En avstigande i Nässjö

Nyss hemkommen från Poesifestivalen i Nässjö. (Är det inte lite P J Harvey över årets affisch förresten?)
Vi har alltså Poesifestivalen och Hultsfredsfestivalen, två klassiska Smålands-arrangemang som trots sina olikheter verkar skugga varandra. Det var Poesifestivalens 21:a säsong, Hultsfredsfestivalens 22:a. De ligger nu samma helg i juni efter att tidigare ha legat i augusti båda två.
Men skillnaderna är också stora; Hultsfredsfestivalen är helt beroende av sina besöksintäkter. Poesifestivalen verkar inte på något vis ekonomiskt beroende av att det kommer besökare utifrån. Om rockfestivalen är extremt utåtriktad kan poesifestivalen nog mest beskrivas som något inåtvänd. En kombination av bägge två hade nog varit det bästa, även om jag vet att det fanns lite poesi på Hultsfred även i år (poesigruppen Slammer, med Olivia Bergdahl, Matiss Silins och Oskar Hanska) drunknade den nog helt i musikutbudet från typ tio scener.
Ja, det kändes först som om poesifestivalen var ett lite inåtvänt och slutet sammanhang, som besökare utifrån fick jag ett väldig kort bemötande vid det första telefonsamtalet med Sörängens folkhögskola vilket gjorde mig lite grinig. Jag fick rådet att jag skulle bo på vandrarhem i Eksjö eller hotell i Stockholm (!) av kontaktpersonen som måste ha haft en dålig dag. Så småningom lossnade det och när man väl var på plats var det verkligen extremt trevligt och småskaligt, alla arrangörer gjorde vad de kunde för att alla besökare skulle känna sig välkomna.
Det var en ny konstnärlig ledare i år, efter den avgående Goy Persson, Ulla Strängberg från radion i Växjö, och det var nog ett av de bästa programmen hittills, en oanad blandning mellan estradpoeter och "bokpoeter" (samt några få gränsöverskridare däremellan). Första kvällens slam var roligt, jag fick äran att vara kalibreringspoet och gick därmed från "bara" besökare till poet och besökare, vilket är en hyfsad blandning. Annars kändes det som ett socialt experiment för mig, att träffa folk jag blivit bekant med för femton år sedan, som Magnus Utvik, en del som jag träffat första gången för kanske sju år sedan och en del som är nya slam-bekantskaper. Thom Király - tycker om hans nya namn - och Anna Jörgensdotter var bland de som uppträdde första kvällen.
Höjdpunkterna för mig var annars Marcus Birros och Kalle Haglunds uppläsningar andra kvällen, det som verkligen grep tag. Cletus Nelson Mwadikes live-dikt med rock'n'roll-utfall på den stillsamma gågatan i Nässjö var också en oförglömlig höjdare. Annars var seminarierna intressanta allihop, det om den unga poesin var dock lite för konsensusbetonat i min smak, trots att poeter med olika bakgrund medverkade blev de ändå ruggigt överens när de väl satt på scenen. Det är något av en svensk sjuka detta, att alla trots tidigare meningsskiljaktigheter plötsligt är överens, vilket nog beror på att vi har så trevligt när vi umgås - vilket jag ibland försöker balansera genom mot språkmaterialismen negativa utfall från mitt hörn.
Jag älskar er alla, någorlunda, när jag ser er i kvällens claire obscure i matsalen, som på en konspirationstavla av Rembrandt. Men jag håller inte med alla, jag har mitt eget att säga.