Ett tunt kallt glitter

Jo, jag fick en idé att jag skulle skriva här på bloggen om poesi som fastnar, dikter jag bär med mig, kanske i sin helhet eller bara som en rad. Det finns ju sådant man läser som sedan sätter sig på hjärnan – eller i hjärtat – som en sång eller en envis gammal schlager eller en folkvisa och som sedan har en förmåga att göra sig påmint i vissa sammanhang.

För min del kan det vara gamla dikter eller nya, jag kan ha läst dem bara en gång eller flera, och en av dem dök upp i lördags när jag var ute och gick vid Årstaviken. Det var tio-femton minusgrader och soligt, alla träd var vita av rimfrost och i luften låg ett glitter, så där som det kan bli vissa riktigt kalla dagar – jag vet inte var det kommer ifrån, från träden kanske, det ligger nästan stilla och svävar i solskenet.

Hur som helst, när jag ser det där tänker jag alltid på några rader ur en Bruno K. Öijer-dikt:

jag kan vänta tills 
ett tunt kallt glitter faller

Jag är inte alls säker på att det är en bild av snö hos Öijer, det finns över huvud taget ingen särskild vinterstämning i den där dikten; den utspelar sig mer på ett inre plan och handlar, som jag ser det, om var en människa börjar och slutar. Men det hjälps inte – för mig har de där raderna kommit att hänga ihop med kyla och iskristaller i luften.

Dikten heter "Hur länge" och finns med i Medan giftet verkar – en bok som jag har läst många gånger. I samma dikt finns en annan bit som jag brukar citera för folk, eller mig själv, när en fråga blir för svartvit, tvärsäker eller enkelspårig:

du har länge insett
varför att tro på något är samma sak
som att jaga bort det
och skända det en gång till

Och nu tänker jag helt vanvördigt kategorisera den här serien inlägg som tuggummidikter, just för att det är sådant som håller i sig och sitter fast och inte släpper taget.