Fängelselyrik och filmatiserad flykt

Någon som såg filmen Midnight Express igår? Ja, den har sänts på TV många gånger förut, inatt gick den på TV3. Jag hade inte sett den på väldigt länge, det är en ganska stark och obehaglig film, det finns scener i den som jag inte längtar efter att återse – trots att regissören Alan Parker faktiskt är något av min favoritregissör. Men nu såg jag den med andra ögon, jag tittade efter Bengt. Fängelset Sagmalcilar var inte bara William Hayes vistelseort under några år, många andra levde där, däribland Bengt. Låt mig förklara hur det hänger ihop.
Midnight Express kom 1978, samma år kom även diktsamlingen ”Nådsökarna” ut i Sverige, det var Bengt O Björklunds andra diktsamling på Inferi förlag. Bengt var en del av den dåvarande alternativpoesin, stencilrörelsen i Sverige. Bengt hade suttit fem år i turkiskt fängelse, 1968-73 för att så småningom bli överflyttad och avtjäna sista delen av sitt straff i hemlandet. Detta är ingen nödvändig bakgrund att känna till för att kunna ta del av hans dikter, men det är inte heller något han sticker under stol med. Så här skriver han i förordet till Nådsökarna: ”Att sitta i ett turkiskt fängelse, dag efter dag, är inte samma sak som att sitta i Sverige, där du varje minut blir ”vårdad”, psykad, förnedrad. I Turkiet blir du inlåst och därmed jämnt. Tiden är din egen och du gör – naturligtvis inom vissa ramar – vad du vill.
För oss som satt i Sagmalcilar i början på 70-talet, liknade det mer ett kloster, en bistert skön verklighet som vi hela tiden strävade ur och över. Vi målade, skrev, gjorde musik och hantverk.”
I filmen kallas Bengt för ”Erich”, någon kanske minns hans blonda, skäggiga, vänliga uppenbarelse från första delen av filmen. Midnight Express är – enligt artikeln om filmen på IMDb - en ganska hårt dramatiserad skildring av William Hayes tid i turkiskt fängelse, alla de mest upprörande situationerna lyfts fram och spetsas till. Men naturligtvis fanns det också en väldig massa ”dödtid” i fängelset, då man umgicks, studerade eller bara fanns till. Det är i de luckorna som Bengt skriver, åtminstone första halvan av Nådsökarna bygger helt på anteckningar från fängelsetiden. (Hans första bok, ”Det genombrutna fönstret”, kom 1975 på Inferi men den kringgår jag här, då jag ser den som ett svagare verk.) ”Det känns lite underligt att så här i efterhand sitta och skriva om tiden i Turkiet, men jag hoppas att dessa dikter fortfarande har något att ge”, skriver Bengt anspråkslöst i förordet. Jag säger anspråkslöst, för dikterna är en suverän tidsbild samtidigt som de eftersträvar det tidlösa. Det gör dem intressanta, kopplingen till Midnight Express är också unik. Men själva tidsandan var också väldigt speciell, flera diktsamlingar kring fängelsevistelser kom ut under de här åren vid slutet av 60- och början av 70-talet, jag kan nämna författarna Lasse ”Kew” Karlsson och SvenÅke Lindwall, som gav ut var sin diktsamling med motiv från svenskt fängelseliv. Inom parentes sagt tycks deras mörka och bistert ironiska dikter bekräfta den bild som Bengt ger av att svensk fångvård snarast var mer nedbrytande för psyket än dess turkiska motsvarighet. Det fanns ändå ett intresse i offentligheten för rösterna bakom murarna, något som verkar vara helt frånvarande i dag.
Bengt har sagt till mig att han ju ”inte var kriminell”, utan snarast en hippie. Ett mindre innehav av hasch ledde till en lång fängelsevistelse, som blev väldigt avgörande för honom, jag tror han betraktar den här tiden som sina ”universitet”. Och dikterna håller till stor del fortfarande. Dikten numrerad som nr XXX:

Tungt knark
vaggar din själ
till falska drömmar.
- Det vackra i dej själv,
ditt jags spegel,
beror på kärleken!

Se hit!
Upplåt för en stund ditt sinne
åt en fånge i Istanbul:
- Mitt brott är 30 g. hasch
av turkisk sort,
och min kompis fick 8 år för ingenting.

(7/2 –72)

I dag är Bengt redaktör för Romantiska Förbundets tidskrift Aurora. Mer att läsa om honom finns exempelvis här.
Förra sommaren gjorde Bengt ett återbesök i Istanbul för första gången på 30 år, det avsatte en helsida i Turkiets största dagstidning Hürriyet.