Existentiell poesi på gång?

Enligt den färöiska tidskriften Outsidermagazin nr 2-3 2006 (omskriven i DN Kultur den 30 augusti) har ”nordisk litteratur – prosa som poesi – de senaste åren präglats av ett uppbrott från postmodernismens regelverk. Den provokativa frågan om ’Förintelsen som social konstruktion’ är förstås retorisk; också värderelativismen känner sina gränser. Dagens författare vet det och söker sig mot ett skrivsätt som på nytt släpper in det existentiella, politiska och metafysiska”.
Ursäkta om citatet ryckt ur sitt sammanhang blir lite klumpigt och i sina stycken svårförståeligt, tyvärr går det inte att länka till artikeln.
Jag tycker i alla fall att det låter mycket hoppfullt, och även om redaktörerna för Outsidermagazin från sin färöiska språkhemvist påstås kunna ta del av litteratur på alla nordiska språk (det uppges så i DN i alla fall), en överblick som jag saknar, så känner jag inte att bilden stämmer in helt på svenska förhållanden. Det är möjligt att övriga nordiska länder här ligger före?
När jag var med och jobbade för Lyrikvännen, för ganska exakt två år sedan, höll vi ett hyfsat välbesökt seminarium på temat ”Poesins estetik och etik”. Vi fick visserligen bra respons bland de närvarande i ABF-huset, men den koppling vi gjorde mellan etik och estetik var knappast opportun bland tongivande kritiker som väl snarast såg det som ännu ett steg bort ifrån den typ av poesi som det ansågs att Lyrikvännen borde syssla med, nämligen naturligtvis den tidstypiska språkmaterialismen. (Som ju sannerligen följer, just det ”postmodernismens regelverk”.) Jag vet att detta är historia och att jag borde syssla med annat och inte framstå som bitter, men det jag skriver är likaväl fakta. Det nummer som sedan följde, nr 5/04 av Lyrikvännen – vårt kanske bästa nummer – blev ju också Boel Schenlaers svanesång som redaktör.
Själv söker jag passionen, helhetsupplevelsen, kärleksuttrycket och den gestaltade livserfarenheten i mitt skrivande; drag som sannerligen inte har lett mig närmare ett bokkontrakt. Men sanningen att säga var det också cirka fem år sedan jag senast skickade in ett bokmanus, mina vägar har blivit annorlunda, men Johan Nordgren och Black Coffee Publications förbereder en eller annan stencilutgåva. Möjligtvis finns den här dikten, som egentligen består av en lång rad sammankopplade (västerländska) haikus, med där.