Nattportier och Irwin Shaw

Vad är grejen med nattportier som yrke? Det verkar som en ganska stor mängd böcker och även några filmer tar sin utgångspunkt hos någon huvudperson med detta dubiösa yrke. Så även med Irwin Shaws ”Nattarbete” som jag just nu håller på och läser. (Minns även den brutalt minnesvärda filmen ”Nattportiern” med Dirk Bogarde och Charlotte Rampling i huvudrollerna.) Det är knappast ett glamouröst yrke, men uppenbarligen har det någon slags attraktiv sjaskighet. Den som jobbar som nattportier är definitionsmässigt på flykt från någonting, möjligtvis också på väg till någonting annat. Jag kan inte påminna mig någon film eller bok som handlar om en spårvagnskonduktör – trots att både Axel Liffner och Knut Hamsun (!) lär ha ett förflutet i branschen. Jo, Knut Hamsun jobbade omväxlande som cowboy och spårvagnskonduktör under sin ungdomstid i USA enligt upplysningar som jag just nu skaffade mig på nätet. Men jag kommer bort från ämnet som var Irwin Shaw och ”Nattarbete”.
Om någon vill ha definitionen på en underskattad författare räcker det väl att nämna just Irwin Shaw, som även jag trodde i huvudsak var någon slags underhållnings- eller bestsellerförfattare, i den mån jag över huvud taget har reflekterat över hans namn. Jag tror att min pappa hade hans genombrottsbok ”De unga lejonen” i bokhyllan när jag var liten. Åtminstone mentalt sett kunde den väl ställas bredvid Norman Mailers ”De nakna och de döda” men Mailer har väl alltid haft ett litet finare litterärt renommé. Det är möjligt, som det sägs på den här hemsidan att kritikerna aldrig förlät Shaw hans kommersiella framgångar.
Jag hade fortfarande ingen tanke på att börja läsa Shaw när min arbetskamrat började prata om hans roman ”Nattarbete”. Han hade den med sig på jobbet i en pocketupplaga och jag hade lustigt nog sett den dagen innan i en inbunden utgåva i mässen på jobbet. Omslaget – den är från 70-talet – visar någon slags ytlig ”Snobbar som jobbar-värld”; rika unga män som åker skidor nerför Alperna, spelar roulett, åker sportbil etcetera. Och över allt svävar den fala kvinnan!
Och ändå ville jag av någon anledning ge den här boken en chans, kanske var det där med yrket som jag inledningsvis skrev om som hade någon slags underlig lockelse.
Huvudpersonen jobbar vid bokens början som nattportier på ett hotell i New York, han hittar en död man i korridoren på hotellet och bredvid honom – inpackade i något slags papprör – hittar han också 100.000 dollar i kontanter. Sådan är upptakten till handlingen, som min arbetskamrat hann berätta i viss detalj. Man kan väl också säga att huvudpersonen med visst berättigande fruktar att få maffian efter sig.
Men detta är bara utanverket. Det som börjar och även fortsätter som en slags rövarroman eller – liksom Don Quijote - pikaresk med vissa eskapistiska drag inrymmer faktiskt en hel del annat. Som många av de mest intressanta amerikanska actionfilmerna spelar den på flera nivåer samtidigt (Shaw har ju även skrivit filmmanus). Romanen växer snabbt ut till en slags rundmålning av det amerikanska samhället som något ganska obehagligt, en Molok, ett slags skenheligt hedonistiskt odjur där alla lever över sina tillgångar vare sig de lever medelklassliv eller överklassliv, försöker upprätthålla en falsk fasad, och där pengarna är det som styr – fullkomligt. Obetalbar är skildringen av huvudstaden Washington under Watergate-krisens dagar, detta till synes ”doriskt-amerikanska pantheon”, där alla bevakar alla och där alla telefoner är avlyssnade. Shaw är både en karaktärs- och miljöskildrare av rang. Men mest underbara är avsidesreplikerna som ofta kommer helt oväntat från jagberättaren och så att säga sätter nivån. Stiliga one-liners nästan allihop. Här några exempel:
”Alla nattarbetare ser ut som om de undgår straff för onämnbara synder.” (s. 32, om ”vitrocken” och polisen som kommer för att hämta den döda kroppen på hotellet).
”Vårt tänkande glider alltmer in i TV-reklambanorna nuförtiden.” (s. 39, huvudpersonen ligger och slappar på ett hotellrum efter att han hittat pengarna natten innan).
”Han hade framstått som en mäkta välvillig typ spelet igenom och jag misstänkte att han röstade som han blev tillsagd, hela tiden helt inriktad på instruktionerna från partiet och nästa val. Ingenting av det han sagt hade avslöjat om han var republikan, demokrat eller maoist.” (s. 85, om en kongressledamot som huvudpersonen spelat mot under ett pokerparti).
Det räcker kanske så här. Ni hajar vilken slags bok det här är? Överraskande igenkänning om människans villkor.