Om fulhet och tomhet inom samtidskonsten

Jag passar på att ställa den förbjudna frågan: Varför måste modern konst vara ful? Vart tog sökandet efter en alternativ skönhet vägen (tänk exempelvis Vasilij Kandinskys ”Om det andliga i konsten”)? Som yngre hade jag – tycker jag själv – en intuitiv förståelse för den tidiga modernistiska konstens visionära strävanden som jag helt understödde. Vi talar då om den med tiden klassiska moderna konst som Moderna museet har sina bästa verk ifrån, den tidiga modernismens heroiska epok fram till ungefär 1950, också dess mest esoteriska varianter. Men senmodernismen och postmodernismen har i stället för att fullfölja sina löften bidragit till att slå sönder de rester av skönhet som fanns kvar och ersatt den med – ingenting.
Paul McCarthy, en marginell filur som visar på fulheten i (det amerikanska) masskonsumtionssamhället fyller Moderna Museet nästan helt över sommaren. Är detta det bästa som finns att visa upp? Jag tycker personligen det är en tom utställning, en grimas och ingenting mer. Resultatet av dominansen för denna typ av modern konst blir just den tomhet som jagberättaren i Michel Houellebecqs Plattform visar upp när han beskriver verksamheten för sig själv och sin närmaste arbetskamrat på en statlig kulturinstitution:

”…även om Marie-Jeanne egentligen inte gör någonting alls är hennes arbete mycket mer komplicerat; hon måste hålla sig à jour med alla rörelser, nätverk och trender; i och med den ansvarspost inom kulturen som hon åtagit sig riskerar hon ständigt att bli misstänkt för seghet och trångsynthet; det är en fara som hon hela tiden måste gardera sig för – sig själv och därmed hela institutionen. Därför har hon regelbundna kontakter med konstnärer, gallerister och redaktörer för tidskrifter som för mig verkar halvskumma; alla dessa telefonsamtal håller henne på humör, för hon hyser ett äkta intresse för samtidskonsten. För egen del har jag ingenting emot den: jag är ingalunda någon anhängare av hantverket eller en återgång till traditionellt måleri; jag förhåller mig reserverad som det anstår en bokhållare eller administratör. /…/ Jag har varit på rader av utställningar, vernissager och performances som stannat i minnet. Min slutsats är nu given en gång för alla: konsten kan inte förändra livet. I varje fall inte mitt liv.”

Jag kan kommentera att självklart är min egen inställning ungefär motsatsen.
Jag tror att Houellebecq skildrar de förhållningssätt till en så att säga statligt sanktionerad modern konst som är tänkbara om man jobbar i branschen. Antingen älskar man all samtidskonst oreserverat (som Marie-Jeanne) eller så förhåller man sig egendomligt likgiltig och neutral, som en amöba.
Poesin? Ja, den har drabbats av samma problem som den moderna konsten. Om Ida Börjel och Anna Hallberg är det bästa som svensk poesi har att visa upp, då har vi stora problem. För mig är Bruno K. Öijer en av de sista poeter som faktiskt har förändrat människors liv, och över huvud taget haft den strävan. Jag vet att det finns flera, men jag tänker inte nämna deras namn här.