Sommarläsning

Jag håller på och läser om Jane Eyre, som jag läste första gången när jag var fjorton. Den är fortfarande lika kul, fast på ett annat sätt. Jag tror att jag uppskattade Jane för hennes upproriskhet och rättframhet redan då, men nu kan jag också se att hon måste ha varit ovanlig(t) för(e) sin tid:

"Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder har. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män skulle plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön."

Sa alltså Jane Eyre via Charlotte Brontë redan 1847.