Farväl Falkenberg

Så har jag då äntligen sett den icke Guldbaggebelönade Farväl Falkenberg på Bio Tellus.
Det är en film med en loj och stark magi. Genom sitt upplägg - med en serie avfilmade halvdokumentära samtal mellan några barndomsvänner som möts under en sommar i Falkenberg - rymmer filmen helt naturligt en del longörer och transportsträckor. Men det gör inget i helheten.
Filmens soundtrack, av Erik Enockson fungerar ytterst suggestivt tillsammans med de ödsliga vyerna över Falkenberg med omgivningar.
Egentligen får vi inte veta så mycket om de fem barndomsvännerna under deras sista sommar tillsammans. Det mesta sker inuti deras huvuden, i återblickar mot gemensamma barn- och ungdomsminnen, i minnen av Thailandsresor i djungeln och drogupplevelser. Hade det handlat om en roman hade det förmodligen varit lockande att försöka återge dessa minnesbilder, nu ser vi dem i stället utifrån genom det avfilmade nuet. Förutom i form av (vad jag förstår helt autentiska) smalfilmer eller möjligtvis videoklipp från slutet av 70- och början av 80-talet när vännerna var små.
Den yttre handlingen är minimal, ändå är filmen gripande. Som jag tolkar den handlar flykten tillbaka till barn- och ungdomen som är genomgående hos huvudpersonerna, om att då var det helt okej att bara glida runt och ha roligt. Nu när de snart är vuxna, eller borde vara det, i alla fall närmar de sig 30, och de fortfarande bara glider runt - ingen har något riktigt jobb, ingen har egen bil eller lägenhet, de så att säga parasiterar fortfarande på sina föräldrar - är de på väg att stämplas som losers. Åtminstone så länge de stannar kvar i sin hemstad. Men föräldrarna, de vuxna "förebilder" de ser omkring sig, de som ändå har "tagit tag i sina liv" har ett bittert drag kring munnen, vuxenlivet framstår som en långsam väg mot döden. Det är fullt förståeligt att vännerna vill fly, ut i naturen eller tillbaks till barndomen. Men flyktvägarna räcker inte för alla, någon vill ta en mer definitiv. Gestalten David, kanske den mest filosofiske av dem, han som filmen igenom skriver dagbok, "vill inte vara med längre", han bestämmer sig för att ta sitt liv, vilket han också gör, ensam med ett dubbelpipigt gevär ute i skogen (lite som Kurt Cobain, ursäkta att säger det). Jag kan inte säga annat än att jag förstår honom. För mig har också självmordet framstått som ett realistiskt alternativ under hösten, detta halvår då jag har blivit dumpad av två (unga) tjejer i följd. Storgråter på tunnelbanan på vägen hem.

P.S. Carl-Johan Vallgrens första böcker är för övrigt sprungna ur exakt denna västsvenska småstadsmiljö, även om hans debutbok "Nomaderna" uppenbarligen handlar om långresenärer i Sydostasien.