Bloggdöden

Bloggdöden sprider sig. Hur många är det som har slutat blogga vid det här laget? Ingen aning, Katrine Kielos och Isobel Hadley-Kamptz är några av de senaste namnen - men störst eko ger det naturligtvis att elitbloggarnas pappa Sigge Eklund nu också har lagt ner. Och till och med stängt sin blogg för obehöriga besök från allmänheten (fullkomligt främmande för hela nätpubliceringens idé, eller?).
Ja, Sigge publicerade sig under ganska kort tid, juni 2005-augusti 2006, om än i ett rasande tempo. I sina bästa stunder var han en lysande skribent, i sina sämsta var han plågsamt självmytologiserande utan att till synes ha så mycket på fötterna.
Ärligt talat, det verkar som om den nu aktuella bloggdöden inte berör oss som publicerat oss på nätet sedan slutet på 90-talet speciellt mycket, såna som jag själv eller t.ex. Therese Bohman. Vi bara fortsätter, ibland med schackningsperioder, ibland med kortare eller längre tystnader. Men behovet av att skriva och formulera sig kvarstår, antar jag, och svårigheterna att nå ut överbryggas ju lättast med nätet, i de flesta fall.
Ärligt talat igen, för mig känns det lite som om Sigge Eklund mest har kapitaliserat på fenomenet ”begåvade-skribenter-på-nätet” genom att göra sig till deras talesman och promotor under en kort period. Elitbloggarna har byggt upp ett nätverk och hjälpt in varandra i media i den mån de inte redan har huserat där. Därefter, slut med bloggandet! Och let’s face it han och de andra bloggarna som slutat har ju publiceringsmöjligheter som en del av oss andra saknar, de kan så att säga välja och vraka bland erbjudandena antar jag.
Visst är det en utsatt position att ha en så besökt blogg som han hade, men att stänga den helt (efter att han tidigare sålt av Bloggportalen till Aftonbladet) känns som en egendomlig handling. Vad blir nästa steg, att ge ut den i bokform? Upp som en sol och ned som en kanske inte pannkaka, men vadå?
Men vad jag skriver här framstår säkert bara som avundsjuka. Kanske ska koncentrera mig på mitt eget skrivande i stället för att kritisera andra. För två år sedan publicerade jag mig i Lyrikvännen och (ibland) på tidskrift.nu; efter den här kontroversiella artikeln är mina publiceringsmöjligheter snarast beskurna.
Nu publicerar jag mig i huvudsak i tidskriften Aurora och på bloggen, men även med gästspel i tidskrifterna PS och Ryska Huset. Mitt privatliv pratar jag med diakoner om. Mitt sexliv löser jag utanför den här bloggen. Jag önskar alla en trevlig resa.