Estradpoesi – saknar du något?

"Kan estraddikten stå på egna ben? Håller slampoetens ord, även utan upphovsmannens/kvinnans röst och gestikulerande? Eller blir texterna bara platta, nakna, halva och banala? Detta är en ofta återkommande fråga, som åter aktualiserats via de recensionsomdömen som fällts angående ny [sic] slamtologin - Svensk Slam 2006".
Så skriver Bill Larsson, en av redaktörerna för den nya poesitidskriften på nätet, Dikt360 i sitt inlägg på Estradpoesis forum.
Ja, varför skulle inte estraddikten kunna det, är mitt svar. För mig är en dikt något som har olika framträdelseformer, man kan möta den på internet, i en bok, i en tryckt tidskrift, från estraden eller möjligtvis också på andra sätt.
När dikten framförs från scenen tillkommer vissa nyanseringar som har med det specifika forumets villkor att göra, poeten kan uttrycka sig med röstens alla olika moduleringar, med tonfall, pauseringar, betoningar och fraseringar, naturligtvis också med gester, ja allt som har med röstens och kroppsnärvarons framträdelseform att göra. Inte att förglömma är ju livesituationen också ett möte, publikens reaktioner tillkommer och finns närvarande i luften under poetens läsning.
Skulle allt detta då saknas vid en innantilläsning av samma dikt, som flera av recensionerna av ”Svensk slam” vill antyda; det vill säga skulle estraddikten med nödvändighet framstå som någon slags bristfällig dikt i den tryckta versionen? Inte så, enligt min mening. Visst finns det dikter som avslöjar någon slags inbyggd svaghet när man ser dem i tryck (men denna svaghet kan lika väl visa sig på scenen, framförandets intensitet kan tillföra mycket men sällan överskyla helt när en dikt mest bjuder tomma ord).
Som Horace Engdahl påvisade i ”Beröringens ABC” finns det ju en ”röst” också i den innantillästa dikten. Den är förstås annorlunda. Men nog ljudar det ofta en diktröst i den tryckta dikten, speciellt om den håller någon som helst kvalitet. När man läser en dikt av en känd estradpoet kan man sakna just den specifika poetens röst, kanske lägger man till den själv någonstans i bakhuvudet under läsningen, men ofta ljudar så att säga rösten ändå, läsaren kompenserar för den eventuella frånvaron av poetens yttre röst genom att orden vibrerar, lever sitt eget liv också på boksidan. Det här gäller förstås i första hand när det är riktigt bra poesi, är det svag poesi så avslöjar sig – som jag redan sagt – svagheterna oavsett diktens uppenbarelseformer.
För min egen del vill jag att dikten ska vara så ”genomskinlig” och kommunikativ som möjligt för läsaren, min strävan är inte att läsaren ska haka upp sig på materialiteten (de senaste årens modeord) i bokstavstecknen och ordens uppenbarelseform utan helst gå vidare in till kärnan, det inre känslorummet. Snarare än en formell svårighetsgrad i dikten (som den tryckta dikten, bokpoesin oftast medvetet söker) söker jag den inre svårighetsgraden, komplikationen ligger för mig i själva känslouttrycket som dikten förmedlar. Visst kan man ofta med fördel putsa på orden, skruva till dem, komprimera uttrycket, men den stora kompressionen står själva känslovärlden för, där är det många atmosfärers tryck.