Robert Burns: Närvaro i den svenska litteraturen

Den 25 januari och Burns Supper firas i Skottland och bland skottar över hela världen. En gång i min ungdom brukade jag hänga på krogen Sturehof i Stockholm, tillsammans med bland många andra ett antal skottar i förskingringen, medlemmar i Caledonian Society. Klanmönstren på väggarna höll oss under uppsikt, långt innan man kunde importera hela pub-inredningar med färdiga urval av skotska och irländska persedlar. Det här andades en smula mer genuint.

Nå, jag pratade om att jag ville tillbaks till Skottland, att jag ville lära mig spela säckpipa. Och naturligtvis gärna ville gå på Burns Supper! Jag hade uppfattningen, och har det fortfarande, att det var en slags ritualmässig måltid med säckpipsspelning, mycket alkohol och haggisätning – ack, denna barbariska rätt! Säkert också allsång av några av Burns mest kända sånger/dikter.

Nej, någon inbjudning lyckades jag aldrig fixa. Men jag fanns där i umgänget och samtalet, smort med några flaskor sprit, och det var långt innan Skottland blev hippt, dåförtiden, början av 80-talet var det mest bara gammalt, slitet och för mig magiskt.

Det är svårt att förstå i Sverige hur stor Robert Burns är i Skottland. Jag har besökt hans födelsebygd i Ayrshire och besett en del hiskeliga monument där den skaldande bonden hedras. Man får tänka sig en kombination av Bellman, Taube och Ulf Lundell upphöjt till 2.

En slags nationalsymbol, samtidigt en stor poet och en föregångare till romantiken, som inspirerat många genom århundradena.

För mig var han en av min ungdoms idoler, tillsammans med en annan och idag kanske mindre välsedd skotsk författare, Walter Scott, den historiske romanens grundare (som i Sverige gärna reduceras till en ren underhållningsförfattare, vilket han inte var, det fanns över huvud taget inga sådana gränser i litteraturen på den tiden).

Den som gjort mest för att introducera Burns i Sverige är den evigt aktuelle Gustaf Fröding (1860-1911). Han skrev om Burns levnadsöde och översatte några av hans främsta dikter i en småskrift för Verdandi. Så småningom kom hans Burns-översättningar att införlivas i hans egna samlade verk, och många uppfattar dem säkert också som del av Frödings eget författarskap. Den engelske forskaren Peter Graves har skrivit en hel bok om Frödings förhållande till de här två nämnda skotska författarna, Burns och Scott. Den heter just ”Fröding, Burns and Scott” och är väldigt svår att få tag i men inte desto mindre är det en av de främsta böckerna om Fröding. Det är intressant att se hur han uppskattas också i ett internationellt perspektiv!

Utmärkande för Frödings Burns-översättningar är just hur han lyckas ge dem en så övertygande gestaltning i det svenska språket så att det uppfattas rentav som Frödings eget verk, alltigenom. Peter Graves visar hur det här går till; i både syntax och innehåll lyckas Fröding hitta lösningar som ligger väldigt nära Burns original. Några krystade inslag som omvänd ordföljd behövs och används inte. I en av de mest berömda dikterna, Och gott öl kom, O guid ale comes, behåller till exempel Fröding originalets fyra höjningar per rad, samtidigt som raderna dock blir något längre än hos Burns, på grund av att det svenska språket kräver det.

Graves betonar också att både Fröding och Burns var del av ett regionalt kulturellt uppvaknande. Burns skrev de flesta av sina främsta dikter på skotsk engelska, Fröding skrev inte så mycket på ren värmländska, men har behållit en närhet till den värmländska kulturen och folkliga uttryckssätt i det han skrev. Därför passar Burns dikter så mycket in i 1890-talets svenska litteratur, där andra regionala inslag fanns hos Verner von Heidenstam (Östergötland och Närke) och naturligtvis Selma Lagerlöf (Värmland). Men framförallt är Burns en universell diktare som talar till oss genom seklerna och Fröding ger honom en stark närvaro också i det svenska språket. Känsligt och burdust samtidigt, även Ulf Lundell har sjungit in detta.



Och gott öl kom.

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Sex oxar jag hade i ok för min plog,
de trivdes så tämligt och drogo bra nog
– jag sålde dem en efter en si så där,
med gott öls hjälp jag sorgen bär.

Och gott öl har gjort mig så arm som jag är
och haft mig att komma min piga för när
– för gott öls skull i stocken jag stod,
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Och gott öl kom och gott öl for,
för gott öls skull har jag sålt mina skor
och satt mina strumpor i pant i en bod
– med gott öl håller jag upp mitt mod.

Robert Burns, övers. Gustaf Fröding