – men än så länge är de flesta av oss snärjda i olika former av manligt-kvinnligt tänkande.

Och jag undrar hur alla nutida manliga författare skulle känna sig om kanon i stället bestod av motsvarande mängd kvinnor. Har ni funderat på det någon gång, killar? Om Shakespeare och Dante och Cervantes hade varit kvinnor, om Hamlet hade varit prinsessa av Danmark, om kung Lear hade varit drottning Lear, om "Den gudomliga komedin" hade inspirerats av en manlig musa, om Don Quijote hade varit Doña Quijote på äventyr med en kvinnlig kompis och så vidare. Hade ni känt er hemma i traditionen då? Hade ni kastat er över klassikerna med samma goda aptit? Hade ni ställt upp dem på era bästalistor som troféer eller hade ni sökt er någon annanstans?

Det kan vara nyttigt att vända på några stekar ibland, men det verkar som om somliga män har lite svårt för det. Och det är synd, för om de kunde det, om de ville det, så skulle litteraturen öppnas för andra tankar, vidare vyer, mera luft och ljus. Inte ens Bloom ser ju kanon som ett enhetligt och stabilt byggnadsverk, till och med han medger att dess kärna är motsägelsefull och komplex. Och jag tänker mig att hans idéer om påverkningsångest kan få en alldeles speciell betydelse för de kvinnor som vill försöka ta upp kampen med de stora litterära kanonerna:

"Litteratur är inte bara språk; det är också själva viljan till det figurala, det gestaltande, en inre kraft som skapar metaforer, det Nietzsche en gång definierade som åstundan att vara annorlunda, åstundan att vara någon annanstans. I viss mån innebär detta att vara någon annan än den man är, men först och främst tror jag det innebär att vara något annat än metaforerna och bilderna i de verk som av en tillfällighet har blivit ens arvslott: önskan att skriva ett stort verk är att önska sig bort, till en tid och en plats som är ens egen, till en originalitet som måste ingå ackord med det som går i arv, med den ångest som följer med det som påverkar."

Inga kommentarer :