BOFH, del 17

I dag blev jag tillfrågad av en trevlig ny bekantskap om jag visste något enkelt sätt att göra en hemsida på, eller om jag visste någon som kunde hjälpa till med detta, och jag erbjöd mig genast att fråga Sven. Jag tänkte att han kanske visste om det fanns något verktyg som inte exakt fungerade som en blogg, men som liksom ... äh, ja, hur som helst: Tanken var att det skulle finnas en sorts förstasida, som en ingång, som det brukar finnas på hemsidor.

– Varför då? frågade Sven genast när jag presenterade problemet. Jag har faktiskt fixat ett par sådana sidor, men jag har gjort avbön.

– Varför då? frågade jag.

– Det finns ingen anledning att gömma det som uppdateras. Det är jävligt -97 att göra på det sättet. Eller -96, om du ska skriva det i bloggen.

Han börjar bläddra i en gammal ärevördig kulturtidskrift som produceras på verkstan där vi jobbar. Senaste numret har just kommit från trycket och Sven undrar om det bara är han som tycker att det är hemskt fult. Han grämer sig över oläsliga rubriker, tossiga mellanrubriker, konstigt typsnitt i brödtexten och "genomgående 72 dpi i alla jävla bilder".

Jag förklarar att det ska vara jättestora rubriker och att mellanrubrikerna ska ha fet brödtextstil eftersom numret är layoutat av en kille som går på en tjofräsdesignskola och vet vad som är senaste nytt.

– Men så här, säger Sven och håller upp innehållsförteckningen (i mastodontformat), det är ju inte så jävla upphetsande snyggt och helt omöjligt att läsa. Han har inte ens kunnat knipa mellan kommatecknet och citattecknet, så att alla komman hänger och viftar en halvmeter bort för sig själva!

Därefter visar han mig ett uppslag med en rubrik på, i ett för mig okänt typsnitt där bokstäverna liknar hopbyggda sådana där galler som man skrapar av fötterna på vid ytterdörrar, och pekar på ett av orden. Ett c och ett h har flutit ihop i skarven vid häftningen.

– Vad står det här? frågar han ilsket.

– Nietzsche, säger jag. Jag har redan läst det.

– Nietzsche är ju omöjligt att läsa även om man använder Garamond, säger Sven, och nu är det satt med Mekanobitar utan någon luft.

– Kjell var arg på det där också, säger jag.

– Det där med c:et och h:et ser man inte när man gör layouten, muttrar Sven, men det måste man ju veta.

– Designerkillen kanske inte är så van vid just layout, föreslår jag, han kanske är van vid att göra fin design på något annat sätt.

– Mm, mumlar Sven.

– Jag tycker ändå att numret ser rätt skojigt ut, alltså ... försöker jag, men Sven lyssnar inte.

– Och varför förtjänar somliga en byline i sjuttio punkter medan andra får en byline i elva punkter kursiv? frågar han.

Kjell dyker upp och jag säger att Sven inte är nöjd med det nya numret.

– Jag sitter och fetsågar, säger Sven. Det här är ju en intellektuell tidskrift och vill man till exempel nå ett pucko som mig så ska man ju inte försvåra läsningen.

– Men den här tidskriften kanske ändå inte vänder sig till dig, säger jag.

– Läs Brolintexten om Nietzsche, säger Kjell till Sven. Den skulle du gilla!

– Nej, men jag hade invändningar mot den också, säger Sven. Inte ens Horace Engdahl kan se att det står Nietzsche i rubriken, om man håller den en bit ifrån sig och skakar lite på handen.

– "Om man håller den en bit ifrån sig och skakar lite på handen ..." upprepar Kjell lite roat. Men visst, jag håller med till viss del, så där brukar vi inte formge tidskriften. Om du och jag hade gjort den skulle det i alla fall ha varit Univer i mellanrubrikerna.

Sven bläddrar vidare.

– Och Courier! hojtar han. Jag är allergisk mot Courier!

– Men han tycker det är ballt, säger Kjell med syfte på layoutkillen.

– Men då kan man använda American Typewriter eller Trixie i stället, säger Sven.

– Vad är det för fel på Courier? frågar jag.

– Courier används i rippar – för att visa vilken text som blivit fel, förklarar Sven. Den skrivs ut med Courier bara för att ingen använder Courier. Det har man ju sett i misslyckade annonser och så ... Men, alltså, att använda Courier är lite som att säga: Det här är bajs.

– Jag tycker ändå att det nya numret är lite skojigt, jag, försöker jag igen.

Sven visar innehållsförteckningen för Kjell.

– Och det här, säger han, det ser för täskigt ut.

Kjell och jag småler åt varandra över huvudet på Sven, som är helt fördjupad i tidningen.

– Det är en massa små ploppar som bara ligger där och skräpar, säger han. Det blir ingen rytm, det här numret skriker "läs inte mig, jag är bara yta, jag har inget innehåll!"

– Ja, det är en jävla stor risk, alltså ... medger Kjell.

Sven går ut och röker och Kjell går in på sitt kontor igen. När Sven kommer tillbaka frågar han mig om han ska raljera mera.

– Du kan väl raljera om något annat ett tag, som omväxling, säger jag. Eller berätta vad du har gjort i dag.

– Jag har varit på träningsläger på Länsstyrelsen och lärt mig hur man gör för att se om de som har kontrollerat valsedlar har stoppat in dem i rätt kuvert. Sedan ska jag sitta i Blå Hallen och ta emot kuvert med valsedlar i. Och försöka smuggla undan lite sverigedemokratröster.

– Vet du vad du ska rösta på?

– Ingen jävla aning.

Jag berättar att i senaste numret av Close-Up rekommenderar chefredaktören sina läsare att rösta på Lars Ohly eftersom han har bäst musiksmak av partiledarna och dessutom bär jeansjacka. Sedan föreslår jag en röst på miljöpartiet eftersom Birger Schlaug har skrivit den här jättebra artikeln där han säger att den stora skiljelinjen inte går mellan blått och rött utan mellan dem som vägrar anamma konsumtionsideologin och de andra. Jag är så entusastisk att jag till och med är tvungen att läsa upp ett stycke högt för Sven:

– "I gamla Sovjetunionen avbröts teveprogrammen med att dagens kommuniké från politbyrån lästes upp, i vår marknadsfundamentalistiska tid så avbryts teveprogrammen med dagens kommuniké från Nestlé, Unilever eller Monsanto. Ska sanningen fram så var det ingen jävel som trodde på politbyråns propaganda. Men på konsumtionspropagandan tror vi allihop. Så mycket så att vi är villiga att lönearbeta mer än vi skulle behöva bara för att vara till lags."

– Äh, säger Sven, miljöpartiet, det är bara tomtar och gamla folkpartister.

Men han undrar ändå varför folk envisas med att jobba så mycket och vi halkar raskt in på ämnet medborgarlön. Sven säger att det skulle kunna ersätta olika sorters bidrag och kulturstöd och jag säger att det skulle frigöra en enorm massa kreativet hos människor:

– Det skulle startas en massa caféer och ...

– Nä, avbryter Sven. Det skulle startas två och en halv miljon nya bloggar och inte ett enda café.