Barskrapad – samhället underifrån igen och igen

Barbara Ehrenreichs bok ”Barskrapad” (Leopard förlag, 2003) har jämförts med bland annat verk som Günter Wallraffs ”Längst därnere”. Vilket är helt korrekt. Barbara Ehrenreich bestämmer sig för att i samband med ett artikeluppdrag lämna sin förhållandevis ombonade medelklasstillvaro som etablerad frilansjournalist för att undersöka vilka villkor de som försörjer sig på låglönejobb i USA lever under. Hon söker jobb som servitris, försäljare, städare på olika håll i USA och undersöker hur de inkomster som är möjliga att få förhåller sig till de nödvändiga utgifterna. Är det möjligt att få det att gå ihop? Är det alltid bättre att leva på jobb än bidrag? Det här var i tiderna för ”the welfare reform” 1998 då fyra miljoner – framförallt kvinnor – förväntades gå från bidrag till försörjning genom arbete.
Resultatet hon kommer fram till är nedslående, i till exempel Minneapolis är det i princip omöjligt att överleva på lönen från varuhuset Wal-Mart ($1.120 i månaden före skatt) och samtidigt ha råd med hyra för ett normalt boende och mat. Sådant som sjukförsäkring och skolgång för eventuella barn ingår inte alls i kalkylen.
Barbara Ehrenreichs bok utmärks – liksom för övrigt många av Günter Wallraffs skildringar - av en medryckande galghumor, den har skönlitterära förtjänster i sin skildring av de många gånger frenetiskt uppdrivna, egentligen helt omöjliga arbetssituationerna.
Jag kommer under läsningen också att tänka på den Charles Bukowski som skrev romanen ”Faktotum”, där huvudpersonen och hans alter ego Henry Chinaski går igenom en rad olika låglönejobb på USA:s bakgård, han jobbar på bildelslager, packar damklänningar etcetera etcetera. Nästan alltid lämnar han jobbet efter några veckor och super till, antingen till följd av ett utbrott eller i ren leda.
Ehrenreichs reportage slutar också de med att hon antingen säger upp sig efter att ha kommit till slutsatsen att hon helt enkelt ”inte har råd att jobba kvar” eller – mer akut - lämnar en totalt omöjlig arbetssituation, förvånad över att det faktiskt går att lämna den till panisk cirkus förvandlade arbetsplatsen utan att se sig om (jobbet som servitris i Key West). Mot den bakgrunden framstår inte längre Bukowskis/Henry Chinaskis ständiga uppbrott från olika arbetsplatser som så anarkistiska och fyllegrejsbetonade som man skulle kunna tro utan mer som adekvata reaktioner på en omöjlig situation för en människa som vill överleva mentalt och fysiskt i ett samhälle som bedriver rovdrift på den okvalificerade arbetskraften.
Jag anmärker i min artikel "Samhället underifrån" – publicerad i GT 950424– att de jobb Bukowski prövar på i romanen Faktotum motsvarar lika många reportage av Wallraff. ”Så rakt och avslöjande är Bukowskis språk - ändå framstår det som konst, därför att han att har strukit allt onödigt. Liksom hos Wallraff finns här en existentiell botten i upplevelsen av förnedring och utsatthet.”
Det här i den här traditionen Ehrenreich verkar och lägger dit sina egna pusselbitar i bilden av tillståndet i USA (men den bild hon ger har en större räckvidd än så eftersom arbetsmarknaden i exempelvis Sverige under senare år verkar ha tagit rätt många kliv i riktning mot den amerikanska modellen). Naomi Klein skildrade i No Logo hur tillverkningsindustrin – klädfabriker, skojättar etcetera – flyttar ut sina fabriker från västvärlden till avreglerade låglönezoner i tredje världen och bara behåller sina imageskapande huvudkontor och återförsäljare i USA och Canada, men Ehrenreich skildrar den värld av billiga tjänstejobb som inte går att flytta ut från väst utan måste finnas nära de rikas krav på dem. Därför är det två kompletterande skildringar av tillståndet. Så här skriver Ehrenreich i sin avslutande ”Utvärdering”:
”När arbetslösheten orsakar fattigdom vet vi hur vi ska formulera problemet – vanligen: ’tillväxten går inte snabbt nog’ – och vi vet hur den traditionella liberala lösningen lyder – ’full sysselsättning’. Men när vi har full eller näst intill full sysselsättning, när det finns jobb åt alla som vill ha dem och kan ta sig till dem, då går problemet djupare och börjar skära in i den väv av förväntningar som utgör ’det sociala kontraktet’. /…/ När jag växte upp fick jag höra till leda att ’hårt arbete’ var vägen till framgång: ’Arbeta hårt så slår du dig fram i livet’ eller ’Det är genom hårt arbete vi har nått så här långt.’ Ingen sa någonsin att man kunde arbeta hårt – hårdare än man trodde var möjligt – och ändå sjunka allt djupare ner i fattigdom och skuldsatthet.”
Det här visionen känns obehagligt aktuell, redan under socialdemokratins senaste mandatperiod men än mer i Alliansens Sverige i dag, sänkt a-kassa riskerar definitivt att leda till nedpressade löner och en mer utpräglad marknad för riktiga låglönejobb. Nu undrar jag bara i likhet med LO-ekonomen Dan Andersson i efterskriften vem som vågar göra en liknande undersökning av hur det ser ut i Sverige i dag bland de som försörjer sig på liknande arbeten.
Och, till sist, min personliga reflektion, hur ser proletariatet bland kulturjournalister ut, de som förväntas leva på 500-1.500 kronor per artikel, vilket länge varit standardhonorar på mindre respektive större tidningars kultursidor. Jag har tillhört dem, innan jag sadlade om till att försörja mig på annat håll och skriva gratis.