John Fante

Jag går Bukowskis gator och svänger bakåt, mättat kvavt i 30-talet, och där går han och luktar fisk, Arturo Bandini, huvudpersonen i John Fantes ganska självbiografiska romankvartett från 30-talet. Jag läser om den refuserade (publicerades postumt på 80-talet) första delen nu, Vägen till Los Angeles.

   När jag var tonåring låg biblioteket i Folkets hus i LA, Skåne. Jag lyssnade på LP-skivor i hörlurar, Jim Morrison i The Doors, läste Ristat i damm och hade ingen aning om att den hette Ask the dust på engelska, ingen tanke på hur svenskan kan vara hård och tuff och skör. Ask the dust alltså, en mycket bättre boktitel.

   John Fante skriver också om LA, California. Och jag hamnar där bland alla svår- men lättälskade män, konstnärer, ser som en hackig dokumentärfilm bilder på Cormac McCarthy och hästarna och Malcolm Lowry, och hästarna och hunden och alla kvinnor är täckta av vita slöjor och ibland står solen exakt rätt, gör allt genomskinligt och magisk för en ung pojke eller man. Skrivborden och skrivmaskinerna och stör inte, stör aldrig det kämpande geniet.

   Den där stämningen, klaustrofobin som du vill tillbaka in i och leva i utan att vara rädd. Och jag ber huvudpersonen: ”Ska du inte gå in på en bar nu ändå, ska du inte köpa en billig pocketbok att ta med dej.”

   Lukten av fisk och konservburkar, havet, hamnarna, och jag minns San Fransisco i På drift, hur Sal Paradise och den där sorglige kompisen, den snälle som alltid hamnar fel, hur dom tar sej till spökskeppet och sen blir allt solkigt och jag lämnar Jack Kerouac, så ensam bland alla blixtarna som borde lysa upp natten.

Jag är tillbaka på Bukowskis gator, bland dom där biblioteken som befolkas av torra ungmör och gamlingar, ”Fante var min gud”, sa Bukowski och skrev sej ner i en skitigare tradition, och dessa unga sluskgrabbar i för stora slitna byxor och linnen, så få så få, nu som då, suktar efter kunskap men vet inte hur man ska göra, intensivt och avslappnat, som när dom nyrika, dom vulgära, pladdrar i falsett om den filosofi eller litteratur dom inte känner men tror är viktig.

   Och dom vill så gärna visa, höjer tonen spänner bågen, spricker, utan att förstå att allt är alltid bäst när man är avslappnat allvarlig, då man vet så säkert att man bara är en ekorre lite utanför hjulet. Man vet att man springer på ett annat sätt, man behöver inte skrika ut det. Man sänker rösten och sjunger om kärlek. Den viskande humorn i ett mörkt sken, men i ett solsken, den sorgliga som utsläpper ett dammigt ha ...(!)

Böckerna om kärlek blir alltid bäst, det måste finnas längtan efter kärlek, desperationen, kärleken till ett sätt att tänka och agera, vara Sverige utan det gråa på sjuttiotalet, utan det mörkruna, orangea, mossgröna, bara allvarlig solidaritet och snuskiga visor som går att dansa till.

   När jag var tonåring spelade jag gitarr, skrek sånger, skrev poesi, skrek poesi om en ung man som var så lik mej, men så mycket tuffare, fanns inte i verkligheten. Jag var tonåring och skar bort ett födelsemärke på halsen och gick med bandage utan att raka mej, trasiga skitiga kläder.

   Överallt dessa unga pojkar som ska vara män. Dom kan inte ta en tripp vanlig syra utan måste importera svampar från Mexiko eller Bolivias djungler eller högplatåer eller titta in i gapet på en jättelik orm och suga i sej giftet och spy i två dygn för att få flyga ryckigt i en kvart.

   Under detta står John Fante och ler hjärtligt och skrattar kärleksfullt: ”Dessa pojkar dessa pojkar jag var också en av er.” Men arbeta men arbeta, förr eller senare måste du hamna där vid skrivbordet, stilfullt taggad, göra något av allt tugget med käkarna spända, hela du överspänt viktig, annars var ju allt bara skitsnack.

   Under detta står John Fante och klappar pojkarna på huvudet: ”Men man måste växa upp, det är höjden av spänning att lyckas med det roligt, stolt.”