Peter Birros kollektivroman för TV

Det är förstås lite förargligt; att det inte är någon ur The Generation som har gjort en film om den tidens kollektiva själ. Utan en ynka liten rackare som var ett år när portarna öppnades mot Landet-1967. Men kanske är det just den distansen som gör att något blir synligt.

Det som irriterade mig de första tio minuterna när serien öppnade; de snabba kasten mellan olika människor och miljöer, kameran som ständigt följer en svängande hårman, eller äntrar trappor, portar och prång, tillsammans med huvudpersonerna, allt det där blir efterhand begripligt. Det liknar dokumentär - blir en stil som med lätthet inkorporerar dokumentära inslag från 60-talet - eftersom den lika nonchalant och skenbart improviserat, intresserar sig för flytande rumsligheter och kollektiva situationer.

Ja, inte enbart förstås. Det finns alltså huvudpersoner. Fanny Risberg, Simon J Berger och Ruth Vega Fernandez gör sina roller med stor trovärdighet och känsla för tidsandan. Sverrir Gudnason som en rebell på drogflykt är bara så jävla gripande och sann. Dessutom sjunger och spelar både han och Fanny Risberg en melodiös och vemodig 60-talspop som får det att pipa i nostalgiröret.

Men bortsett från det, bortsett från att jag var där, så är det bra. Stämning, atmosfär, något med ljuset, folks blandning av tvärsäkerhet och töntighet: Lille Lenin från Göteborgs FNL-grupp, grabbarna som stack till USA, tjejerna som äntligen började göra sitt eget, de amerikanska desertörerna som livade upp festen, föräldrarna som står där de står. Och så de sunkiga rummen, rivningslägenheterna, replokalerna, kollektivboendet, jointarna, drömmarna, fnittret.

Fotografen har gjort ett grymt bra arbete, liksom regissören. En stämning som i film noir, som i neorealism, som i Cassavetes psykologiska dramer, men samtidigt just en kollektivroman; där stämmorna väver ett stycke tid. Det hela är kompat med små realistiska tidsmarkörer: Som att tjejerna spottar i mascaran och blandar med borste, lyssnar på en ny LP i butiken med telefonlurar vid öronen, att grabbarna har kalsonger med mönster. Och så ännu fler riff ur tiden: Martin Luther King, Bob Dylan, FNL-demonstrationer, polisbrutalitet, Svarta Pantrar med höjda nävar, Vietnams gråtande mödrar och barn.

Ja, allt det där, men dessutom ännu ett stilrent drag: Kalla det människokärlek.