”Landskapet” vs ”Almanacka”

Man skulle kunna roa sig med att jämföra Petter Lindgrens ”Landskapet” (Bonniers, 2005) med Kristofer Flensmarcks ”Almanacka”, för de har en del gemensamt, men också klara skillnader. I Flensmarcks bok framgår det – i en diskussion med formgivaren Karl Larsson som ligger som efterord – att han publicerat sin farmors almanacksanteckningar rakt av. Farmodern namnges aldrig och några detaljer om hennes liv framgår inte av samtalet.

Även ”Landskapet” har ett efterord. Där framgår det att Petter Lindgrens diktsamling utgår från ett tjugotal brev hans morfar mot slutet av sitt liv skrivit och sänt till en kvinna (som sällan eller aldrig besvarade dem). Morfadern namnges och Petter berättar också en del om hans livssituation.

Morfaderns brev och annat efterlämnat material har sedan bearbetats av Petter (i huvudsak enligt klippa-och-klistra-metoden). Den äldre släktingens texter har bearbetats också enligt vissa seriella slumpmetoder. En del ord har bytts ut eller strukits men ordningsföljden på det som härstammar från ursprungsbreven har inte ändrats.

”Landskapet” är alltså konceptpoesi, men jag skulle vilja påstå att den – till skillnad från Flensmarcks bok – fungerar som just poesi. Den upprättar ett poetiskt rum kring ordarrangemangen som har en viss laddning. Men ordet ”Falkenhayn” (ett egennamn) som förekommer i en av avdelningarna har för mig en otäck klang av krig och skyttegravslera som inte går att tvätta bort (Erich von Falkenhayn är en existerande gestalt, tysk general från första världskriget.)

En annan fråga som möjligen kan vara relevant i sammanhanget är följande:
Vem agerar mest respektfyllt mot sin äldre släkting? Den som namnger personen men ändrar i breven (och därigenom fördunklar en del av sammanhanget i vilket de skrevs) (Lindgren)? Den som inte namnger personen men däremot låter själva texterna vara helt oförändrade/obeslöjade (men också tycks välja bort en del av dem) (Flensmarck)? Var och en får ge sitt eget svar på detta.

Petter berättar i efterordet att han vid tidpunkten när han började skriva ”Landskapet” var trött på sitt eget sätt att skriva och ville gå vidare på något sätt. Det lyckades honom, men han både vann och förlorade något. Språket gör nya saker i Landskapet jämfört med det han publicerat tidigare, men där finns också känslan hos mig av att han lite grann tappar sitt eget språk.

Jag känner Petter, även om vi egentligen inte har någon kontakt i dag, och därför borde jag inte publicera denna text. Ännu en etisk fråga; etiska frågor som också utgår från Petter Lindgrens och Kristofer Flensmarcks böcker.