Det verkar som alla tidskrifter med självaktning förr eller senare måste göra ett gult nummer. Jag minns ett solgult nummer av Den Blinde Argus, tror det innehöll bland annat Gunnar Hardings nyöversättning av Rimbauds "Den berusade båten". Jag minns också ett illgult nummer av tidskriften KRIS för nu ganska länge sedan.
Men att ha "gult" som genomgående tema är ändå något annat, som Lyrikvännen har i sitt senaste nummer.
Paul Tenngart skriver initierat och intresseväckande om en möjlig "gul romantik" i dikter från framförallt andra halvan av 1900-talet. Artikeln är välskriven men känns ändå som ett stickspår, det får sin förklaring när man läser i medverkandepresentationen att han arbetar på en bok om "romantisk poesi i den svenska välfärdsstaten". Alla omnämnanden av färgen gult han stött på under arbetet med den boken verkar ha stämt träff i artikeln i Lyrikvännen. Boken vill jag gärna läsa, men Tenngarts artikel i Lyrikvännen övertygar mig mest om att romantikens färg faktiskt inte är just gult.
Att det går ett gult stråk genom bland annat Oscar Wildes dikter och förra sekelskiftets dandyism visas i såna fall mer övertygande i artikeln ”Wilde River”.
Trots att redaktörerna har letat - inte minst i Svenska Akademiens ordbok - efter en massa sammansättningar med "gult" i har de missat mycket. Frostensons diktsamling "I det gula" - visserligen inte en av mina favoritböcker - hade ju varit synnerligen lämplig att ta upp i sammanhanget. Den giftiga konstnärsfärgen kadmiumgult hade ju också varit relevant.
I stället blir 1950-talets romantik något av ett fördolt undertema i tidskriftsnumret. Paul Tenngart snuddar vid den när han tar upp Paul Anderssons "Elegi över en förlorad sommar." Men också Bengt af Klintberg skriver nostalgiskt om femtiotalet i sin långa essä om Stockholms-Tidningens lyriktävling 1955. Han går där igenom en rad poeter som gjorde sitt första offentliga framträdande i den nämnda tävlingen eller i den strax därefter utkommande antologin "50 dikter ung lyrik" (FiB:s Lyrikklubb, 1956). Han frågar sig var de har blivit av allihop, några har gått vidare som kända författare, andra syntes aldrig mera till i litterära sammanhang, åter andra gick en snårig mellanväg mot egenutgivning och ett mer undanskymt författarskap. Förutom rolldiktning nämner Bengt af Klintberg ett av femtiotalismens tydligaste kännetecken, många dikter om hav (och Odysseus). Det är avglanser av femtiotalets romantik!
Bäst i numret är nog Lorcas dikter om citronlundernas land, och Åsa Ericsdotter lite kyligt erotiska dikt. Malte Persson om gulhet då? Tja, hans rättframhet är kanske på sitt sätt sympatisk men det är ändå för mig lite störande med en sådan här deklaration i medverkandepresentationen: "Har ärligt talat ingen särskild relation till gult men kan skriva om det mesta på beställning." Där framstår numrets tema extra tydligt som den egendomliga konstruktion det kanske faktiskt är.
3 kommentarer :
Troligen hade tema bajsbrunt blivit ett mer kraftfullt nummer
Jag måste tillstå: min kommentar ovan var ett simpelt skämt; utgående från temat färg, och eftersom jag arbetar mycket med färg sprang associationen iväg.
Jag har inte läst det här numret av Lyrikvännen, och ska återkomma med en blog när jag gjort det. Kanke blir jag överraskad av vad Gult kan ge? När man målar är det en av de svåra färgerna. Medan bajsbrunt naturligtvis i freudiansk anda associerar till barnets "produkter", kopplat till kreativitet. Att "göra" något.
Jag tycker att det var ett rättså skojigt skämt ...
På tidskrift.nu hade vi en "testtidskrift" som vi kallade för Bajsbladet och det var väldigt roligt ända tills Kjell råkade lägga ut en presentation av en av de mer kända kulturtidskrifterna i Bajsbladets namn så att alltihop syntes på sajten.
Skicka en kommentar