Obotlig lust att försvinna.

Variant I

Och vad gör jag här på just den här platsen just nu och varför? Varför talar någon till mig om att det drar eller drar ihop sig eller borde kunna vara klart nästa vecka, nästa månad, nästa år, eller nåt annat utan vidare drag.

Var är kamelerna, riporna, renarna, skraken och uttern? Och vem är hon som står här och trampar otåligt framför samma gamla dator som hänger sig? Hon som verkar lite utmattad av administration, redigering, bullerborrmaskin-ombyggnadshus, estetisk-politisk mission och egna deadlines och som inte på tre månader lyckats packa ner sina onödiga grejor till källaren, sälja sin antika matta, ge bort jugendskåpet till systerdottern och skicka resten till Myrorna? Hon som försummar krukväxter, tvätthögar, vernissager, extrapriser, parties, nyhetssammanfattningar, återvinningsflaskor, föreningsliv, sexuella inviter och andra förmånserbjudanden med samma skärrade känsla av att det finns viktigare saker att göra. Skriva. Måla. Men först bara dra.

Hon som inte känner sig som en människa igen förrän hon får syn på sjövatten, havsvatten, fjällbäckar, flodstränder eller en åtminstone en blågrön bassäng vid Götgatans ökenhorisont?

Hon som drar ett djupt andetag först när hon står och hänger med armarna under det stora pilträdet vid Norrmälarstrand, som hänger med grenarna i samma stil och vänder ut och in på sina torra lövrester. Medan månen stiger upp, rupp, rupp. Och vattnet lyser blekt.

Och vem är hon som varje dag har minst tre ärenden, alla av samma obetydliga dignitet? Som hon dessutom lyckas hänge sig åt arma mänskan; där hon står och tummar på den stora badhandukens feeling innan hon köper den, och prövar gummistövlar i tre affärer, och står i tiominuterskö på Universitetet för en magsinerad boks skull, och ber att få lukta på sejfilén innan hon köper den, och ändå glömmer bort att handla dammsugarpåsar, yllebyxor, allergimedicin, olivolja, lime. Glömmer bort att ringa X. och skriver alltmer kortfattade Sms till Y. samt inga mail alls till Z.

Variant II

Så skönt att sitta här på bussen i värmen av idel obekanta, och så länge resan pågår anonym och ändå en fisk i livets ström. Någon sätter sig bredvid; en vacker människa, med ögon som inte zappar utan ser, och så talar vi plötsligt om det enda stora; kärleken, kortheten, elden; att få göra det man vill. Sen stiger vi av den ena efter den andra och är borta i vimlet.

Variant III

Att gå den långa turen utmed fjällsjön, mellan de småkrulliga juniljusa ormbunksbladen, över sådana skifferstensstränder som Richard Long brukar ställa ut, bort mot uddarna där man ser fem mil bort till de ännu vita bergen. Snögrönt och åskblått och freakvackert.

Men: Va äre om?

Diagnos: En nomadisk genjävel.

Samma som kurragömma: hitta-mig-den-som kan?
Nä, man vill ju inte bli hittad.
Samma som Greta Garbos "I wanna be alone"?
Nä, för man har ju inget direkt påhäng.
Samma som...samma som ingenting.
Inte ens samma som närhets-skräck?
Vet inte. Fråga frigolit-Phil.
Men nej, jag tror inte det.
Inte efter två långa relationer på sammanlagt tjugo år och andra djupa händelser mellan två av motsatt kön. Inte med så starka vänskaper.

Kan man inte bara få vara ifred för att det är vackert?
Försvinna in i den där skogen där skuggorna faller allt längre, och man blir randig som en tiger, en trolska, i grönt och svart. Kamouflagefärgad ända in. Vinden blåser lite. Det blir stilla. Så stilla att man hör gamla svampar falla omkull. Om en stund slutar till o med surret i huvet. Då är det bra. Man är ute ur buren.

En vis, numera död, man som heter Alan Watts har skrivit om den här känslan i en liten bok jag läste på sjuttiotalet: "Cloudhidden Whereabouts Unknown". Läs den, om ni känner igen er. Om inte: Don´t touch this blog! You´re the ones I wanna get away from.

Nä, förresten, jag ska inte vara så där tuff och dessutom på engelska; det finns en annan utväg: Kolla Richard Longs konst på nätet. Han har tagit in de där grejorna från det stora Utanför och ställt ut dem (in dem) i museerna runtom i världen. Och de ser nästan lika fina ut som de som ligger vid Kultsjön i Lappland eller på höjderna i Devonshire. Fast inte riktigt, riktigt så fina.