”Hur många konceptpoeter finns det egentligen plats för i det svenska 00-talet?” frågar sig Thomas Götselius i DN. Ja, ganska många, kan det tyckas. Säkert en tjugo-trettio. Här är några namnförslag:
Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Johan Jönson, Lars Mikael Raattamaa, Ulf Karl Olov Nilsson, Linn Hansén, Ida Börjel, Kajsa Sundin, Jörgen Gassilewski, Jenny Tunedal, Karl Larsson, Peder Alexis Olsson, Kristofer Flensmarck, Klas Mathiasson, Hanna Nordenhök, Martin Högström… jag har läst de flesta av dem men några har jag bara läst om.
Det här är väldigt olika poeter, trots allt, men samtliga har en dragning till konceptpoesi eller språkmaterialism.
Hur många poeter med en annorlunda inriktning mot muntlig eller kommunikativ poesi har under den senaste tioårsperioden fått bokkontrakt? Här rör det sig snarare om en två-tre namn. Bob Hansson (Wahlström & Widstrand, debut 1998), Lina Ekdahl (debut 1994 på det lilla göteborgsförlaget Gavrilo, nystart på W&W 2002) och Daniel Boyacioglu (Tiden, 2003). Möjligen ska även Johannes Anyuru räknas hit.
Som var och en kan se har vi att göra med en snedfördelning där konceptpoesin uppmuntras av förlag och media, medan poeter med en annan inriktning har haft mycket svårare att bli utgivna. Ingen tror väl att det inte skulle finnas fler opublicerade namn bakom dessa två-tre poeter som blivit kända för kanske framförallt sina muntliga framträdanden? (Det handlar om närmast kvotering på förlagen, jag kan inte säga mer utan att avslöja mina källor.)
Beträffande Kristofer Flensmarcks ”Almanacka” så påstår inte förlaget att det är en diktsamling, vad jag kan se. Det står ingen genrebeteckning på försättsbladet, vilket det heller aldrig gör på till exempel OEI Editörs utgivning. Det är en på sitt sätt gripande bok, men det rör sig knappast om poesi. Den hade kunnat fungera även som exempelvis skärmutställning.
”Himlen är full av fosforistiska tecken”, skrev Jesper Svenbro uppmuntrande till mig i mail. Give Gud att han har rätt!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
11 kommentarer :
Vill man bli ännu mer uppmuntrad kan man som jag gjorde i våras utföra en egen liten ovetenskaplig undersökning och kolla med sitt lokala bibliotek vilka poeter som utlånas mest. På Göteborgs stadsbibliotek såg lånetoppen ut så här bland nu levande poeter:
T. Tranströmer, B.K. Öijer, K. Lugn, Bob Hansson, Lina Ekdahl, Johannes Anyuru i topp (den inbördes ordningen har jag inte framför mig just nu).
Mm, för poesins kvalitet handlar ju i första hand om hur många läsare den lockar... I så fall skulle Lasse Berghagens diktsamling "I mina blommiga sandaler" vara en svensk klassiker i stil med "Frithiofs saga".
Konceptpoesi är verkligen ett bättre begrepp än språkmaterialism, även om en ren konceptpoet förmodligen inte finns i Sverige (inte ens UKON).
Men det finns en betydande mittfåra också, som om den inte dominerar på kultursidorna men i utgivningsvolym... Den är varken särskilt muntlig eller konceptuell, utan snarast "allmänmodernistisk", med litet drag åt det romantiska i modernismen. Fragmentariska berättelser ur poetens levnad på prosalyrik borde också falla i mittfåran, tycker jag.
Olof Martin, nej, så är det inte. Men det är väl glädjande att de få romantiska och/eller muntliga poeter som givits ut faktiskt funnit en stor läsekrets. Tycker du Öijer håller en låg kvalitet?
Martin J: "Fragmentariska berättelser ur poetens levnad på prosalyrik borde också falla i mittfåran, tycker jag." Här tycker jag du har helt rätt. Jag har medvetet utelämnat ett antal namn som rätteligen hör till den här mittfåran. Cecilia Hansson är en av de bättre här, med romantiska drag. Ida Linde stämmer också in. Ida Säll troligtvis (har ännu inte läst mer än något utdrag). Numerärt sett är dock konceptpoesin dominerande, som synes av min uppräkning.
Kategoriseringen skevar. Tycker Johan Jönsson är väldigt olik Anna Hallberg och Ida Börjel på en annan planet jämfört med Hanna Hallgren.
Det är bara lustigt att se att många som ogillar språkorienterad poesi ofta tillgriper den typen av argument emot den, att den inte "säljer och når ut".
Det är att tala timbroitiska.
Olofmartin: Lånestatistik var det jag pratade om. Jag kan kontra med att det är lustigt att den radikala vänstern numera inte är intresserad av att nå ut till folket.
Vad de ovan uppräknade poeterna - jag skulle kunna nämna flera - har gemensamt är att de utgår från koncept, system och teorier i sitt skrivande. Ofta framstår det som ett sätt att hålla sitt inre på avstånd. Johan Jönson har dock gått en delvis annan väg på sistone. Ida Börjel har knappt publicerat ett autentiskt ord hittills, som jag ser det. Anna Hallberg är en närmast renodlad "systempoet" i det hon gett ut hittills. Den av de ovannämnda poeterna som i såna fall skiljer sig mest åt från de övriga tycker jag är Hanna Nordenhök, som är mer skrifttematisk på 80-talsmanér.
Gemensamt för dessa poeter - trots de individuella särdrag som existerar - är dessutom deras specialitet att klippa och klistra i ett befintligt (medie)material.
Olof Martin: Var nånstans i mitt inlägg, eller i Jakobs korta kommentar, hittar du åsikten att den poesi som säljer mest också är den bästa? Ingenstans, skulle jag tro. Däremot skulle man kunna säga att förlagen borde kunna ge ut mer romantisk samtidspoesi, men det görs inte helt enkelt.
Nu blev det mer begreppsförvirrat -- igen. "Koncept", "system" och "teorier" kan väl inte vara synomymer är väl ganska olika saker.
Jag skulle vilja påstå att "systempoesi" skulle kunna vara att skriva baserat på någon sorts regler eller riktlinjer som baserar sig på materiella kriterier. Oulipos verksamheter, cut-up-poesi, såväl som sonettkransar faller under detta.
"Konceptpoesi" är snarare ett förhållningssätt... Konceptet, det vill säga de systempoetiska reglerna, är viktigare än det står (eller låter) i dikten. Systempoetiska verk kan igenkännas på att man inte behöver läsa dem; det räcker med en förklaring av konceptet. Kenneth Goldsmiths böcker är ett typexempel.
All poesi måste utgå från någon föreställning om verkligheten, som slappt kan kallas teorier... Varför skulle det vara att utgå från teorier att hävda att autentisk kommunikation i poesi är omöjlig, men teoerifritt att hävda att kommunikationen är möjlig och eftersträvansvärd?
Du har flera poänger Martin. För övrigt är en renodlad uppdelning inte möjlig. Jag försöker ändå dra upp några huvudlinjer inom dagens poesi. Min utgångspunkt är en blandning av journalistisk, litteraturvetarorienterad och intuitiv, dvs byggd på egen poetisk praktik. Jag tänker inte driva detta längre, för då skulle vi återigen hamna i att teorin är viktigare än poesin.
Är Klätterbaronen systemlitteratur?
I min utforskning av poesins zoologiska väsen ställer jag kommunikationen på en spets. Läs gärna om axoloten på min blogg.
Skicka en kommentar