Fina poetintroduktioner i vässat nummer

Post Scriptum började som en poetisk tidskrift som försökte greppa över allt, svensk, europeisk och internationell poesi; debatt, samtid och tradition… De två första dubbelnumren som kom under 2005 visar på ambitionen, en ganska osorterad men som helhet oerhört imponerande satsning (jag medverkade för övrigt själv med essäer i de två första numren).
Med nr 1-2 2006 skedde en nystart. Numren blev något tunnare, en nödvändig reaktion på det låga tidskriftsstödet 25.000 kronor som tidskriften fick, men gavs samtidigt en vässad grafisk form signerad Lena Eliasson. Den svenska poesin kom nu att lysa med sin frånvaro, Post Scriptum tog ett steg tillbaka för att på sikt kunna ta två steg framåt. Nu låg koncentrationen på översättningar och introduktioner av poesi, exempelvis den rumänska poesin blev viktig. Man började söka sig till ”utkanterna” i olika former, erfarenheter av fängelsevistelser, politiskt förtryck etcetera, blev återkommande teman i texterna. Dessa ”utkantserfarenheter” är kanske i själva verket centrala erfarenheter i vår tid, men förklätt till något som kommer utifrån, något inte fullt integrerat i åtminstone vår svenska samtidsbild.
I det nyligen utkomna nr 1/2007 fullföljs denna linje; flertalet medverkande poeter har på något sätt en problematisk minoritetsposition, har levt och skapat i enklaver.
Störst utrymme får den ungerskspråkige Sándor Kányádi som medverkar med ett tjugotal dikter, tolkade av fem olika översättare. Det blir följaktligen nästan en mini-diktsamling med ett brett urval av hans dikter.
Det är han väl värd. Sándor Kányádi (f. –29) kommer från Transsylvanien, och tillhör den ungerskspråkiga minoritet som efter första världskriget lever i Rumänien. Hans dikter är präglade av erfarenheter av krig, politiskt förtryck och kämpar hela tiden med att (åter)upprätta den människosjälens integritet som är satt under ständig prövning i vår tid, kanske inte bara i totalitära öststater. Det är poesi med erfarenhetsrynkor, språket och erfarenheterna slår så att säga följe under ömsesidig bearbetning. Det är en slags poesi jag tycker mycket om.

Aftonsång

det är också lycka
högst avundsvärd
när du under
rusningstid
stampande
i tjugotvå graders kyla
kan klämma dig upp
på den fullpackade bussen
som du väntade så
och
det finns till och med
något
i din plastpåse

(övers. Susanna Fahlström)

Lakonism, här, ja, men Sándor Kányádi kan lika väl använda sig av ordflöden, det är mer själva tonfallet och den nedskruvade men samtidigt förväntansfulla livskänslan som går igen.
(Kort instick: Ibland tycks det mig som att den svenska samtidspoesin saknar genomgripande livserfarenheter, och då ber jag verkligen inte om svårigheter för den, livet bjuder på alldeles tillräckligt mycket både extas och motgångar för var och en så att det räcker och blir över, kan det tyckas. Om det bara fick synas oftare i poesin. Här har Post Scriptum en förmåga att med hjälp av poesin hitta viktiga existentiella inlägg.)
Numret i övrigt består bland annat av tre poeter från Kaliningrad, Sergej Michajlov, Natalja Antonova och Igor Belov. Det är ganska ojämna poeter och de är ännu unga. Det finns en slags till intet förpliktigande surrealism som jag har svårt för, Natalja Antonova snuddar vid den i de två första dikterna av henne, men de följande är desto starkare, här hinner erfarenheterna upp den språkliga lekfullheten. Sergej Michajlov besjunger imperiets ruiner i en långdikt (antagligen ett givet ämne i Kaliningrad), men den mer personliga ”Cloudy Day Blues” är starkare. Igor Belov sjunger jämnt och sorgset och melodiskt rakt igenom. Som helhet måste sägas att Post Scriptum presenterar viktiga och i Sverige i stort sett helt okända poeter, det gör de mycket fint.